En bra vecka

Jaha ja, då har man blivit en vecka äldre då. Fast det har varit en bra vecka och veckoslut så jag skall inte klaga. Märkte inte av ens av mitt åldrande faktiskt.
Inte värt att ta nån selfie dock...

På väg från jobbet i fredags tog jag en snabb koll på Ilandas köpmetropol och jädrar i mig som jag fyndade! Barnkläder till mommos älsklingar och utsmyckning till trädgården.
Titt som tätt blir man varm i hjärtat av att fynda, eller hur?

Lite pjållrig för min dotter, jag vet
men jag kunde inte motstå.
29 Spänn!

T-shirts till gullongera
2 X hälften av 79:-(matte var inte mitt
bästa ämne...)

Vad tror ni att detta är?
En skiftnyckel? Nä, en flasköppnare.
39:-

Plåtkatt 149:-

Betongkatt 149:-

Vår valp har funnit sig alldeles ypperligt tillrätta och käkar glatt på tår, sin morsa, grus, grästuvor, bark, bigaråkart(hatar det jävla trädet😡) och hörnet på kattpelaren. Säkert har han funnit fler ställen som inte vi upptäckt än...

Vi har vaknat av bajslukt i näsan vid 03-tiden de flesta nätter. Hans mage har inte varit okej sen han var 3-4 veckor. Han har bajsat smet och slem det flesta dagar.
I fredags var vi därför till vetten för utredning. Vi fick ett bajsprovskit att skicka på måndag.
Min tanke är...
Tänk om bajset hamnar fel och ligger på golvet till en helt random person?
Nåja, adressen står på det mycket välmadrasserade kuvertet så vi får hoppas det kommer till rätt adress. För vår skull och även för personen som inte skulle ha det.
Dock har hans bajs varit helt okej sen dess....

Har fått indikationer från våra närmaste, bästa grannar på Abborrvägen att vår trädgård är en fd trädgård. Suck...tänk om nya ägarna varit snälla mot mig och gett mig alla mina plantor och buskar istället för att slänga? Nåja, det är inget jag kan kräva, de får göra precis vad de vill med tomten.
Men det suger lite, kan jag erkänna.
Jag fick med mig mina bästisar och de har tagit sig otroligt bra, så till den milda grad att jag kunnat dela dem till en ny rabatt!
Så nu har projektet "ny trädgård" dragit igång. Det ser just nu lite snöpligt ut men allt eftersom så skall det bli min drömträdgård. Oppps, VÅR drömträdgård...Ibland glömmer jag bort min älskade Göbbe i projekten.

Ser inte mycket ut för världen just nu men vänta bara till nästa år...

Jag har en dotter.

Min älsklingsonge vid spisen. Hon har sedermera valt yrket kock...

Då hon var i 5-årsåldern började hon fråga efter ett syskon. Mitt undvikande svar var: Eftersom du är helt perfekt så kan vi inte skaffa nåt mer barn. Hur skulle det barnet känna sig, tror du? Att alltid vara den mindre perfekta.
Och så blev det.
Pappan och mamman skilde sig.
Men efter en ett antal år så fick dottern 2 halvsyskon.
Dottern är nöjd. Hon älskar sina halvsyskon. Och för mig är hon den bästa, finaste, klokaste och mest omtänksamma dotter som finns.
Hon har 2 barn som hon har det största tålamodet med trots att de är födda tätt och inte ger nån större vila. Hon är min stora hjältinna och en fantastisk mamma.
Och min underbara dotter!
Jag hade rätt, hon var det perfekta barnet!
Igår fick jag via min make en present trots att det inte var julafton eller min födelsedag en flaska bubbel och ett jättefint vinglas. Sån är hon, min dotter, bäst i världen💓

Mammis ögon tårades över detta!

Imöra går jag in på sista veckan innan semester.

Ha det gött, mina goingar och sola med förstånd!

Född utan gps

Gokväll, mina godingar!

Jag har viktig information till er som skall åka långväga inför midsommar om ni inte riktigt vet vägen.

Jag som inte har nån inbyggd gps via födsel är helt beroende av google map. 

Innan dess var jag helt vilse då det gällde okända adresser. 

Helt suveränt då man inte har koll på väderstrecken. Igår skulle jag skjutsa Andreas, it-resurs hos oss på skolan till Skattkärrskolan. Har inte varit i Skattkärr på 30 år så google map fick hjälpa mig. 

Trodde jag...

Vid resans början så blev jag guidad åt vänster istället för höger, sen försökte rösten få mig att ta höger istället för vänster, ta avfarter som var helt fel för mig och till slut sa rösten; välj vilken väg du vill...

Ärligt, vi höll på att skratta ihjäl oss!

Och vet ni, JAG VANN över google map! 

Vi fann Skattkärrskolan hur lätt som helst.

Men hör ni, även om ni känner vägen som hand i handske så KÖR FÖRSIKTIGT!

Jag vill inte mista er!

Ha en härlig midsommar!

Nu är jag allvarlig

Gokväll, mina goingar så här på Sveriges nationaldag!
Vet inte om jag känner nån sån där stor nationell glädje som norrmännen verkar känna på deras nationaldag den 17;de maj.
Nåja, jag är jättenöjd att vara ledig och att vädret är fantastiskt fint. Det är väl svenskt lagom, eller hur?
Tänker på en sak då jag sitter i skuggan på vår altan, en smäktande vind känns sådär alldeles lagom sval så inte värmen skall framkalla svettningar som i sin tur framkallar undringar om det är klimakterievallningar eller att det bara är jävligt varmt.
Skit samma, allt har sin tid...fast min borde varit överstånden för länge sen kan tyckas. Men vem bestämmer det? Doktorn? SMHI? Lövén, GUD eller t o m Trumpjäveln?
Tror faan det...

Varning!
Nu blir det filosofiska undringar.
Hur kan man veta när man är lycklig om man inte har nåt att jämföra med? Och vad är lycka? Egentligen?
För mig har den ultimata lyckan infunnit sig med vår flytt. Pusslet är komplett!
Jag har tagit upp det där som alla pratar om men inte kan; att tomglo!
Jag kan!
Men innan dess så hade jag under många år i förortsvilla en annan uppfattning om lycka. Att stå ut och göra det bästa av situationen. Att renovera och skaffa fler och fler husdjur. Det var lycka.
Då.

Innan dess i ett annat förhållande så fanns en annan lycka, tex att få en älskad onge och dessutom en DOTTER som jag i hemlighet önskat!

Julafton 1982

Min favoritbild av min onge!
Älskar henne från jorden till månen!

Att som ung och oerfaren ta hand om ett litet barn var oerhört nytt, overkligt men också fantastiskt. Men så...
Efter att ha haft bästa småbarnstiden så blev ungen som förbytt vid 4års-åldern. Blev rädd för tex flygplan.
Vi fattade ittnö.
Under hela hennes uppväxt fortsatte vi att fatta ittnö och det har jag fortfarande svårt att inte ha fruktansvärt dåligt samvete för. Jag förstod inte varför hon var som hon var och varför hon mådde så dåligt.
 Nån hjälp fick vi aldrig då det på den tiden var ajabaja att ge diagnoser. Den enda diagnosen som fanns var MBD eller BORTSKÄMD. Många av min dotters skolkamrater ha fått diagnoser i vuxen ålder, precis som hon.
Jag kämpade och det gjorde såklart hon också fast på olika håll. Tiden går inte att ta tillbaks men förhoppningsvis går allt lösa i vuxen ålder.
 Min dotter är min allra bästa vän och mina barnbarn mina hjärtan för evigt. Men jag känner en sorg över att hennes ungdomstid blev så fruktansvärt jobbig och att jag inte fattade hur jag skulle kunna hjälpa henne.

Detta inlägg grundar sig på att jag sträckläst

Familjen Thunberg-Ernman har alltid fått likes för sina åsikter av mig sen tidigare men nu då jag har fått insyn i deras vardag så är de mina vardagshjältar för evig. Jag känner igen mig i så många situationer och hur man tänker och agerar utifrån sina egna ihopknåpade lösningar.
De personer som har åsikter om att hon är exploaterad av sina föräldrar borde tvingas läs denna bok!
Att ha högfungerande autism passar inte in i ramen för "oss andra" men är en tillgång då man vill påverka och åstadkomma något konkret. Detta verkar ofta störande för "den stora massan".
 Att högfungerande autism och ADHD kan var en tillgång som kulturarbetare, företagsledare eller över huvudtaget som yrkesutövare med hög arbetsmoral är för många helt i skuggan av tidningsrubriker då det handlar om mord och förödelse.
Jag är helt säker på att många familjer går igenom samma vardag som denna familj för att överleva. Jag känner igen mig i så många delar av familjen Thunberg-Ernmans berättelse att jag har behövt lägga ner boken och ta in innan jag fortsatt läsa.
Detta är den viktigaste läsning jag upplevt på mycket länge.

Jag beordrar er att läsa den för den är sååå himla viktig!

Nästa gång vi hörs vill jag ha en recension!

Adios amigos!

Efter dopet och framtiden...

Här kommer den spännande fortsättningen på förra inlägget...

På morgonen visste jag fortfarande inte vad jag skulle ha på mig. Jag har under senare år, efter jag fyllde 50 faktiskt, tagit klädval, makeup och utsmyckning av min lekamen med en klackspark. Det känns befriande, faktiskt. Hel, ren och bekvämt är mitt motto. Det enda jag var osäker på idag var om jag skulle behöva köpa nylonstrumpor. Jag hatar nylonstrumpor!!! Men att visa ett par blåvita ben för församlingen vore rent av straffbart. Så kollade jag mina ben i spegeln och insåg att de faktiskt var bruna, eller ja, nästan bruna men inte blåvita i alla fall. Inga nylon, alltså! Gött!

Tänk vilken procedur det var i yngre år! Var jag bjuden på fest så låg stressen på lur direkt! Vad skall jag ha på mig? Har jag haft den på tidigare fester så alla kommer att känna igen den? Bäst att köpa nytt men vad skall jag välja? Klänning, byxor eller kjol? Jag borde nog klippa mig också...och tona håret. Och då jag äntligen bestämt vad jag skulle ha på mig och håret var fixat så var det dags att stressa upp mig för makeupen.
Under många år kunde jag inte gå till affären utan att ha makeup.
 Jösses, känner jag nu!
Så här i efterhand kan jag väl tycka att jag inte var så jäkla ful att jag var tvungen att dölja ansiktet med färg bara jag gick utanför dörren. Men självkänslan var väl inte på topp i 20-30 årsåldern. Med åldern kommer visdomen...eller insikten om sakernas tillstånd att man inte kan få en groda att förvandlas till en svan.
Nu är det slut på visdom för nu jäklar kommer en hyfsat bra resumé över dopets vedermödor.

Alltså....
Jag for vid gott mod till Norrstrandskyrkan vid 13-tiden för att vara behjälplig med ditt och datt. Eller rättare sagt, jag for mot Norrstrandskyrkan men då jag fick mess om att handla saker på vägen så blev det ett stopp. Jag skulle köpa Partyis....Ehhh. De säljer alltså fryst vatten i dagligvaruhandeln....61 år och har aldrig hört talas om detta. Jag har bara fryst i islådor, jag. Men sen var beställningen nåt som jag kände igen i alla fall, bubbelvatten,
Efter att ha genomsökt alla för mig logiska ställen fick jag till slut fråga en personal. Han gick i förväg hela vägen fram till brödfrysen, var annars?
Fullpackad med fryst/bubbligt vatten for jag mot vidare äventyr i Norrstrandskyrkan.
Där väntade ett föräldrapar, ett ytterst kompetent kompispar och två ungar, en liten 6-månaders som har som spetskompetens att kaskadspy på alla och envar och en 2-åring som har duracellbatterier. Den där sista ongen var idag MITT ansvar.
Han och jag har ju sen lång tid tillbaka varit bästisar så jag var inte ett dugg orolig.
Nu ljög jag. Det bara kom, liksom...
Jag var väldans förberedd på sprinterrace all over the place.
Och jag fick rätt...

Den här dagen var han jävligt trött på mommo! Hon var ju efter honom efter hela tiden juh!
Kan nån förstå att en liten 2-åring kan springa ifrån sin mormor så oerhört snabbt.
Oopps, där känner jag att jag gav en lina till vissa sarkastiska kommentarer...

Resumé av dopet:
Jag och little Dave kom in då akten redan börjat pga ett smärre utbrott...av little D kan tilläggas, inte mommo.
Vi smög in sist och satte oss bland våra vänner. På första bänk satt mammis släkt och framförallt morfar och moster. David fick tråkigt i mommis knä efter ca 1 minut och drog iväg på äventyr men då var moster Issa där och haffade honom innan han vält alla ljusstakar eller tagit över hela dopakten. Gulle Issa!
Som en tyst överenskommelse skötte hon handhavandet av David inne i kyrkan och jag utanför.
Men vi får inte glömma hans morfar som försökte i möjligaste mån att få lugn på sitt sprilliga barnbarn. Men som 2-åring är det döden att sitta still, det vet ju alla, så David körde racet fullt ut. Morfars knä blev tråkigt så vad gör man då? Jo, man kör en liten walkabout i altarringen...
Kyrkvärden fick nog bestående hjärtproblem efter denna dag medan den coola prästen lugnt sa: Du har en hel församling som har koll på killen.
Coolaste prästen!
David, turbokillen, gjorde dagen till ett sprinterrace för vissa i församligen..däribland mommo men även kära Louise som jag såg som hastigast skynda förbi i korridoren i församlingshemmet...
Men trots sprinterloppen efter little David så blev det ett fint dop för lilla Junia som var lugnet själv under hela kalaset, precis som sin storebror vid hans dop.
Jag är sååå himla stolt över min dotter och hennes sambo som rodde allt detta iland och då allt var över skänkte kvarvarande fika till församlingen dagen efter. Och det blev massor av fikabröd över.

Sen fick vissa av oss en mindre trevlig överraskning nån dag efter...
Nån hade tydligen haft magsjukebaciller med sig som present på kalaset.

Minst 10 av gästerna hamnade i framåt huvudstupaläge under söndagen.
Däribland mommo....i 3 dar. Mommo vill aldrig må så dåligt igen, faktiskt.
Nåja, nu är mommo frisk igen och allt är som vanligt.

Så har det hänt saker i vår trädgård. Morsdag var en orgie i presenter från min bästaste dotter i världen! Hon lockade med mig på trädgårdsdag på ett koloniområde där hon upplyste mig om att jag fick välja vad och hur mycket jag ville som morsdagspresent!
Jag blev helt stirrig över alla fantastiska växter men valde tillslut, med dotterns hjälp, 3 mycket ovanliga funkior, en storrams och en alunrot jag aldrig tidigare sett.
Inte nog med detta, hon hade också beställt en japansk lönn och en polkagrisfärgad ros till mig som tyvärr blev försenade. Kan ni förstå hur hjärtat bultar över en sån fantastisk dotter?!? Tänk att få en enda unge och så blir det en så perfekt en!

Nu har alla plantor hamnat i jorden och vår trädgård börjar likna en trädgård i min smak.
Nu återstår att vänta på att allt växer till sig.
Däe kommer mitt tålamod väl till pass...

Rosenrabatten

Fyndat rosor!

 Tålamodet, ja, Det har utvecklats nåt otroligt under de 22 år jag bott i villakvarter...
Och tänk så bra detta tålamod är att ta till då jag är barnvakt till mina små telningar till barnbarn! Sånt tålamod hade jag tyvärr inte då deras mammi var liten.
Man får perspektiv på saker och ting med ålderns rätt. Att minnet svävar omkring är en helt annan sak...Åldern, ni vet.

Tankar om sorgliga saker:
Det är snart 1 år sen han fick gå vidare till de gröna ängarna men hans minne sitter i mitt hjärta som om det var igår han gick omkring och betade maskrosor på gräsmattan.

Vaski på väg över Regnbågsbron.
Mattes hjärta brister fortfarande då och då.
Hans minne kommer ofta upp i våra samtal om ditt om datt

Att ta adjö av sin bästa vän är bland det värsta man kan vara med om och jag har vänner som just gått igenom detta och några som har detta framför sig inom snar framtid. De har mitt absolut starkaste stöd och jag vet så himla väl vad de kommer att gå igenom av saknad och sorg. Men så är livets upp-och nedgångar.

Pappa till Klinga och Lummi har för några dar sen fått gå vidare till de gröna ängarna. Han fick ett långt och bra liv men då livet blir jobbigt så är det skönt att få gå till den eviga vilan. Men för oss tvåbeningar är det otroligt tomt och sorgen ligger som en tung filt över oss.
 Så är livet med husdjur.
Saker som gör mig glad:
På tisdag hämtar Göbben hem Glittra! Guuud som vi har saknat henne!
Och ännu mer spännande: På torsdag kommer vår Humle till oss!
Göbben kommer att vara "valpledig" under 4 veckor och efter 3 veckor sluter matte till. Han kommer inte att ersätta min älskade Vaski, för det går inte utan han kommer att bli "sin egen" med alla sina egenskaper. Detta lilla underverk kommer att bli vår alldeles egna lilla bebis och han kommer att få bo i vårt lilla himmelrike på jorden.

Humle, den ljusa lilla godingen
är snart vår alldeles egna voffs.

Bara så ni vet, vi mår så kungligt gött här ute på landet att det inte är klokt!

Ha dä gött, mina goingar!