Ingen gräsänka med Messenger

Weeeehuuuuuiiiii, det är sommar!! Och jag känner mig kreativ så härtta vore nock(ja, jag veeet, men jag kan inte låta bli detta piffiga uttryck). Ja, det kanske vore bra om jag saktar ner lite med alla mina projekt...Äsch, varför det? Det är ju så himla kul att få saker gjorda. Som idag, här kommer en kavalkad
:Började med att gå upp.
 Ja, det är inte fy skam att vara pigg vid 8-tiden en lördagsmorgon. Nja, nu ljög jag lite....Jag var faktiskt vaken vid halv 7....då jag brukar gå upp. Och en sväng vid 3-tiden också, då jag tänker efter. Det var då som dottern brukade komma tultande för att ligga i vår säng. Jag har vaknat vid den tiden sen dess....hon är 34 år nu.....

Hundrastning och sen frukost till alla-djur som fölk.

Datorkoll, fb(viktigt!), VF och mejlen(också viktigt).

Gubben for till jobbet. Och DÅ drog jag igång på riktigt! Gräsklippning, t o m rabattkanterna fick sig en duvning.

Gröna fingrar har man hört om men gröna fötter...hmm

Chiliplantorna fick äntligen lite större krukor, även basilikan även om den såg lite "vesen" ut. Den får allt skärpa till sig för annars blir det komposten.

Chilin och tomatplantorna på framsidan

Och här fick chilin ta hand om orkideekrukorna

Inköpsrunda stod på tur.
Hade lovat Gubben en flaska vin att presenta sin cykelkollega med i Södertälje....Åhh, har jag inte sagt att jag är gräsänka?
Så jag började med inköp på Apotek Röda Näsan. En flaska till mig halkade ner i korgen också av bara farten.

Sen IKEA. Där hade såklart vaserna som jag tänkt köpa utgått ur sortimentet(blev jag förvånad?). Fann som tur var en sort som funkade lika bra. De skall bli hem åt de stackars orkidéerna som fortfarande bor i de där värdelösa orkideékrukorna.

De mår jättedåligt. Fyndade också ett set med sandleksaker för barn...Jag återkommer till det.

Sen var det Biltemas tur för besök. Ingen bra dag där...Fann inte det jag sökte. Har sökt som bara den efter en jättesmal tejp som Gubben säger att han köpt där för länge sen. Vill ha tejpen för att strejpa fönstret vid entrén för att frosta det, precis som jag gjort med toafönstret.  Men jag fann ingen idag. Skit också! Fick i alla fall med mig en rulle silvertejp till Gubben.

Plantagen på tur. En obehandlad träspaljé var tanken. Kan vi glömma. De finns bara i vit plast eller GRÖN!!! Nu får vi tänka om med våra planteringslådor med spaljé. Det får bli armeringsmattor istället till allihop. Bara för Gubben att ta ner de två han redan gjort. Blätrist!
Fick som tröst tag på några riktigt snygga pellisar. Har ju bara ungefär 10 sen förut...Men vadådå? De fick ju lagom plats på trappan.

En vit och en rosa, jädrar så snygga!

Så ÄNTLIGEN hemma...nej men nu glömde jag ju...En tur till Skoghalls Centrum var jag ju tvungen till. Ja, det var ju Tassemârten med allt vad det innebär. Jag rusade som en skållad råtta igenom folkmängden...jag måste ha nån sorts diagnos för jag blir helt förvirrad av såna där spektakel!
Det som övertygade mig om att så är fallet är att jag stannade vid ett GODISSTÅND och köpte tre GODISREMMAR för 40 spänn! Men hallå, Anja? Du gillar ju inte godis eller fikabröd heller för den delen?

Drog några bitar från varje rem och tuggade, tuggade och tuggade. Sen infann sig det som gör att jag inte gillar godis. Jag började må riktigt illa!  Nu ligger de attans remmarna i skafferilådan och där kan de ligga om inte Gubben kanske förbarmar sig över dem då han kommer hem i morgon kväll.

Ojj, så långt inlägget börjar bli...Är ni med än?

Så var jag hemma och kunde äntligen börja med det som jag längtat efter så himla länge!
Att gjuta i betong!!! Mina gamla gummistövlar stod och bara väntade på att bli avgjutna.
Jag har för min inre syn sett de där stövlarna stå som betongmonument på trappan med nån snygg blomma i..eller kanske bara med skosnören runt...


Ni som har tänkt börja med denna hobby, tänk på detta; Det är inte lätt, ej heller renligt. Att säga att jag gjorde detta UTAN besvär vore att fara med osanning. Och också...köp hem ordentligt med matolja.
För se, man skall pensla insidan på formen med matolja för annars blir det ett krig på liv och död att få loss formen. Gör det med ett par gummistövlar så förstår ni. Pensla vad tusan..Jag hällde till slut i matolja, vrängde runt, runt, och så hällde jag lite till...
DET VAR DRETJOBBIGT och kul samtidigt.
Bara att kånka den 25 kg tunga finbetongpåsen till carporten var inte helt...lätt. Så kom nästa problem, gröt eller välling? Stod inget på påsen. In på fb och fråga min "betonggrupp" Fick svar nästan direkt. Gröt. Okej, ut och så...skall jag börja med vatten eller betong? In på fb igen. Nu blev det värre, nästan som på Postkodsmiljonären, ni vet 50/50, för nu sa en del si och några så.
Jag fick alltså chansa.
Hällde halva 10 litershinken full i vatten och började hälla i betongen. Ingen gröt än så länge. Hällde-rörde....hällde-rörde, hällde-rörde...shit, nu var det tungt...hällde-rörde, hällde...(stånk)-rörde, fortfarande välling.
 Och jag som hade haft ångest över att inte ha hunnit träna...HA! Jag var helt slut och dessutom ett blodsockerfall på gång. Ja, ni kommer väl ihåg mitt godisinköp och därefter illamåendet. Ingen lunch, med andra ord.
Jag, i ett nötskal.

Jag fick till slut till nån slags gröt som funkade. Då kom nästa överraskning. Hål på stöveln. men tjena, ger det sig aldrig! In och tog rullen med silvertejp som jag köpt till Gubben. Ut fort som satan för att tejpa ihop stöveln men då jag kom fram så hade stöveldjäveln trillat och bruket runnit ut!!! Fort som attan slevade jag upp det jag kunde och in i stöveln med skiten!! Nu var det krig!!!

Är ni fortfarande med?

Gubben kom hem från jobbet och fann sin maka i...ett annat än milt tillstånd. Skitstövel, grymtade hon.
Klok som han är så gick han bara in och packade sin väska(ehhh, hur lät det där egentligen?)
Ingen fara, han skulle ju vidare till Södertälje, om ni minns.
Efter adjöpussar av Gubben så fortsatte jag mitt betongkrig och ett tu tre så vann jag! Tror jag, i alla fall.
Och nu till sandsetet för barn. Betongen jag blandat med all min muskelstyrka räckte också till tre små gulliga formar som kan bli ljuslyktor i min värld.
Slutet gott, allting gott.

Här står mina konstverk...eller det som skall bli...

Är ni fortfarande vakna?

För nu kommer slutklämmen.
Att äta är ju inte projekt nr 1 då jag är gräsänka. Eller nåt äter jag ju såklart, men att LAGA mat är ju helt onödigt i min gräsänkevärld. Ibland har jag ju slagit till med feta- spenatpaj, men ikväll blev det en förenkling av denna klassiker; mathavre kokades medan bladspenat sakta smälte i en kastrull med grädde och fetaost.

Se där, matbild! Ni som inte gillar matbilder får titta bort....

Denna tillredning har nu tagit totalt musten ur mig och nu sitter jag på glasaltanen sen flera timmar tillbaka och bara njuter. Håkan Hellström på Spottan, och bara jag är vaken, verkar det som.
Ljuslyktorna är tända och allt är bara...fantastiskt rofyllt.
Mörkret sänker sig sakta, hundar och katter sover...även grannarna tydligen, för här sitter jag med endast Håkan som sällskap. Gubben har messat Nattinatti och han blev så nära, fast långt bort. Och nära.
 Livet är alldeles underbart.

Klockan är nu 23.38 och jag sitter fortfarande kvar....

Husdrömmar och valresultat

I fredags kväll satt jag och slösurfade på Hemnet då Gubben hade cykeltävlingsbestyr för sig. Ja, så blir det ibland då vi skall fredagsmysa....
Nåväl, fann drömhuset. Stor tomt, INGA GRANNAR, Jodå, men inte i knät, som nu, skogen intill, vattnet 200 m bort. Och dessutom inget överpris. Självklart började vi analysera detta fenomen.
Varför är det inte dyrare? Hmm, vad är det för fel? Eller billigt är väl fel att säga, men utpriset är inte ens 2 mille. Vårt hus är värderat till nästan detsamma. Vi skall på visning nästa måndag. Spännande!!!
Åhh, jag glömde huset...ja huset ja....sade jag drömmande....och gäststugan......
Jag ser redan hundarna springa omkring överlyckliga för att få sträcka ut och inga ungar skriker och stojar 5 m ifrån....Nej, nu får jag ge mig. Säkert kommer priset att trissas upp så vi bara kan säga; Tack men nej tack.
Jag har lite andra funderingar i huvudet också.

Det var ju EU-val i helgen. Jag förtidsröstade dock en vecka före, är mest bekväm med att göra så för tänk om man är jätteförhindrad just den där sista dagen då det gäller...Då missar man ju sin chans. Har förtidsröstat de senaste valen, just av den anledningen.
Kollade lite på valvakan på TV-n och såg vartåt det barkade. Att feministiskt initiativ gick framåt var jättekul även om jag inte gillar deras namn nåt vidare. Det som skrämde mig var framgången för SD.

Sen finns det värre varianter...Jag har tidigare bloggat om ett annat främlingsfientligt parti och fick då en kommentar från en partimedlem där denne försökte läxa upp mig för min okunskap om sakernas tillstånd....så att säga. Därför skriver jag inte ut namnet på partiet eftersom personen i fråga hade googlat på "namnet" och då hade min blogg dykt upp. Det är så de jobbar, alltså.....Men vem vill bli uppläxad av ...hm.... inte dumstrutar, utan snarare farliga dumstrutar.
Idag har jag, just för att vara förberedd, läst partiets partiprogram, och tjena, nu ÄR jag verkligen bekymrad över vår värld! Först blev jag full i skratt, men ju mer jag läste, ju mer mådde jag illa.
Usch för människors okunskap som sluter sig till dylikt stölleprov!

Idag var det löningsdag. Verkligen efterlängtad. Med husdjur i hemmet, därtill en som kräver extra mycket omvårdnad av både vette och psyko, ger det extrastora hål i kassan.
I morgon skall hon till vetten för koll igen, men då är det husse som klarar skivan...

Men lite blomster fick det bli idag. Blomsterlandet fick sig ett besök av mig. Fick till en kundvagn för 450 spänn. Och där fanns bara nödvändiga växter,hm...Ja, det är ju viktigt att jag får i mig en viss mängd aubergine, så därför köpte jag två plantor av dessa gullisar(jag får spara fröna som jag inte hann sätta innan det var försent) . Sen blev det blommor för hela slanten.  Kan ni tänka er lyckan av att finna en röd klätterros för 65 spänn?!
Den har fått sin plats vid husknuten på framsidan av huset.
Sen vet jag inte hur jag tänkte...Jag köpte 4 lobelior. Ni som har haft Lobelia vet väl hur jobbigt det är att plocka, plocka, plocka för att den skall fortsätta blomma fint. Men se, jag hade en plan.
Jag ville ha relativt små krukor med nån växt  i nån kall färg. Hm....fanns typ inga mer än Lobelia.
Det jag planerade var att sätta blommor i några gamla par skor....

Jag har en väninna som ger mig glada skratt hela tiden! Hon är så fantastiskt fantasilös att man bara dånar av skratt!!
Jag kan väl erkänna att jag ibland kan flippa ut i väldigt annorlunda dekorationer- mitt kreativa drag tar sig extrema former kan man tycka, men hon har fortfarande inte lärt sig detta utan frågar så snart nån skapelse visar sig för hennes ögon; Men...Varför har du satt blommor i ett par skor? Eller då jag hade gjort en blyertsteckning frågade; Vad föreställer den där, egentligen?
Hon är för go, helt enkelt!
Så nu, kära vänner, kommer det en bild på mina skor...eller inte på mina, utan på mina loppisfynd:

Förra året var det kryddor i dem, i år bara fägring

Jag har mycket att glädjas åt nuförtiden. En kär bekant är just nu i Seoul för att hämta en liten son, herregud, så jag grät då jag fick reda på att de skulle bli föräldrar. Vilken fantastisk händelse i deras liv!!!

Ja, så är jag jätteglad över att snart få packa kartongerna igen. Ja, herregud, så knäppt det låter, men så är det. Jag vill tillbaka till ILANDA, till vilket pris som helst. Tror inte att jag är ensam om det...
Vi tar en dag i taget på jobbet, men eftersom vi är världsbästa gänget så fixar vi återflytten på ett kick!

Ditt och datt

Här ligger Lummi och Vaski och gnager

 Nu är jag tillbaka på bloggen igen! Dessutom med 10 helt normala fingrar. Det tog några dar innan mitt ringfinger såg normalt ut igen. Men nu sitter vigselringen på sin plats.

Igår var jag riktigt sliten då jag kom hem från jobb och  inköpsrunda Grande.
Så jag gav vovvarna varsin gnagis, mig själv ett glas vitt och satte mig i godan ro på soldäcket på baksidan.
Godan ro....Tjena!

Grannens 6-månaders lillkille grät oavbrutet, hans 6-åriga syrra likaså, de två större tonårssyskonen hoppade studsmatta och tjöt av skratt!
Lummi började boffa av allt väsen, vilket drog igång Vaski, som tyckte att det var på sin plats att stötta sin syrra. Klinga var den enda som betraktade hela cirkusen med upphöjt lugn...

Då Gubben kom hem, sa jag; Du, jag tror vi bor på fel ställe...

och här ligger Klinga...

För man kan ju inte gå till sin granne och be dem säga åt barnen att leka lite tystare och inte grina så himla mycket....
Suck....generationskrock.
Sen var det läggdags för de små och då sänkte sig lugnet över våra altan.
Allting ordnar sig. Även för två gamlingar som Tant och Farbror Ahlborg.

Mattes fredagssmys

 Vi fortsätter att träna hundarna i att inte reagera på alla ljud runtomkring. För som djurägare har man ögonen på sig. Lummi har ju svårt  med alla ljud, hon vill tala om för oss hela tiden att NU KOMMER DET NÅN!
Hennes skall är ju inte av denna världen heller. Igår råkade hon skälla till, då jag skulle rätta till hennes sele, stod med örat precis in till hennes nos.....Gissa om jag blev lomhörd en lång stund efteråt?
Det är inte lätt för henne att vänja sig av med nåt som ligger i hundens beteende mer eller mindre. Och hon har mer...

Husse tränar lydnad med voffs

Träna ja. Jag har konstant träningsvärk nu för tiden.
Så fort jag provar nåt kul pass, så får jag dödens ont i kroppen!
Provade ett nytt pass i veckan, Deep flow, hette det, lät ju lagom
avslappnat, tyckte jag. Goa Karin körde passet, och bara det var
ju kul! Jag tog i som bara den så svetten stänkte om mig.
Dagarna efteråt kunde jag knappt sitta....
Detta var i måndags, nu är det lördag och baske mig om jag inte fortfarande har känningar i rumpan och baklåren.

Här är det husse som får äran att borsta
tannsingarna på Lummi. Hon är för skön
då hon sitter utanför toan och gnäller att det
är dags för tandborstning

 Idag är det lite synd om min Gubbe. Han är tidtagaransvarig på en cykeltävling. Och regnet öser ner....
Nåja, det är nog inte så kul för de som cyklar heller, då jag tänker efter...
Han for iväg tidigt i morse och efter en stund så kom värsta åskknallen och så började det ösregna. Jag trodde huset skulle braka ihop!
För mig blir det därför en innedag idag. Men jag klagar inte. Kanske lite pyssel...eller så blir det datorn som vinner...
Eller båda?
Vi får se, dagen är lång.
Men tänk så det grönskar ute! Mina frösådder skriker om att bli omplanterade men jag orkar inte bära hem jordsäcken själv, och ni vet vad Gubben håller på med? Den där cykeltävl.. ja just det.

Chili, tomat och basilikaplantorna....åsså Skrållan

Kan ni tänka er så nöjd jag känner mig just nu.

Min ena orkidé har fått knoppar! 

Och dessutom så har det kommit en blomma på jul/påskkatusen som jag är fostermamma till under tiden vi får vår skola renoverad. 

Den såg mer än halvdöd ut då jag tog hem den.

Kompisen till den kunde jag dock inte hålla vid liv. 

Vila i frid.

Kolla knopparna!!

 Under min inköpsorgie igår blev jag medveten om en positiv utveckling. Priset på de ekologiska grönsakerna och frukten var i det närmaste detsamma som för de besprutade!!
Bra där, handlarna! Nu väntar jag bara på att ALLA gör som ICA i Grums, plockar bort allt kött från länder som har vidrig djurhantering!
Där har Willys lite att jobba med, märkte jag igår....
Köpte därför inget kött utan rotade i frysen hemma och grejade ihop några grillspett av älgkött till Gubben. Älgen som gjorde detta möjligt hade inte åkt en meter djurtransport innan den hamnade på andra sidan Regnbågsbron!

Sen hänger mycket på oss kunder också.
Först och främst, gå och rösta i EU-valet. Och tänk då på detta med djurhållningen och odlandet. Får vi lika djurskyddslagar i alla länder så är mycket vunnet. Likaså att vi slipper gifter i våra grönsaker och spannmål.
Sen har vi ju också de mänskliga rättigheterna...
Det finns hur många anledningar som helst att GÅ OCH RÖSTA!!

Nu hör jag regnet ökar i styrka igen.
Stackars cyklister.....

För ett tag sen upptäckte jag en utlandsregistrerad bil som krypkörde i vårt kvarter. Vet ju att det varnats för utländska markarbetare som på olika sätt ställer till bekymmer för villaägare. Några karlar i reflexvästar gick omkring på uppfarterna på vår gata och rekade.
Döm om min förvåning då flera av våra grannar har engagerat dessa att plattlägga uppfarterna till sina hus!
Eller hur skall man tänka? Är jag fel ute? Är det orättvisa beskyllningar mot ärliga gästarbetare?
Den första uppfarten är ju färdig och det blev jättefint, men hur gör man om det uppstår nåt fel senare? Får man tag på dem i fall nåt måste göras om? Och kan man göra rotavdrag då firman inte är svensk? Eller är det svartjobb?
Känner mig väldigt kluven...

Min inhysing "överlevaren!

Endast 19.90 kg!!!

Detta är mitt överlevnadskit! Skulle kunna
 leva på endast aubergine, tomat, citron, olja,
vinäger, kryddor och avocado.

Ogift, eller?

Shit, vilken grej jag varit med om, alltså! Jag och Gubben satt på verandan och tog oss ett gott glas vin då jag helt plötsligt kände nåt konstigt i min vänstra hand. Det gick hur fort som helst då alla fingrar svällde upp.

Det är inte helt ovanligt att jag får bristningar i mina fingrar då jag tränar eller på nåt annat sätt belastar mina händer eller fingrar, men nu var jag helt inaktiv...Jag blev helt panikslagen då det började trycka i mina fingrar.
Jag skrek till min Gubbe att han skulle dra av mina ringar men då han försökte så svällde fingret ännu mer så han var rädd att skada det! Herregud vilken panik innan han fick av ringen, förlovningsringen gick inte att rubba men vigselringen lossnade till slut.
Och var jag lade den glömde jag direkt....
För mig är vigselringen det viktigaste som finns! Den är sigillet för att man hör ihop och den måste förvaltas väl. Så då jag inte fann min ring direkt blev jag helt förtvivlad! Jag letade och letade men fann den inte nånstans.
Gubben tog det dock lugnare och sa, du finner den. PUNKT. Och det gjorde jag ju, efter att ha lugnat ner mig. Det tog dock en låååång stund.
Varför jag lagt den på min matplats på altanen fattar jag inte just nu, men jag hade säkert en bra idé om det...just då.

Men det som stör är att det attans fingret fortfarande är svullet och gör ont. Kan inte få på vigselringen så då är frågan; Är jag ogift nu?

Och så kom försommaren!

Mitt fikonträd har fått massor av skott!!
Jag är så GLAD att jag lyckats få det
 att överleva. 

Tänk igår alltså! På morgonen regndis och kallt som f-n. Stolvärmen i bilen på 3-an och värmen på high. Tyckte jättesynd om klass 9D som skulle ut på friluftsliv.
SMHI sa visserligen att solen sken....
Så simsalabim, frampå förmiddagen skingrades molnen och solen började skina.
Jag började genast tindra!
Energin kom som ett skott. Jag ringde genast mannen i mitt liv och uttryckte en fråga; Grilla? Svar; Ja!
Tänk att sol och värme kan göra så himla mycket med oss människor.
Så jag bestämde att jag vid hemkomsten skulle gå långpromme x 2 med voffs och sen klippa den nästan ankelhöga gräsmattan. Av detta blev hälften...EN hundpromme och gräsklippning, sen kom Gubben hem och det blev dags för grillning. Men innan hundprommen hann jag upptäcka hur mina frösådder har exploderat den senaste tiden! Nu väntar jag bara på att få plantera om och sätta ut dem i friska luften.

Men hör ni, det var inte slut med det! Efter hundprommen så fick den stackars Klinga nöja sig med att vara på tomten eftersom matte fick tidsnöd....Men då jag släppte ut alla voffs på tomten så såg jag att våra träd hade slagit ut i blom. Jag blev nästan andäktig! Trots att Lummi gjorde sin "skällrunda"....

NU är min tid! Ingen tid gör så gott för min kropp och själ som denna tid, då grönskan just precis börjat täta igen häckar och snår. Allt skimrar i ljusgrönt och luften är frisk. Allt krångligt blir enkelt och sinnet blir mer förlåtande. Är inte detta fantastiskt?

Först trodde jag att jag blandat ihop frösådden då skotten kom upp.
De såg ju ut som bönrankor! Men efter en tid så rättade det till sig. 

Rosenmandel har äntligen fått börja slå ut!
Knopparna har liksom legat i träda under kylan,
men nu är de sprickfärdiga!

Och päronträdet....Hoppas bara att inte
 den fula sjukdomen tar tag i det igen. Förra året klarade vi oss.
Då fick vi 5 päron. Vi fajtades om uppdelningen,
Gubben och jag. Om jag inte minns fel så löste det sig¨
med att ett päron var ruttet.

Mina goa medarbetare Kerstin och Elisabeth
på Bishop.

 Idag vaknade jag med en bultande huvudvärk. Av alla dagar så var detta den sämsta. Det var nämligen After work kl 17.00.
Vårt "gamla" arbetslag kallat "Mitti" skulle träffas på Bishop Arms.
Jag följde ändå min planering vilket innebar; Gubben körde mig till jobbet med min cykel på "dragkroken".
Och tänk, efter lunchen-som är ett kapitel för sig, så piggnade jag till.
Lunchen gav mig livet åter! Nina och hennes eminenta kollegor ger oss de mest utsökta luncher att vi inte kan ge nog mycket beröm! Bara en sån sak att man får lax en vanlig dag...
Ja, herregud, så bra vi har det!

Ja just det ja, after worken. Jo, jag piggnade ju till där, efter lunch men sen fick jag ont i nacken av nåt....så jag loggade ut vid 15.50 och gick in till sta´n. Men herregud, vilken lantis jag är!
Jag bor några ynka kilometer från stan men är ytterst sällan där för nöjes skull. Varje gång jag har ärende in i city så upptäcker jag en ny butik, ett rivet hus, en ny fasad etc.
Så och idag. Jag gick som en turist i okänt land och bara...WOW....

Så ringde mobilen och jag var i verkligheten igen. Kerstin som undrade var jag var. Att gå om varann är vardag hos oss...
 Förlåt, sa jag då vi träffades senare...

...och Eva-Lena, jag saknar henne VARJE dag på
jobbet! Hon har alltid varit den som gett beröm, uppmuntrat,
varit en livlina för mig. Saknar henne nåt oerhört! Goldie for ever! 

Så 

Pyssel och lite annat...

Då regnet smattrade på rutan redan i morse byttes hastigt trädgårdspysseldagen mot innepysseldag. Har inte gjort några besök i mitt pysselrum på länge. Inspirationen har legat på noll helt enkelt.

Men idag fick jag en idé....Och vips var jag igång och TADA så var jag klar!!!...Eller klar och klar, båtlacket skall på då allt har torkat.

Tänk så vi har slitit för att få ihop de där solrosorna.
Ni som ibland besöker Systembolaget har kanske
sett dem på vinflaskor av märket Sunrise....

Förra veckan fick jag ju tillbaka min värk i kroppen, som jag skrev om här. Beklagade mig en aning....
Jag vägrar numera att ta min medicin eftersom den är pest för magen. Jag mår illa av bara fanken och dessutom går det inte över direkt även om jag slutar med den. Alltså skiter jag i den!! Kör mina egna varianter.
Normalt brukar det ta minst en månad innan skiten ger med sig. Döm om min förvåning då jag redan är bättre!
 Jädrar i dä!!
Jag har helt enkelt kört mitt eget race med dundervärme i bilen, übervarma kläder(har hållit på att storkna ibland!) tränat fyra dagar och då och då slängt i mig nån Alvedon då det varit för dj-igt. Hemma har vi eldat i braskaminen så svetten lackat och jag har rastat hundarna så de ser ut som vinthundar numera....Nä , där tog jag väl i lite grann.....

Här sitter de, De tre musketörerna och väntar på lite
helgsmarr...

Att vara stônig är grejen. Och att RÖRA PÅ SIG fast det gör ont, för si, det blir ju inte bättre av att vänja kroppen av med det den är till för, att röra på sig. Och genomblödning gör att kroppen läker sig själv. Endorfinerna gör att man mår så himla bra då man tränar just det man älskar mest av allt. Bara man förtränger motståndet i början så drar kroppen igång sin läkeprocess då man blivit varm.

Det är min övertygelse att det är på det här sättet. Jag har provat den första varianten alltför många gånger med känt resultat; alltså grävt ner mig i smärtan, tryckt i mig mediciner, tyckt så himla synd om mig själv att härta vore nock(favorituttrycket för tillfället) gnällt, sett hinder överallt istället för möjligheter.
Och det värsta med att hamna i detta tillstånd är att man blir egoistisk och bara pratar om sig själv hela tiden. Hur allt är jobbigt, hur ont det gör, osv. Glömmer bort att fråga hur vänner, nära och kära har det.
Jag blir lite skamsen över att jag varit en sån gnällmoster. Ja, jag säger varit, för jag har lagt det bakom mig, tycker jag. Om nån har en annan åsikt så säg det till mig, för guds skull. Har inte lust att vara nåt offer, nä fy tusan!
För jädrar så gött jag mår just nu! Även fast det regnat hela da´n.

Så efter pysslet drog jag igång en deg och under tiden den jäste blev det en MYCKET regnig promme med Vaski. Tänk att denna vovven blir 10 år till sommaren, men är den barnsligaste av alla voffs! Han kollar om jag är med på bus, och är jag det så hoppar han och skuttar, gör konster och är till allmänt åtlöje...Nädå, folk skrattar och pekar då han håller igång.

Och då kommer jag osökt in på gårdagens inlägg. Ni vet om att tjuta för allt som finns....
Han är alltså 10 år....En finsk lapphund brukar i och för sig bli ganska gammal, hans mamma blev 15 år om jag inte minns helt galet, och då har han som mest 5 år kvar i livet...
BUUUUUUÄÄÄÄÄÄÄ!!!

Mammas pöjk!!!!

Men skärp dig nu, människa!!

Rensar tårkanalerna

Jahaja....Jag hade planerat att skriva en massa andra saker men vad händer? Jo, jag sitter här och snoren och tårarna rinner.
Jag har gått med i en grupp på fb "Katter och sånt som gör en glad" heter den. Glad, jo, tjena!
Eller den är jättebra, men idag var det en som skrev att hon nyss låtit sin gamla vovve fått somna in.
Och där släppte fördämningarna!!
Massor av kommentarer, däribland flera från mig, samtidigt som tårarna sprutade.
Och värst av allt, vovven är jättelik Lummi!!! Snöööööööörvel och snoooor!!!!

Detta att bli tårögd och gråta har blivit ett trauma för mig. Jag kan inte berätta en ledsam historia för folk utan att börja lipa. Hur kul är det? Tårarna sprutar för minsta lilla och inte bara då det är ledsamt. Nädå, Prinsessan Victorias bröllop....Jädrar i dä! Jag grät så det skvalade! Och jag som inte är ett dugg kunglig....

Då jag var yngre var jag inte alls så hjärtnupen. Kunde inte förstå att människor kunde förödmjuka sig med att gråta offentligt. Guuud, så pinsamma!
Jag tror att det gråtmilda smög sig på då jag fick barn. Det är ju inte på nåt sätt konstigt. Man värnar ju såklart över sin lilla unge, men nu är min lilla unge 34 år....och jag snorar värre än nånsin!!

Sen har jag märkt ett annat säreget beteende hos mig själv. Jag kan götta mig i eländet. Ja, det är säkert!
Om jag tex ser nåt RIKTIGT LEDSAMT på fb så får jag en tvångstanke att GÅ TILLBAKA och kolla igen!
Men hallå....
Igår tex såg jag en delning av en artikel från Norge där ett barn var dödfött. Mamman bad om att få ha bebisen på bröstet för att ta farväl. Läkarna trodde att det bara skulle ta 5 minuter, men mamman behöll bebisen i flera timmar och så helt plötsligt började bebin ANDAS!!!!
Buuuuuäääääääääähhhhhhhh!!!!

Men så ser jag på nyheterna på TV. Krig här och där, svältande människor, katastrofdrabbade...trafficking från öststaterna och allt detta är fördjävligt men....
Hallå? Tårarna?
Visst reagerar jag, men inte alls så tårarna sprutar. Jag kan tycka; Det där var verkligen inte ok, usch och fy!
Men snor och tårar, näää.
Jag är skamsen över detta. Men kan ändå inte göra nåt åt det. Eller kan jag? Hur i så fall?
Jag vet ju att man kan vara världsförälder osv men det finns ju så mycket mer. Jag är ju fadder i Djurskyddet men känner ibland att jag vill hjälpa till ÖVERALLT!
Detta är nåt som jag funderat mycket över. Faktiskt.
Hur är det med er andra?
Nu har faktiskt tårarna slutat flöda...hmmm...kanske skall jag kolla hur det är med Ninjas matte....

Vitsippor och ett litet uns av självömkan....

Kan ni fatta att det är maj? Redan? Jag har fullt upp med april än, jag! Och trädgården fattar dåligt också. Ingen ordning alls på växtligheten. Vallmon och aklejan har stora knoppar, medan de tidiga tulpaner knappt blommar. Inte ens ogräset orkar sig upp, bara några envetna maskrosor men de hann inte mer än upp så var de DÖDA, mohahaha!!

Under en av mina hundprommar fann jag det mest underbara vitsippsstället! Jag blev varm i själen.
För visst är det väl nåt alldeles speciellt med vitsippor?

Torsdagen var dagen då jag bestämde mig. Ja, alltså att vi behöver hjälp med Lummi! Värsta slagsmålet bröt ut mellan henne och Klinga utan nån som helst anledning....enligt mig, alltså. Blodet stänkte fast från vem av dem vet jag inte. Fann inga sår på nån av dem men Klinga var förskräckt en lång stund efteråt. Nu har Lummi varit hos oss under så lång tid, och har fortfarande inte lugnat ner sig utan boffar,skäller och gnäller i stort sett hela tiden. Nej, inte hela tiden men väldigt ofta. Det skapar oro bland alla oss andra. För att inte tala om grannarna....Men då tar jag ALLTID Lummis parti. De skall inte klaga, tycker jag, så länge som deras ungar skriker i högan sky då de leker...eller slåss...eller bådadera, samtidigt.

Lummigumman, så charmig men tokstressad.
Tänk om hon kunde tala...

Efter mycket googlande fick jag tag på en hundpsykolog i vår region och mejlade henne. Och fick svar i stort sett omgående. Sånt gillar jag! Fick en tid på torsdag. Det skall bli riktigt spännande, men framförallt lärorikt.

I fredags vaknade jag med en konstig seghet i kroppen som inte ville ge vika. Åkte till jobbet men den satt i. Kände mig aningen yr också. Inte bra, särskilt då man skall köra bil...Jag behövde dessutom hem och valla voffsarna vid lunch eftersom Gubben var förhindrad. Kände mig fortfarande knepig i kroppen. Tog det lugnt, åkte inte tillbaka till jobbet i brådrasket. Yrseln, värken i axlarna och huvudet ville INTE ge med sig.

Inte heller igår, lördag, var det borta. Åkte därför till träningsmeckat för en stund i deras eminenta massagestol. Körde två program. Ett riktigt "hårdhänt" och ett lite mildare. Det kändes lite bättre...en stund.

Fick lite gjort i trädgården. Var på vovvepromme. Men stelheten och huvudvärken låg på lur hela tiden.
Vid 4-tiden var vi bjudna på lunch och då vi for var vädret varmt och skönt. På Hammarö, alltså...
Jag tog därför min jeansjacka, en tunn bomullskofta och en kortärmad tunika på mig.
Vår slutstation var Kil. Där var det för bövelen, dretkallt!!! Nordanvindar,helt enkelt. Inte det bästa för en redan stel nacke.
Men middagen var god och vi hade en trevlig eftermiddag hos värdparet, så jag sköt undan huvudvärken. Men på hemvägen fick jag rena frossan. Satt och hoppade av köld. Inte ens en brasa i kaminen hjälpte. Värken kröp upp genom kroppen på mig och DÅ slog det mig; det är ju inflammationerna som är på gång! Värken i kroppen som kommit i skov under hela mitt liv, men som jag glömmer bort varje gång den ger med sig. Jaha, nu är det alltså dags. Det var längesen nu och jag kunde varit utan det nu också.

Så nu sitter jag här på söndagseftermiddagen och förväntar mig inga underverk under de närmaste veckorna/månaderna, utan får vackert lägga alla planerade storverk som att virka, öppna konservburkar, stå på händer, hoppa jämfota, gå i skogen utan att ramla, gå ur bilen utan att sätta i BÅDA fötterna innan jag reser mig eller vrida om nyckel i låset med en hand.
Men då detta skov är över är jag säker på att jag glömmer alltihop, som vanligt. Till nästa gång....

Men inte är det synd om mig inte. Jag har haft trevligt fikabesök av Nina under dagen. Fått riktig mungymnastik av guds nåde! Tänk så bra med vänner så man kan glömma sina krämpor under tiden. Inget blir bättre av att man sitter och hänger med huvudet och tycker synd om sig själv.

Fast visst är det ibland gött att få grotta ner sig i självömkan....om det bara kommer nån och drar upp en ur "tyckasynd"träsket fort som attan! Risken är ju att man aldrig kommer upp utan skvalpar omkring därnere och identifierar sig med sina krämpor, att bli ett med dem är förödande.

Så om nån av er märker en viss tendens av självömkan i mig, sparka mig i röven och säg; Gaska upp dig nu, för f-n!




.