Det där med sorg....

Jag undrar varför människan är utrustad med förmågan att känna sorg? Vad skall det vara bra för egentligen?
Man säger att djur känner sorg en kort stund och sen går de vidare i livet. Som till exempel om en råget får sitt kid dödat så letar hon runt en stund och sen försvinner hon in i skogen. Inte vet jag om det stämmer men de lever ju på andra premisser än vi människor, gubevars...Fast jag är skeptisk, vem har forskat på djurens sorg, egentligen?

Men på människors sorg har det forskats. I massor! Men inte tusan har de kommit på nåt bra vaccin mot det, inte!

Sååå....

Då måste det ju finnas nån vits med att känna sorg. Nåt som är uttänkt från början, liksom.

Kom nu inte med nån religiös förklaring bara!

Religioner av olika slag har väl alltid varit en stor källa till elände. Vissa skickar ut sin barn i krig för att bli kanonmat och gör dem sen till helgon...Där finns väl inte utrymme för nån sorg utan snarare...klapp i händerna. Vill tillägga att jag inte förstår dem....
Men....när känner dessa människor sorg? För de är ju människor och då skall man ju vara utrustad med förmågan att sörja. NÅN gång måste de väl få den där känslan av tomhet och saknad som jag får då någon ryckts bort ifrån mig? Den där känslan av att världen liksom stannar och man bara finns som ett skal med ett brustet hjärta i mitten som vägrar sluta bulta.

Som nu, då jag helt plötsligt har mist mitt hjärtas Skrållan.
Va faan, tänker vissa. Ett djävla kattskrälle! Det är väl bara att skaffa en ny katt...
Men då kommer det där underliga som jag tänkt på så himla mycket...

Jag sörjer henne, vår lilla Skrållan som om hon vore en människa. Hon var ju en i vår familj i 16 år.
Och jag sörjer! Jösses, så jag sörjer!
Skrållan väcker minnen från 2002 då hon kom som julklapp till oss från våra barn då Toker blivit av med sin bror Blyger och kände sig ensam. Väldigt ensam.
Våra barn smög till Deje katthem för att skaffa en kompis till Toker och oss...och fann då lilla Skrållan.
Hon blev vår egna lilla pratkvarn och mattes datorkompis under alla år. Vår solstråle, helt enkelt, och en gåva från våra barn.
Hon är så saknad att hjärtat är på bristningsgränsen hela tiden.
Men jag vet att det går över. Det har det alltid gjort förr då någon kär har lämnat livet, oavsett art.
Jag har överlevt. Men kan fortfarande efter många år få gråtattacker efter nån kär bortgången.
Frågan är fortfarande:
Vad var meningen med all sorg?
Nån som vet?