37 år

Idag, för 37 år sén träffade jag en liten bebis för första gången. Kl 16.47 exakt tittade...nej, fel av mig, visade hon rumpan till alla närvarande och hojtade efter första andetaget: Här kommer jag och jag är fan i mig inte vem som helst!
Och tänk så rätt hon hade.

Att ha fått detta lilla underverk var för mig och hennes pappa helt otroligt! Ingen hade kunnat övertyga mig om hur fantastiskt det var att bli förälder...förrän jag blev det. Och jag kan även tala för hennes pappa. Men ack så oerfarna vi var! Därför blev det en hemsnickrad version av föräldraskap denna lilla tjej fick. Vi var de bästa föräldrar vi kunde bli, helt enkelt. För visst gör väl alla föräldrar så gott de kan?

Men nej, nu kom ett otrevligt minne upp i mitt huvud...
Under min graviditet var jag oerhört lättväckt och vaknade ofta av en gråtande unge. Det visade sig vara barnet i våningen under som grät. En liten kille, visade det sig. Hans föräldrar var inte kloka på nåt sätt! Mamman var avundsjuk på att vi hade en tjej medan hennes lille kille var en oönskad liten unge. Jösses, så jag led med den lille! Och pappan var en jävla mes! Värsta konflikträdda killen. Stod inte upp för sin lille son. Ett otroligt obehagligt minne från en annars så härligt tid.

Även om vi hade det otroligt knapert ställt så fick vi allt att fungera på nåt sätt. Vid motgång lär man sig att trolla och vi blev experter på att trolla. Inte utan hjälp av våra föräldrar, kan jag erkänna.

Det jag mest kan minnas är hur mycket jag sydde till denna lilla tjej. Våra avlagda jeans blev tex små handbroderade snickarbyxor. Och som jag stickade! Tröjor med Musse/Mimmimotiv och My little pony. Ungen hade nog finare kläder än många andra. Fast det tänkte jag inte på då...
Ju äldre jag blir, ju fler minnen dyker upp.

Och nu är denna lilla tjej mamma!
Hon som i tid och evighet förkunnat att HON minsann inte ville ha några barn...precis som jag INNAN jag blev gravid.
Tänk så mycket man säger utan att tänka efter.
Och så är det med mycket i livet. Ibland uttalar man sig utan att veta vad man talar om.

Men plötsligt händer det!

Nu har jag en stickning på gång...i babystorlek.
Bara så ni vet.

Kraaaam på er!!!