Som om det inte var nog...

Att just ha lämnat sin bästa väns jordiska skal på en filt i ett kalt rum på veterinärkliniken för att bli endast ett minne gör att man inte tänker på vad som finns i brevlådan vid hemkomsten utan man tar brevbunten och går in med tårarna rinnandes. 

Ögnar endast igenom framsidan på kuverten, där är det gamla vanliga förutom ett kuvert med båda våra namn på. Struntar i alltihop och försöker att inte gråta ögonen ur mig. Husse likaså. 

Så kommer natten. Sover ca 3 timmar. Vaknar. Inser att det inte går att somna om och smyger därför ner på bottenvåningen för att inte väcka maken som skall jobba.

Ser brevbunten och tänker att det är väl lika bra att kolla vad det är. Kanske en inbjudan eller nåt?

Öppnar kuvertet och upp flyger fruktansvärda anklagelser rakt i synen på mig! Gallan dryper från början till slut i ett brev, där skribenten säger sig vara talesperson för ett "granngäng".

Vi anklagas för att ryta och skrika åt hundarna oupphörligen. Både utom-och inomhus. Hundarna skäller hela tiden dag som natt. Både ute och inne. Vi är klockade på våra promenader och då skäller hundarna HELA tiden. Kl. 23.00 rastar vi våra hundar för natten och det är helt fel för  alla vaknar över oväsendet. Då borde vi låta hundarna göra ifrån sig på tomten...

Vi har också skrivit på sociala medier att vi skaffat hundarna för att skrämmas och att vi är experter på hundar.Det raljeras över att jag klickertränar hundarna utan resultat. Vi baktalat grannar i vårt område. Vi är en skam för hundägarskap och borde anmälas till Djurskyddet(?) Barnen i lekparken är jätterädda för våra hundar och det borde vi ju begripa att vi inte är lämpliga som hundägare! Hundarna mår ju uppenbarligen jättedåligt! Vi får också tipset att lära av alla andra trevliga hundägare i området.

För dit hör inte vi.

Dessutom har vi tydligen skaffat EN HUND TILL! 

Oj, glömde en grej, vi super också!

Måste hämta andan lite....

Efter att ha frågat vår närmaste granne om vi och våra hundar stör dem så tittade han frågande på mig och frågade:

 -Hur då? 

-Ja, att de skäller väldigt tex? 

Nää, vadå? Det gör det väl inte!

-Jo, men Lummi är ju jobbig med sitt skällande.

-Jovisst, ibland så, men hon skäller inte då hon är ensam hemma.

-Men hojtar och gapar vi med hundarna?

-Näääej, hur menar du?

-Men att vi hojtar arg på dem om de springer ner till staketet och skäller på passerande hundar?

-Men det måste man väl få göra? Man måste ju får ropa på sina hundar precis som man hojtar på sina ungar som inte kommer direkt och då måste man ropa igen.

Jag berättade då om brevet och han blev helt förstummad. Och sen sa han: DETTA står inte vi bakom, det skall du vara säker på! Men, vem kan vara så elak i vårt grannskap?

Ja, vem kan vara så elak på vår gata? Och så bitter? Eller avundsjuk? Eller hatisk? Och varför?

Min gubbe och jag har en aning men håller det för oss själva, men min göbbe skall ta upp detta med sin kollega som är polis. Såklart finns inget att göra utifrån ett anonymt maskinskrivet(dåligt formulerat) brev, men om trakasserierna fortsätter så ligger brevet i tryggt förvar i en låda...Bara så du vet, skribenten, om du spionerar...

Ja ni, kära vänner, detta är läget på vår lilla idylliska villagata.

Kram i massor och ta hand om er!