Eftertankar...

 Men hallå, mina godingar! Hur går det i mörkret? Orkar ni ta tag i nåt nytt projekt såsom att bygga ut en altan eller byta en glödlampa? Vet ni. det är lika jobbigt oavsett vilket man än väljer. Bara så ni vet...Fråga min Göbbe, han har ett altanbygge på g...

Mitt råd till er alla: ta inte tag i några stora projekt just nu, eller ännu bättre; tänk bort alla ansträngande saker till nästa sommar. 

Min göbbe har som sagt andra tankar...han är född med en oerhört positiv egenskap i kroppen..på gott och ont...Hur han skall hinna bygga ut altanen innan vintern hugger tag i temperaturen och gör byggande av altan förjävligt jobbigt är för mig outgrundligt...forts. följ....

Vi har ändå fått lite gjort idag. Göbben for iväg och inhandade virke till altanen medan jag for till kyrkogården för att tända ljus. Först till lille Filip, som inte hann se världen innan hans livsgnista slocknade, och sen till mina föräldrar som ändå hann leva men lämnade livet alltför tidigt. 

Att tända ljus på mitt barnbarns grav är bortom all sorg i världen.Den sorg jag känner varje gång jag besökt graven går inte att beskriva! Samma sorg kan jag känna över att jag inte fick leva med min syster Margaretha som dog då jag var liten. Det enda minnet jag har är ett foto på henne och min bror med mig som liten mellan deras armar och ett snäckdekorerat skrin som hon köpte då hon hade en bra dag under sin cancerbehandling på Sahlgrenska. 

Skrinet var ett av allt som fanns under vår flytt och som jag återfann i somras! Känslan då jag fann det kan jag inte beskriva! Ibland drömmer jag om min syster. Jag har ju inte upplevt henne som vuxen men i drömmen är hon så himla verklig. Jag hann ju inte ha henne som storasyster mer än i 5 år men hade verkligen velat ha henne i mitt liv och saknar henne mer för varje år. Om hon levt så hade hon varit 71 år och hade säkert haft mycket att lära mig som lillasyster. Och jag skulle ha kunnat visa att jag inte bara var en liten skitunge som gjorde livet surt för henne och brorsan utan fick ett bra liv som vuxen. 

Jag är nu 62 år och det innebär ju att tiden framåt är mindre än bakåt. Den tid som är kvar är för mig nåt jag prioriterar som den viktigaste i livet. Tiden före gick ju av bara farten utan att jag ens reflekterade över tid och rum. 

Denna tid skall jag äga och förvalta för mitt välmående tills jag eventuellt inte minns vad jag gjorde för 10 minuter sen. Sen får väl min göbbe ta hand om mig...om inte han också är helt bort i stöll...

Nåja, jag och Göbben mår hur bra som helst just nu så vi hänger kvar ett tag till. 

Men i dessa tider så vet man aldrig...

Ta hand om er för tusan och cyberkramar från mig!