Go lördagskväll, mina godingar!
Att hösten är i gång är nu ett faktum. 4 oktober och hösten visar sin fula nuna med regn och storm. Hundarna lägger öronen bakåt vid kisspauserna, gör sitt behov och rusar sen till dörren för att komma in!
Ni som känner mig vet att denna årstid är tung för mig och har alltid varit sen unga år. Hösten-den vackra med fina färger och hög luft förbytts helt plötsligt till en enda grå, regntung och svart verklighet under flera månader. Idag är en sån där tung dag.
Men...
Ibland får man perspektiv på sina egna problem.
I fredags hade jag en bokad vikarie som jag sen tidigare haft mycket bra relation med. Hon har alltid varit professionell under sina lektioner, alltid haft goda vitsord.
Under dagen kom hon in till mig och ville berätta om sin livssituation. Jag blev lite överlumpnad men visade såklart in henne till mitt kontor. Hon berättade om sin situation som vikarie inom skolan, hennes dagsersättning som ensamstående som var under all kritik...jag kunde bara krama om henne! Jag ÖNSKADE av hela mitt hjärta att jag hade kunnat hjälpa henne, men hur?
Min fråga är: Hur är det möjligt att människor i Sverige, oavsett härkomst, med hög utbildning inte skall kunna försörja sig själva? Hon fick en sista kram av mig då hon gick för dagen men hennes öde har inte försvunnit i mitt huvud. För jag vet hur det är att vara fattig, bara haft till hyran, tiggt pengar till mat till ungen av sin pensionerade mamma för sitt uppehälle, att ge katterna havregrynsgröt till mat eftersom pengarna behövde gå till vår egen mat. Jodå, jag vet och det ganger.
Här sitter jag en lördagskväll och gnäller över väder och vind.
Men...vi har det ju så himla gott!
Gubben kollar tv, hundar och katter har fått mat, myser, jag sitter och bloggar, maten puttrar och snart skall vi äta och mysa tillsammans i soffan.
Men....
Mitt samvete gnager...
