Samvete och bilringar...

Gokväll mina vänner!
Just nu har jag förfärligt dåligt samvete.
Jag har surat på hundarna i säkert 30 minuter och de ser helt bedrövade ut. Tre av dem ligger och sneglar på mig medan den fjärde sitter vid mina ben och gnäller.
Varför? Undrar ni säkert.

Så här var det, jag släppte ut alla fyra i hagen och slängde ut flera nävar godis som de skulle leta efter.
De hade att göra en bra stund men så tog väl godisarna slut och DÅ fick de se Cissan komma springande över hagen mot stallet som alltså ligger beläget långt in på våra ägor. Då jädrar blev det fart i dem!
De satte av som kanonkulor över hagen, genade för att bryta hennes väg, dessutom via det lerigaste partiet i hela hagen, hon fick eld i baken och drog iväg åt motsatt håll, dvs åt vägen samtidigt som det kom en bil i full fart!!
Jag har nog aldrig skrikit så högt! Helt i onödan dessutom....De sket fullständigt i mitt hojtande och fortsatte glatt att skälla som tokar på Cissan som nu hunnit till diket. Efter ett tag kom de springande då deras öron tydligen fått fri passage igen och  en halvfnoskig kärring stod och hojtade deras namn i falsett. De tänkte säkert; Vem faan är det som står och skriker våra namn då vi har så kul? Åh faan, det är ju matte! Och HON är inte glad....

Till slut kom de hukande uppför trappan till altanen och in på den inglasade delen,  jag beordrade dem: SITT och TORKA TASSEN.
Fyra anfådda, leriga och något spaka hundar satte sig på en sekund och glodde på mig som om jag slagit dem med öppen hand.
Jag torkade dem med sammanbitna käkar, de hade lera ända upp på sina ben och mage. 
De har aldrig varit så lugna.
Vet inte om det är bra eller dåligt....
Mitt inre har sällan varit i sån obalans eftersom jag som erfaren hundägare VET att det faktiskt är hundägarens fel om inte hunden/arna lyder... och att hojta som en halvkass hårdrockare är helt förkastligt, ger ingen positiv effekt på hundar, snarare tvärtom, man triggar dem med sitt hojtande.
Allt detta var lika bortblåst ur mitt huvud som deras öron var igenproppade.
Väl inomhus försvann de som en avlöning åt olika, helt olikt dem i vanliga fall.
Och mitt dåliga samvete började växa...
Nu har vi dock rett ut allt och är vänner igen.
Förresten, Cissan klarade sig från bildöden tack vare att hon är katt och inte vilken katt som helst utan en överlevare. Tilläggningsvis så är de bästa vänner inomhus.

Vet ni, jag har nu officiellt tagit upp dödandet av mina bilringar och min katastrofalt dåliga kondition.
Det är säääkert!
I onsdags gjorde jag debut på ett spinningpass på Hälsohuset Ilanda. 30 minuter. Förr i tiden riktigt löjligt men nu absolut tillräckligt! Då jag gick av cykeln så svajade golvet...
Idag var det dags för styrka för mage och rygg. Fick med mig en kollega som aldrig kört nåt styrkepass.
Sååå jäkla kul att vara igång igen! Mitt muskelminne kände såklart igen övningarna men min muffinmage tyckte de var overkligt jobbiga efter att ha latat sig i ca 3 år...
Jag var dock jäkligt imponerad av min kollega som ALDRIG gjort nåt liknande pass och körde som tusan!

Ibland dyker saknaden efter KMTI upp och alla fantastiska människor där.
Idag besökte en av mina många favvisar som instruktörer vår skola i sin yrkesroll som kurator. Hon är sen många år instruktör på KMTI och hennes pass var/är näradödenjobbiga. Och fantastiskt kul!
Nu skulle jag dött av hennes pass!

Men allt har sin tid och jag är så himla nöjd över att ha kommit igång igen och är jättenöjd med mitt nya träningsställe!
Lite synd att inte fler har funnit dit än så nu gör jag reklam för Hälsohuset Ilanda!
För mig är det helt perfekt att kunna träna på arbetstid, dessutom att få den där gemytliga känslan som man får på ett mindre gym. Så var KMTI från början...

Hmmm....
Nu börjar det sträna och ömma i min arma kropp...
Jag får ta ett glas vitt vin som medicin...kanske behövs två, hehe..

Kramisar från mig till er!