Funderar lite...

Så här vid en ålder av 59 år och 26 dar har jag funderingar, stora som små. Hur det BÖRJADE och hur det BLIVIT. Hur det BLEV  får ju nån annan summera då den tiden kommer...

Är det nu jag förvandlats till en förstockad gammal kärring i full blom? Eller är jag en vis, äldre dam med massor av erfarenhet att delge den yngre generationen?
Och om så är fallet, vill de lyssna?
Spännande tanke eftersom jag själv har varit en tonåring som visste allt bäst...

Ingen kunde övertyga mig om att jag kunde ha fel, dessutom förkunnade jag min fullkomlighet ofta och mycket. Men då endast för mina närmaste som var tvungna att stå ut med mig(inte för främmande människor, där var jag snarare den lite buttra tonårstjejen som vid tilltal gärna glodde på sina fötter).

Särskilt min mamma,

Stackars henne... Vi hade det tufft mamma och jag, min pappa var sjuk i cancer under hela min tonårstid och orkade inte förmå en trotsig tonåring att lyssna på bättre vetande.
Nä, jag var verkligen ingen rolig tonåring!
Att mina åsikter skulle kunna förändras fanns inte i min värld.
Men sakta men säkert så öppnade sig världen för mig och rätt som det var blev jag mamma!

Då började poletten trilla ner, även om det inte gick snabbt. Men att helt plötsligt inte sätta sig själv i första rummet var en överraskning. Och att faktiskt inte känna sig så himla kaxig i alla lägen. Som då dottern fick sin första febertopp! Herregud, så rädda jag och pappan var! Ungen hade närmare 42 i temp, var helt lealös och vi fick duscha henne kallt för att få ner febern(Efter det ville hon aldrig mer duscha utan endast bada). Sen iväg till akuten i flygande fläng.

Såklart har jag gjort massor av fel i mitt liv som mamma men jag gjorde så gott jag kunde med de kunskaper jag fick från Vi Föräldrar. Som de flesta mammor på den tiden, förmodar jag. Däremot ratade jag Anna Wahlgrens Barnaboken, nån måtta fick det faktiskt vara på tokigheter!
Tyckte jag, utifrån att ha läst ca 25 sidor av den....
Om den Perfekta mamman finns, så lyckönskar jag henne. Tänk så himla skönt att få alla rätt i ämnet: Moderskap.

Massor av år har gått och jag har lärt mig nya saker hela tiden, insett mina fel och brister, omvärderat mina åsikter om och om igen, nyttigt för själen att inte se sig själv som alltings medelpunkt.

Men vissa värderingar har följt med sen födseln och kommer aldrig att ändras. Det är empatin för de som inte kan försvara sig. Framförallt djuren. Jag ÄLSKAR djur, har alltid gjort. Sen jag var jätteliten.

Bildbevis

Min första vovve hette Jocke, en blandning av schäfer och boxer. Han finns för alltid i mitt minne trots att mamma var tvungen att omplacera honom på 70-talet då pappa blev sjuk och jag flyttat till Karlstad för gymnasiestudier. En enastående hund som fattade utan att ha fått den minsta lilla uppfostran eller träning. Hundkurser fanns ju inte på den tiden.

Jocke, min första vovve, blandis mellan
schäfer och boxer. Kunde konster
fast man inte lärt honom dem.

Många älskade husdjur har funnits i mitt liv sen dess och som ni som känner mig vet, så finns numera våra tre vovvar, Vaski, Klinga och Lummi och våra två katter Syrran och Cissan hos oss.

Lägg till bildtext

Nåt jag är väldigt medveten om är ålderns tyngdlag. Allt på kroppen strävar nedåt.

Ögonlocken hänger som på en Sharpei(skrynkelhund, för de som inte vet), dubbelhakan strävar nedåt och är omöjlig att dölja trots stora ansträngningar, och bysten.... trots att den inte var nåt att skryta med från början så är det helt onödigt att göra penntricket...och det gäller även rumpan. Jag vet att pennan skulle sitta som en smäck!
 Så är det magen då...den är inte sig lik från bilder i fotoalbumet jag råkade finna under förra helgen...och jädrar ni, vilken snygg mage jag hade! Inte minsta lilla häng över byxkanten, inte heller nån smygvalk på sidan av kroppen som dolts via en rejäl kroppskontroll. Nä då, detta var på riktigt, jag lovar.
Numera kan jag inte med den största viljan i världen sträcka ut så valkarna runt midjan döljs även om inandning sker samtidigt. Den inandningen skulle i så fall förorsaka min död!

Att sola var inget jag strävade efter som ung..
Kanske för att jag brände mig så illa
som tonåring att jag fick brännblåsor över hela kroppen. och fick sjukskriva mig..

En aningen sorgsen tanke dök faktiskt upp då jag såg detta foto men så slog JÄVLARANAMMA till och väste i mitt öra; Kom igen nu, tant, det finns faktiskt äldre kärringar än du som har lyckats trolla fram gamla fina former igen. 

Vi får se hur det blir med det...

Kraaaam på er!