En gräsänkas funderingar en helt vanlig lördag

 Go eftermiddag, mina godingar! Hoppas ni tar vara på dessa härliga, syrefyllda och färgrika dagar innan den vidriga vintern. Jag bävar i vanlig ordning över den förbannade vintern med sitt mörker och snön som kommer "på tillfälligt besök" och snabbt ersätts av slask. 

Jag har ju tidigare sagt att jag inte skall gnälla och klaga men det är kört från och med nu!

Så här är det:

Jag kör samma väg varje dag till och från jobbet. Vid en specifik vägsträcka finns stolpar med ljusindikatorer som skall påkalla bilisternas uppmärksamhet via blinkande ljus. De har ALDRIG funkat! Dessa stolpar dök upp efter att en man hade blivit ihjälkörd på ett av dessa övergångsställen. Jag felanmälde dem redan 2016 då vi bodde på Hammar och jag passerade dessa övergångar vid varje hundpromenad. De funkade aldrig! För att göra det ännu värre för BÅDE fotgängare och bilister så sattes det upp stängsel mitt i vägbanan för att förhindra att folk sprang över vägen för att hinna med bussen. Det gjorde ju  att sikten blev skymd!

I onsdags körde Gôbben mig till jobbet och vid ett av dessa övergångsställen kom en liten kille cyklandes från höger och maken saktade därför in i god tid, killen vinkade tack samtidigt som vi ser en bil i motsatt riktning komma i full fart! Gôbben var blixtsnabb med att blinka i hjusen och den mötande tvärnitade! Om inte vi hade varit där så hade lillkillen blivit påkörd! 

Igår lyckades jag få kontakt på en vägingengör i kommunen. Heja mig!

 Jag berättade mina iakttagelser under många år och upplevelsen med lillkillen. Jag märkte direkt att han var en man som gärna pratade i munnen på andra men det brydde jag mig inte om. Men det han ändå kunde erkänna som lojal kommunanställd var att dessa ljusstolpar har varit på agendan länge. Man kan undra hur många möten som behövs för att agera? Jag tipsade honom om att ta bort stolparna DIREKT! De är ju oerhört vilseledande för bilisterna samtidigt som hastighetsbegränsningen är 60 km/tim. Hans undanflykt var att bilister har skyldighet att ha uppmärksamhet vid övergångar. Min replik var såklart: Men om det finns teknik som skall varna vid passerande av fotgängare eller cyklist och det inte blinkar, då fortsätter man ju i tillåten hastighet, eller hur? Fick ett luddigt svar. Jag avslutade med att hävda; ta bort dessa stolpar innan någon blir ihjälkörd för det vill ni väl inte ha på ert samvete? Hans svar kan ni väl gissa? Detta är bara en kort resummé över vårt samtal. Det höll ändå på i ca 20 min. 

Att tillägga är att bilen som vi mötte hade Hammarö kommuns logga...

Igår gick en man med sin hund över det ena övergångsstället. Blinkningen kom då han passerat och var ca 50 m från övergångsstället. 

Då jag åkte där idag så blinkade ljusen utan att någon person över huvud taget hade passerat, bara bilar.

Undrar hur många möten det behövs innan detta blir åtgärdat? Eller någon blir skadad?

Över till nåt helt annat som att jag sen kl 12,35 idag är gräsänka t o m i morgon. Då jag fick info om detta så drog min hjärna igång med att planera mat(som bara jag gillar) och att fixa grejer som jag behöver vara ensam att göra. Hmmm, hur lät det där? 

Men...

Vissa saker behöver jag vara ensam för att kunna koncentrera mig på såsom att sy, teckna, pyssla, läsa, träna ja, allt som jag behöver fokusera på. Ett störande ex är att jag sitter och läser och gôbben kommer och frågar; vad läser du? Är boken bra? Vad handlar den om? Då är det helt kört! Eller om jag sitter och tecknar eller målar och nån kommer fram och kollar liksom bakom ryggen... Men tjena så störd jag blir!

Lugn och ro. 

Visst är det nåt näst intill ett utplånat begrepp, eller? Sen vår flytt ut på landet så har vi ändå fått uppleva de ljud som finns i naturen, fåglar, rävar, hjortar som rör sig i vår omgivning. Grannarnas får, höns och ankor är bara trivsamt, även tuppen tidigt på morgonen. Trafik kan vi tyvärr inte värja oss ifrån...Vissa bilister fattar inte att det bor folk och djur i husen invid vägen...

Just nu sitter jag på vår glasaltan och skriver detta medan hundarna och katterna ligger runt omkring mig. Middagen är överstökad för oss alla och vi bara har det lugnt och skönt. Utomhus är det inte möjligt att vara pga de attans myggen så vi håller oss inomhus. Eller utomhus...Hmmm, vad är en inglasad altan, ute eller inne? Det kan ni fundera på!

PS:orkar inte lägga in bilder...😅

Ha en fantastiskt fin lördagskväll, kära vänner!

Kraaaaam/gräsänkan

Tankar så här på fredagskvällen...

 Nä men hej mina godingar! 

Hoppas ni mår bra och inga dumma bakterier eller virus har drabbat er.

Jag har jobbat i skolans värld i hmmm...26 år, tror jag(minnet...)och har därför delat upp året i terminer. sen dess För mig finns inget annat.

Förstår inte varför jag valde Handel i gymnasiet...Kompistryck, kanske?😕 Var ju verkligen inte min grej.

Jobbade något år i affär och någon tid på kontor men näe...det var inte min grej men jobba måste man ju för att försörja sig så nåt år stod jag ut, men så kom jag till vägs ände och valde det som låg mig varmast om hjärtat; Friskvård!

Sökte och kom in på på Molkoms folkhögskola. Det som lockade mig var massageutbildningen, kost och träning hade jag i blodet sen många år av intensiv träning och kosthållning. 

Och..

Så mycket vi lärde oss...av varann. Det fanns ingen läroplan utan vi skulle själva gör den...Flum i bött, enligt oss. Vi var en klass med ålderspannet 19 -36 år. Så otroligt att vi synkade så bra men det gjorde vi! 

Jag är så innerligt tacksam för det året! Inte tusan var det så kul alltid precis just då, men i backspegeln så har jag bara lyckliga minnen från den tiden. Mitt mål var i från början att få en massageutbildning och det fick jag.

Men...

Efter att ha jobbat på Korpen så insåg jag att friskvård skall finnas på arbetsplatsen. Mitt mål var att få folk att må bra på sin arbetsplats tex genom att få massage. Det funkade under en tid tills mina leder fick nog och sade upp sig. Trist! Jag älskade verkligen att ta hand om människor!

Men...

Det finns ju hur många sätt som helst att ta hand om sina medmänniskor...Som att vara en jävligt fin medmänniska som känner av då det är tungt för en kollega. Att fånga upp och axla bördan tillsammans och också kunna säga; nu backar du undan och vilar. 

Så känner jag för mina medmänniskor.

Kram på fredagen!💖

 

Tankar en lördag...

 Hej igen, mina godingar!

Nu är det lördag och jag är fortfarande gräsänka. Men då det började bli riktigt trist så kom samtalet från gôbben att han är på väg hem!

 Gött!

 Om han kör enligt hastighetsbegränsningarna så bör han vara hemma vid 19-tiden. 

Här öser regnet ner, jag, vovvar och kissar sitter på vår glasaltan och hör regnet strila ner på taket. 

Mysigt för mig som är värmeljusmissbrukare och kan dra igång en brasa i braskaminen i vardagsrummet oavsett årstid. 

Men de som inta har den möjligheten då? 

Har ont i hjärtat över alla som inte har nåt hem...

 Go fredag på er, mina godingar! Hoppas ni har det bra och känner helgfeeling trots regn och rusk. För visst kan man ha det mysigt inomhus också?

För en vecka sen påminde mig Gôbben om att han skulle på tidtagaräventyr i Kinna den här helgen. Det hade jag ju såklart glömt...trots att det varit en återkommande händelse under många år med ett litet uppehåll pga nån attans pandemi. Minnet är inte vad det varit...

I alla fall, denna händelse har förr om åren satt igång den värsta planeringen över aktiviteter och mat som inte maken gillar nåt vidare. Man får ju passar på, liksom...Det har oftast resulterat i en fetaost-och spenatpaj som jag kalasat på under hela helgen. Resten av planeringen har rasat typ...en timme efter att han rest.

Vadå då? Funkar inte alla gräsänklingar/gräsänkor så? 

Jag begär ingen större variation på maträtter, är hyfsat ointresserad av matlagning, eller faktiskt HELT ointresserad om sanningen skall fram. För mig funkar det hur bra som helst att äta samma mat flera dar i sträck bara den är god. Som spenat-och fetaostpaj tex. Orkar jag inte fixa detta av olika skäl, som tex lathet så funkar fil och mûsli också bra. 

Så varför ändra ett vinnande koncept? 

Såklart skall jag köra paj, men den här gången grönkål istället för spenat eftersom grönkålen växer så det knakar i mina pallkragar, tänkte jag.

Men...

Igår var dagen då jag fick min andra visdomstand bortopererad.

Som jag har längtat! 

Den första togs den 27 juli. Den var envis så det tog en rejäl stund att få ut den. Funkade hyfsat med återhämtningen, dock blödde det under hela kvällen. Det skyller jag på min EDS. 

Fick då med mig fyra såna där tussar att bita ihop om. De tog slut så snabbt att jag behövde till vår lokala apoteket för att köpa nya. De letade och letade både i lådor och på nätet men fann inget som matchade dessa tussar. Fick köpa kompresser som jag inte utan problem fick vika ihop och stoppa in i tomrummet efter tanden.

Alltså, nu tänker ni att jag är dum i huvudet på riktigt, eller hur? Att känna lycka över att operera bort tänder!?!!?

 Men om ni har haft käften full av tänder ända långt bak i tungroten och bitit er i kinderna titt som tätt under måååååånga år så kanske ni kan föreställa er något se när...

Mina visdomständer i överkäken har inte gett mig nån visdom alls(varför heter de visdomständer då man inte blir det minsta extraklok?) utan bara funnits där utan nån uppgift alls eftersom de famlat i blindo. Ingen tand att möta från underkäken eftersom den ena är bortopererad ur käkbenet för länge sen och den andra ligger nedbäddad i underkäken.

Så jag kände alltså framtidstro att ta bort den där onödiga tanden. Fick med mig massor av såna där tussar som inte apoteket hade förra gången och for hem, nöjd i sinnet. Ja, jag anar, ni tror fortfarande att jag är nån sorts masochist, eller?

Jag har sovit typ, kanske, eventuellt sammanlagt 2 timmar i natt. Att tala sluddrande på jobbet kändes inte som en bra idé så idag har jag kämpat på, försökt hålla mig undan elever och personal och helt enkelt stått ut för hujedamej så mycket blod som runnit ut ur det där hålet efter visdomstanden under dagen...

Men vet ni, snart kommer jag att tala klart och tydligt igen bara det slutar blöda, det ger sig nog snart...

Förresten, Humle hälsar att han är helt okej och håller koll på brorsan Dumle. Nästa vecka är det vettedags igen och då skall minsann Dumle få "inteintresseradavlöptikar" chip i nacken och Humle skall ha sin sedvanliga långtidssmärtstillande injektion. Vem tror ni är den coolaste vovven på kliniken? 

För att återknyta till ursprunget av inlägget...grönkålspaj är uteslutet, alldeles för svårtuggad. Det får bli en omelett, helt enkelt. 

Kraaam!

Humles resa

 Humles resa började redan i mamma Glittras mage. Så efterlängtad av matte och husse! Husse var med under förlossningen och redan efter någon dar hade vi valt den valp vi ville ha, den med vita fläcken i nacken. Vad som hände i hans kropp visste ju ingen förrän då han kom hem till oss vid 9 v. Han hade konstant diarré oavsett vad vi gav honom. Att få honom rumsren var en utmaning eftersom vi aldrig visste när det var dags, och inte han heller...för det bara kom oavsett hur många gånger han varit ute och bajsat. Våra nätter blev en enda lång bajsluktande historia. Det sägs att man inte kan känna lukt då man sover pga att hjärnan inte är i bruk. De forskarna har inte haft en hund med ständig diarré... Äckeldoft väcker mig på stört! 

•   

Vårt första besök hos veterinären skedde då Humle var 4 månader. Hans mage blev bara värre och värre och han magrade. En stor utredning tog sin början men vad som var felet kom de aldrig på. De kunde bara gissa. Och ge oss fodertips. 

Vid den tiden hade vår lokala smådjursklinik öppnat och jag bokade genast en tid då vår uppfattning om veterinärparet som startade kliniken var mycket goda. Och det har blivit täta besök, så täta att personalen hojtar ;Hej Humle, redan i dörren. Nja, inte då vi kommer störtande med en mycket sjuk Humle för då är det bråttom! Och det har hänt ett stort antal gånger...

• 
  
• 
  

• 

  Fyra månader och gick inte upp i vikt. Maten gick rakt
  igenom honom

  
  
• 
  

  

  Vi vaknade av att han skrek! Hans ena öga buktade ut och
  hotade trilla ut.
  
  

  

  Här var det dags igen. Jättehängig med stenhårda trampdynor
  som inte gick att få mjuka.

  
  
  

  

  Här mår han allmänt pyton . Hela kroppen värker.

  
  

  

  Här är han helt avtuppad av smärta.

  
  

  

  Mager och på återbesök

  
  

Senaste gången och förhoppningsvis
den sista. Han var så sjuk att vi fruktade
att han skulle gå till Regnbågslandet.

Dagens besök på Anicura Bagarmossen.

En del av alla fakturakopior
under årens lopp. Sen finns
det lika många på mejlen...

Hans resa har kunnat vara slut flera gånger då vi varit så förtvivlade över hans smärtor och tänkt att han kanske borde få somn....men ändå inte för varje gång vi fått hjälp av våra fantastiska veterinärer så har han repat sig på några timmar! Att låta denna goseclown få somna in utan att få alla chanser till att bli bra finns ju inte på kartan för oss. 

I söndags var det dags igen. Han blev jättesjuk! Jag kontaktade Agria vårdguide och fick kontakt med en veterinär som framförallt LUGNADE mig men också tipsade mig om olika ersättningsmediciner för kortison. 

Måndag kl 8.00.

Ringde Hammarö smådjursklinik och fick en tid under fm. Fick inte vår ordinarie vette men skit samma. Hade ont i magen, gråten i halsen som alltid vid dessa tillfällen men nu mer än nånsin. Hur skall han kunna leva utan päls och med trasiga och ömma trampdynor? Veterinären var väldigt tydlig med vilka alternativ vi hade: 

1; Söka specialkompetens, dessa finns endast i storstäderna

2:Fortsätta med kortisonet men som vi båda var överens om att det inte var vettigt-

3: Alternativet jag inte ens orkar skriva...

Jag lämnade Humle för behandling med antibiotika och kortisondropp. Han skall hämtas 16.00. 15.15 fick jag ett samtal från min veterinär som säger att Humle svarat bra på behandling men att hon också har en fråga gällande hur vi ställer oss till en fortsatt utredning. Hon berättade att hon suttit i flera timmar för att finna en veterinär med spetskompetens gällande Humles sjukdom och att hon till sist funnit en! Hon hade utifrån mina gråtattacker ändå fattat att vi ville göra allt för honom! Hon hade därför preliminärbokat en tid och gjort allt klart för oss! 

Men kan ni förstå att jag vill vara bästa vän med henne resten av mitt liv!!! 

Idag var dagen då vi i ottan for till den stora staden Stockholm för att träffa den spetskompetenta veterinären. Klumpen i magen var som en fotboll i magen så frukost var omöjlig. 06.15 gick Forden med maken som förare mot det stora djursjukhuset Anicura Bagarmossen. 

Många tankar i huvudet, men det största och värsta: Tänk om hon säger att inget finns att göra?

Humles resa fortsätter!💖

Just nu är jag bara så befriad av oro och gråten i halsenkänslor för det vi fick var en framtidstro av denna fantastiska kvinna! Nya mediciner, plan B mediciner och ett absolut löfte om att ha kontakt med vår vetteklinik för hon vill verkligen veta hur det går för vår Humle!

Jag funderar just nu på vad man kan ge för present till vår vette på Hammarö Smådjursklinik för hennes otroliga engagemang för Humle och oss...Saken är ju den att  i stort sett ALLA vettarna har varit inblandade i Humles välmående men just denna gjorde det yttersta för oss. 

Hur mäter man tacksamhet i en present?

Det är något jag kommer att fundera på ett tag samtidigt som jag kommer att hålla ögonen på Humle och hur han reagerar på sin nya medicin.

Kram från en mycket lättad matte