Höger halt var vänster halt

Idag var det dags för Vaskis Solstadenbesök. Åh, som jag har väntat! Jag var lite osäker på om han skulle få mat i morse, ifall han skulle få lugnande direkt han anlände. Som tur var så gav jag honom mat, för han blev inte undersökt förrän klockan 16.00! Mattes klump hade varit utan mat hela da´n, i så fall.
Om det hade velat sig illa så hade jag haft med mig tre djur till Solstadens smådjurssjukhus. Jag fick nämligen panikbromsa för en katt med en mus i munnen vid Bellevue!! Det hade sett ut om jag lämnat av ett helt manageri!! Nu gick det bra som tur var. Utom för musen, antar jag...

I valet och kvalet om jag skulle åka hem eller vara kvar i sta´n, valde jag det senare. Onödigt att åka fram och tillbaka, tyckte jag. Det blev en shoppingtur till Gengåvan. Och kan ni tänka er, jag fann de perfekta pallarna till Gubbens gitarrspelarhörna! Köpte de på stört för 75 spänn stycket!

Perfekta till Gubbens Gitarrspelarhörna! Funderar bara på att måla
om benen....vad säger ni? Guld? Silver?

Sen vidare till Nina på Tyghandlar´n. Å, jädrar så fina stickade tyger jag köpte. Foton kommer senare. Synd bara att tiden inte räcker till för allt jag vill sy. En trevlig pratstund där tipsen flödade från alla håll fick vi också.
Så var det dax att hämta Vaskiböbben. Jag gick in i väntrummet och tog en nummerlapp. Det kan vara lite drygt med väntetiden på Solstaden men jag är van, och gick därför omkring i godan ro. Då kommer det in en karl med en Dobermannhane. Stryphalsband i metall på hunden och jättekort koppel. Hunden stressad som tusan, det är de flesta hundar då de kommer in där och känner alla dofter. SITT, säger karl och rycker samtidigt i kopplet. Rycker och rycker, hela tiden. Jag kunde inte låta bli att stirra på eländet. Jag tror faktiskt att han märkte det. Jag mår dåligt av såna djurägare. Han hade inte det minsta kommunikation med sin hund utan lät strypkopplet tala istället. Stackars hund!! Jag blir också arg på mig själv att jag inte kan sätta ner foten och säga ifrån!! För ingen skall komma och säga till mig att man inte kan lära hundar att gå fint i koppel! Jag har ju facit i hand. Vaski var mer vild än tam då vi fick honom, men med tålamod och positiv träning så gick det ju hur bra som helst. Med rätt rådgivare, såklart. Min dotter var en klippa under den första tiden, och senare Johanna på KHC. Kunde jag få ordning på honom så kan alla...om de vill! Min Gubbe var till en början tränad i den gamla skolan, att ryta och rycka i kopplet, men då han märkte skillnaden med positiv träning så blev det ju lättare och framför allt roligare! Det är ju så mycket roligare att ha hund då man kan kommunicera med den. Då jag hämtade Vaski idag så kom han lite moloken emot mig och ville ha klappar. Sen försökte han dra iväg mig åt utgången, men då sa jag bara; Vänta Vaski, och då lugnade han sig. Jag brukar småprata lite lågt med honom och då tittar han på mig och ser ut som han skall svara.

Vaskiböbb får äntligen mat efter en hård dag på Solstaden!

Ibland tänker jag på att det kommer en dag då han inte längre finns...Varför gör jag det!?!?!?! Jäkla stolle, är vad jag är. Jag har fått följa två älskade katter till sista vilan och det var så hemskt, men ändå  kändes det rätt. Jag kan inte tänka mig att bara lämna in mitt husdjur och gå därifrån!! Så gör ju många människor för att de inte orkar möta verkligheten och sin egen sorg! Men för f-n, gråt så mycket du orkar...men efteråt. Inte under tiden de ligger där och somnar, då får man försöka tänka på dem, inte sig själv.
Men varför blev jag såhär ledsam då? Vaski är ju hemma och hans skada går att bota! Det är ju en glädjens dag!!
Halleluja!!!