Då saker varit *lite mycket*vissa tider men man rest sig som en ny människa ur den där skrothögen som faktiskt är*jag själv* efter att belastningen avtagit. Och allt är frid och fröjd.
Man är glad som en lärka, kvittrar och har sig. Muggöronen är åt samma håll(höger) i personalrummet, en källa till glädje och en kaffemaskin som sköter sig...förhoppningsvis. För om INTE...
RED ALERT!
Men vad då då? Så har det ju alltid varit, så varför hålla på, liksom? Så är det ju för alla arbetande människor! Man drar sitt strå till stacken, känner sig tillfreds med sig själv, att göra skäl för sin lön är viktigt, men inte bara, att ha ett sammanhang är också viktigt, och bra medarbetare, en bra chef, inte bara bra, utan fantastiska. Det är jätteviktigt!
Allt detta har jag.
Men ändå gråter jag obehärskat, är otrevlig mot oskyldiga människor(förlåt alla), klarar inga *pling* i mobilen, kan inte sortera, inte ge råd, inte avgöra om jag skall köpa röd eller grön mjölk, eller om jag skall ta till höger eller vänster då jag promenerar våra hundar., eller vad och OM jag skall äta...
Nåja, jag kommer inte svälta ihjäl, har nåt flöff runt midjan som jag gärna kan säga adjö till, men inte orkat ta tag i på länge...
Jag, den utbildade friskvårdaren och f d elitmotionären har flöffat ut och är på ruta 1. Nu är det viktigaste att klara dagen utan hjärtklappning.
Men nåt jag är bra på är att gråta, alltid nåt...
 |
| Känner mig lite så här... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar