Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

lördag 20 april 2024

Solen skiner, ingen snö i sikte

Hej, mina godingar! 
Fick ett smärre  psykbryt i början av veckan då det snöade lappvantar då jag släppte ut hundarna på morgonen. Orkar verkligen inte mer snöööö! Inte ens våra finska lapphundar, som BORDE vara överlyckliga över snösmocka, var nöjda. Nä, de stod på altanen, kollade 
ut, var ändå kiss-och bajsnödiga och skyndade sig därför ut för att göra det viktigaste och skyndade sig sen in igen.

Det där med hundar förresten...nu har vi bara två stycken...så konstigt det känns. Vi har inte haft så få hundar sen 2014. 
Idag var jag ute för att rensa i trädgården och insåg att vissa kompostgaller inte längre behövdes eftersom Humle inte längre finns hos oss💔 Han var ju så liten att han gick igenom där man inte trodde det var möjligt. Lille Humle, så saknad!💔 
Dumle är inte dålig på att forcera hinder heller...men vi är föreberedda angående pallkragar, odlingsbäddar, rabatter mm.

Livet med kraschade axlar är INTE det bästa livet. Att söka vård men inte få hjälp suger rejält! Jag är så innerligt trött på att inte kunna påta i trädgården...eller påta...gräva och kånka är väl mer exakt. Som jag har gjort i alla år. Jag ser hur allt knoppas och frodas i trädgården men klarar inte att lyfta en sekatör utan att armarna hotar att hoppa ur led. Känns det som, i alla fall. 

Men...
Nu sitter jag på glasaltanen med ett glas rosé och njuter av utsikten och försöker ta en dag i taget.
Gör det ni också!

Kraaaaam på lördagen!

lördag 13 april 2024

Ingen mer snö?

 Hejhopp, min godingar! 

Nu är det väl ändå helt säkert att känna vårkänslor? Eller? I rabatterna dyker vårblommorna upp som stora utropstecken, syrenernas knoppar är på bristningsgränsen och gräset är redan grönt! Men jösses, alltså, vad kan gå fel? En köldknäpp deluxe med snö extra allt? Nej, nej, Det vill jag INTE! Vik hädan, dumma lågtryck!

Den där förkylningen som flög på mig på påskdagen hänger fortfarande i. Dock är jag på benen och har jobbat en hel vecka men jädrar så segt det varit. Fortfarande snorig och hes kämpar jag på för att vinna viruskriget. Tror faktiskt att jag är på g att vinna...Forts. följ.

Livet efter Humle...

Det ekar forfarande tomt i huset. Vi vänjer oss stegvis över att inte höra Humles sopranröst vid matttider, tandborstning och då det vara nåt speciellt på gång...En hund som Humle kommer vi aldrig att få uppleva igen, därför är hans minne viktigt i både bilder och filmer. Jag tittar ofta på filmer från hans tid och det lättar mitt hjärta för en stund. Det hjälper mig att bevara hans minne ljust och nära. Men...våra två lappisar behöver ju vår omsorg och tänk så mycket vi lärt av varann under en månad. 

Jag och Gubben har tagit hand om omplaceringar under många år och det har varit givande men också oerhört jobbigt. Att få ordning på ett djur som har haft en helt annat uppväxt kräver enorma kunskaper. Det hade inte vi då vi fick vår första. Vaski, min älsklingsvovve!💓 Men herregud, vilken fantastisk hund! Men sen har det kommit fler...

Glittra; jösses så go men livsfarlig då det dyker upp nån liten minihund! Har inte gått att tränat bort...Nåja, här ute på landet finns inga minivovvar...vad jag vet...

Men...hon är husses bästa eftersökshund och det är det viktigaste! 







söndag 31 mars 2024

Påsk

 Glad påsk, alla mina godingar! 

Påsken är för mig den allra bästa helgen. Den inträffar alltid vid vårens intåg och som vinterhatare känner jag en försiktig eufori över att se knoppar på buskar och träd, vårlökar som tittar upp i rabatterna. Ibland blir det ju bakslag i form av en snösmocka men den brukar ju försvinna ganska snabbt. Och nu, då vi bor på landet så slipper vi dessutom alla smällare som gjorde livet så otroligt tufft för vår lilla Lummi då vi bodde i villakvarteret.

Det krävs inga tvingande inköp av presenter, påskmaten är ett bantat julbord och pyntet är minimalt, för mig är tulpaner det absolut viktigaste men i övrigt plockar jag bara fram två porslinshönor och två påskkärringar, den ena hängande och den andra på trappan.


På tal om min miljömedvetenhet...

En dag upplevde jag en synnerligen tydlig kissdoft i vår ena toa. Körde därför min favorit, husmorstipset ättika-bikarbonat i toaskålen. Hjälpte inte trots att jag upprepade den en gång till. Faan ogg! Nu var jag ju tvungen att köpa nåt miljöovänligt medel, attans! Det blev vc-anka och då jag ändå höll på att förstöra miljön så tog jag chansen med ett sånt däringa toablock eller vad det heter, ni vet säkert vad jag menar, en sån där grej som man sätter på insidan av toaskålen och som skall dölja kiss-och bajsdofter. Efter min åtgärd nyser jag efter varje toabesök...

Som om detta inte vore nog...Sen någon dag så lösgör sig en doft av grönmögelost då vi öppnar kylskåpsdörren. Bara det att det inte funnits nån sådan på länge i vårt kylskåp! Nu har vi kollat igenom HELA kylen men inte funnit något gammalt, ruttet, äckligt liggandes i nån vrå. Men ändå...stinker det varje gång vi öppnar kylskåpsdörren! Är vi hemsökta, tro? Utredningen fortsätter...

Ni som är i mogen ålder...

Visst är Påsken en tid för reflektion? Eller vad tycker NI? Jag, som ansett mig vara en hängiven ateist under i stort sett hela mitt liv, har under de senare åren insett vad kyrkans tjänare faktiskt gör för oss syndiga/halvsyndiga och/eller helfromma församlingsmedlemmar. Jag läser numera Kyrknytt, ni vet den där lilla avisen som ibland ligger i brevlådan, för vet ni, där står en massa klokskap utan att GUD eller JESUS ens finns nämnt i texten. Kyrkans tjänare finns där då man som mest behöver tröst och stöd, helt enkelt. 

Efter att vår Humle fått somna in så tar jag dagarna som de kommer. Ibland kan jag känna ett visst dåligt samvete över att jag inte saknar honom mer än jag gör men inser efter en stund att jag sörjt honom inför varje skov han hade, jag förberedde mig helt enkelt, och det har jag insett att husse också gjort. Under hans sista veckor i livet så var hans kropp slut men hans sinne lika glatt som alltid. Det var det svåraste...

Hans avslut var så fint och vi är för alltid tacksamma för vår veterinär som gjorde hans resa vidare till Lummi och Klinga enkel.

Men...

Ibland vaknar jag med sorg och saknad i hjärtat. Som i morse. Vi har haft hundar och katter i sängen sen 2008 men i morse fanns bara jag och gubben i sängen. Dumle vill inte ligga i vår säng utan ligger vid ytterdörren, Glittra ligger oftast mellan oss i sängen. Syrran brukar alltid ligga och spinna invid mitt huvud och Blixten i mitt knäveck. I morse, helt tomt på pälsklingar!😢

Som ni säkert förstår så är inte den här dagen min bästa dag😢 Att jag har de finaste pälsklingarna Glittra och Dumle, i livet just nu hjälper inte då hjärtat brister av saknad efter Humle med sin pratsamma sopranröst, hans otroliga livsvilja trots att han väl aldrig visste hur det skulle kännas att vara frisk, att han älskade att träna med pilatesbollen och balanskudden. Jag klarar inte att se dessa redskap utan att falla ihop av gråt! 

Men kanske så kan jag se den ljusare tiden av hans livstid imorgon..hoppas jag. För nu är det jobbigt för en matte som saknar sin lilla, fina Humle nåt så oerhört!😭

Men det går över, jag vet...men NÄR?




lördag 23 mars 2024

Lördag och ingen snö...

 Hej mina godingar! 

Här sitter jag på vår glasaltan medan regnet trummar på taket och solen lyser mellan molntussarna. Ja, ni läser rätt! Har till och med fått dra för lamellgardinen för solens skarpa strålar! Ja, jisses....säger jag. Sånt väder fanns inte förr😉

Då jag var ung så var det ordning och reda både med väder och vind, Och en massa annat ogg, tex att man julpyntade den första advent varken tidigare eller senare, klädde julgranen tidigast kvällen före julafton, man hade INTE sommarkläder på vintern och vise versa, att tex ha vita jeans på vintern var helt uteslutet!!!Eller att ha ett litet linne och bar mage då termometern visade -10...Herreguuuud, nej! Kommer ihåg att en tjej blev hemskickad för att byta kläder då hon kom till skolan i sin pappas nätbrynja utan bh under...det var tider det! 

Då man blir gammal blir man nostalgisk och minns bara de bra sakerna men ärligt, jag kommer inte ihåg några dåliga saker. Demens på gång, eller var det faktiskt så bra på 60 - 70-80-talet? Hmm....kanske för vissa men inte för alla. Precis som nu med andra ord. 

Tystnaden ekar fortfarande i vårt hus efter Humles resa till De Gröna Ängarna. Det känns så märkligt, nästan overkligt att han inte tjoar och tjimmar med sin speciella sopranröst i sängen på morgonen, vid mat eller tandborstning, eller när som helst, faktiskt. Hans urna med hans aska står nu tillsammans med alla hans kompisar som härjar runt på de De Gröna Ängarna på byrån i övre hallen och det känns på något sätt som att han har kommit hem igen. Jag säger godmorgon och godnatt till dem varje dag. Igår erkände även även husse att han sagt godnatt till dem💝

 Folk som aldrig haft husdjur fattar oftast ingenting...men om ni VILL förstå; tänk att ni mister en nära och väldigt kär anhörig...just det, sorgen är oerhörd och ibland inte hanterbar under en tid. Så är det  faktiskt att mista ett husdjur, ingen skillnad då sorgen slår till oavsett människa eller djur, den man älskar saknar och sörjer man. 

Mitt i sorgearbeter insåg jag att vår första kisse Blyger inte fått nån egen urna då hans tid var ute. Nu har det har känts viktigt att ge plats för honom bland våra fd pälsklingar på byrån. 

Men ändå...jag saknar Humle så himla mycket även om mitt sunda förnuft säger att han behövde få gå vidare. Jag tror inte att han misstyckte då han fick somna, faktiskt. Fast det är ju bara vad jag tror för vem vet vad som rör sig i en hunds hjärna? Vi överlämnade honom till De gröna Ängarna med tron att han inte längre behövde lida.

Jag tittar ofta, nästan varje dag, på filmer från hans "friska" tid, då han sprang och tjoade i hagen tillsammans med Lummi, Klinga och Glittra och under ett års tid Dumle, det ger en stor tröst att se Humle som frisk men ändå inte, för frisk var han aldrig utan medicin. Att inse att vi under nästan 5 år kastats mellan hopp och förtvivlan känns overkligt nu då han är borta. Som om proppen gått ur oss...

För...

Vi behöver inte längre ha koll på rastning minst var 3-dje timme eller mindre, behöver inte längre ha koll på vattenskålen som var tom nästan hela tiden pga av att hans mediciner gjorde honom extremt törstig, vi har kunnat lägga tillbaka mattorna på golvet(ibland kunde han inte kunde hålla sig) och behöver inte längre fya de andra två för att inte skada honom utomhus...

Men ändå..det är sååå himla tyst och tomt efter våra lilla clown...😭

Vår vardag ser numera helt annorlunda ut nu, inga mediciner behöver delas ut tillsammans med specialmat, våra två lappisar gör inte mycket väsen av sig då Humle inte bestämmer läget, det är hur märkligt som helst. Men livet har ju en tendens att svänga hit eller dit, upp eller ner och det är bara att gilla läget och gå vidare. 

Nu fokuserar vi på våra två hundar och två katter och ger dem all vår omtanke och omsorg tills de får en ny liten lurvig kompis som de får ta hand om. För det kommer att komma en liten valp till oss nån gång i framtiden. Det har vi bestämt, Göbben och jag. Innan vi blir alldeles för gamla och skröpliga.

Under tiden jag skrivit har molnen skingrats och himlen är vackert blå...eller snarare blågrå men ändå...man får vara glad för det lilla. Solen sänder sina strålar på min högra kind och då känns det som bubblor av glädje i mig. Fast nu blev det kallt...Jag gå allt in och tänder en brasa, jag!




lördag 16 mars 2024

En lördag i mitten av mars och det snöar...

 Tjena, alla mina godingar! 

Nu blev ni allt överraskade! Ett nytt inlägg redan!!!! Tjaaa, så funkar jag, inspirationen kommer och går hur som helst, inte ens jag själv vet då det är dags förrän...det är dags. Som nu. Även om det snöar...😡

För...

Mitt i sorgen och saknaden efter Humle så ryms det också glädje i vårt liv. Glädje över att våra hundar och katter mår bra, att vi har fina och omtänksamma grannar, att jag har en fantastisk vän som finns för mig i alla väder( du vet vem ja menar, eller hur)), att jag har underbara kollegor på jobbet, att knoppar syns på våra buskar och lökväxterna börjar skjuta skott, att mina frösådder börja sticka upp, ja det finns massor att glädjas över.

Men...

Jag önskade att jag kunde få sovmorgon nån gång. Men icke, helg som vardag vaknar jag vid 05.30 eller tidigare...Då jag var ung så kunde jag sova hela förmiddagen och lite till, det måste vara en felprogrammering i människokroppen, visst borde det vara tvärtom? Det är ju som ung man skall vara allert på morgonen för att insupa lärdom i skolan och vara redo för arbetslivets vedermödor såsom att komma i tid, ta ansvar och vara en bra kollega. En utopi?

Nåja, jag närmar mig pension med stormsteg men vet ni, jag är inte alls beredd! Men för tusan, jag har ju ett fantastiskt jobb, känner att jag behövs men vem vet, kanske finns nån AI som tar över mina uppgifter inom kort...Nåja, den dagen, den sorgen. 

Då jag tittar ut genon rutan så har det slutat snöa, Jag är inte religiös men på nåt sätt är jag ändå bönhörd.

Kram från mig till er!