Min mandolin och jag

Då jag började skolan i mitten av 60-talet så var det vissa saker som var mer lockande än andra. Såklart fanns de där självklara sakerna som att skriva, räkna, läsa och hoppa bock. Sånt man bara gjorde av bara farten, liksom.

Men sen kom det där med tillvalen...

Jag ville gärna spela ett instrument, helst piano, men eftersom min familj inte var höginkomsttagare med en stor villa som hemvist så fanns inte plats för ett piano. Och absolut inte heller inkomst för ett pianoinköp....

Alternativen till piano var då blockflöjt eller ett stränginstrument....

Min mamma köpte en mandolin.

Hur coolt är det med en MANDOLIN?

Jag skämdes nåt oerhört över min mandolin som liten, knubbig tioåring, då jag behövde bära den med mig till skolan för att ha en musiklektion i kommunala musikskolan.

Det var inte EN gång som den förhatliga mandolinen hamnade i "ospecificerade händelser".

Men min mamma kämpade på och lämnade in min j-a mandolin på reparation för varje gång den "råkat" bli skadad...

Så kom då äntligen dagen då hon insåg att jag verkligen INTE ville spela mandolin. Jag vet inte orsaken till detta men helt plötsligt slapp jag ljuga ihop en anledning  till att inte behöva gå på spellektionerna...

En massa år har förflutit sen min skoltid och jag blev aldrig nån musiker av något slag. Det är absolut en befrielse för alla. Jag håller mig till att sjunga för full hals i bilen på väg till jobbet då det spelas nåt bra på radion.

Men så hände det sig att...

Jag och maken gjorde ett besök i city och fann värsta bästa grejen på Claes Olsson.

Inte vet jag varför den kallas mandolin eftersom den varken har formen av eller strängar likt den där förhatliga spelmojängen som jag plinkade "Brandkåren kommer" på under några mörka år på musikskolan i Kil.

Den här är min alldeles egna lilla hjälpreda i köket.
Vi är bästisar, min mandolin och jag.