Vet ni det, kära vänner?
Är det nåt som andra har präntat i ert huvud eller är det ett verkligt minne?
Jag har ett mycket starkt minne av att en tomte vid ett tillfälle tittade in genom ett fönster en sommar under mina första år.
Jag satt på vår kökssoffa med fönstret bakom och så helt plötsligt knackade det på fönstret och ett groteskt ansikte tittar in.
Ett bustrick från en kompis till min bror ödelade hela min uppväxt och faktiskt även mitt vuxna liv. Jag AVSKYR tomtar! Och inte bara tomtar utan alla som är utklädda.
Maskerader är inte min grej, som ni förstår...
Med detta vill jag belysa vikten av att ge små bebisar och småbarn den bästa starten i livet.
Jag fixade mitt fortsatta liv utan att behöva terapi efter detta tomtetrauma, kan tilläggas...
Idag har jag mött en särskild liten människa för första gången i mitt liv och mitt hjärta är så stort att det hotar spricka. Nä, det gör det såklart inte, det är ju bara floskler, men ändå...Det KÄNNS så och så får det kännas.
Då jag fick denna lilla fantastiska människa i mina händer så tänkte jag såklart att han inte skulle behöva bli skrämd för evigt av mitt ansikte ty detta underverk är mitt BARNBARN! Så därför höll jag masken och föll INTE i gråt av lycka...Visst är jag suverän i självdisciplin? Man vill ju inte störa lillgrabben med en massa stök...
Jösses!
Att bli mormor...
Har ju inte fått nån övning eller utbildning. Just nu går jag på känsla och den är inte riktigt klok!
En liten kille vid namn David har tagit mig till fånga. Så är det mä´t,.Punkt.
Om någon tycker att jag verkar lite bakom flötet under en tid så får ni ha lite förståelse för en gammal tant som behöver sätta sig in i mormorsrollen som sådan...för nu har mormor bara BÄBIS i tankarna!
För nu är början av mitt liv på riktigt, känns det som!
Säg bara till, lille David så bakar mormor bullar till dig!
/Mormor för evigt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar