Idag var inte min bästa dag...
Man slutar aldrig att förvånas över sina egna tillkortakommanden....
Jag har väl tidigare berättat om mina möten med romflickan utanför Systembolaget i Skoghall?
Hon som alltid är så himla glad och sprallig trots språksvårigheter. Visst har jag det?
Hon var borta under en tid då romerna blev bortmotade från deras husvagnspark i Karlstad. Jag antar att hon bodde där.
Jag hade ju hoppats på att hon fått ett bättre liv än tiggeriet då hon försvann från sin utpost vid ingången till Bolaget, men så en dag för ca 14 dar sen....satt hon där igen.
Inte lika sprallig. men ändå...glad. Jag upptäckte att jag blev glad då jag såg henne igen och hejade glatt på henne!
Men ändå inte, eftersom det betydde att hennes situation inte förbättrats för fem öre.
Efter att ha upplevt en fantastiskt rolig dag och kväll igår med mina medarbetare så kände jag för att även fira lite med min Gubbe som ett avslut på veckan. Lite smaskens som dryck vore ju inte fel så därför tog jag svängen in till Bolaget.
Vid ingången satt Romflickan och storgrät!! Tårarna sprutade och hon hulkade! Jag blev helt...perplex!!! Tankarna snurrade!? Vad gör jag? Och i så fall hur kan jag hjälpa? Hur gör man då man inte kan språket?
Jag löste det genom att passera henne och skynda in!!
Skammens rodnad över hela mig.
Det var NU som jag fick feelingen av att känna mig HELT misslyckad, värdelös och oempatisk!
Och ännu värre var att under tiden jag var där inne så hade jag ögonen på utgången och INGEN skänkte tjejen ens ett ögonkast!!! Fast hon hulkade och snoren och tårarna strömmade!
Mina tankar snurrade hela tiden HUR jag skulle kunna hjälpa henne.
Det enda jag kunde komma på var PENGAR. I vår kapitalistiska värld så löser ju PENGAR alla problem, eller hur?
Att ha ett jobb( om än inte välbetalt), ett hem, mat i kylen, onödiga saker som till slut körs till återvinningen, husdjur som inte far illa, pengar över efter betalda räkningar, kort sagt ett behagligt liv är för oss "vanliga" människor norm i vårt land.
Att klaga och gnälla är också ett vanligt fenomen. Jag är inget undantag. Hur kommer det sig? Detta eviga gnällande? Jag försöker verkligen att inte gnälla över onödiga saker men är inte perfekt, Verkligen inte, men idag fick jag verkligen perspektiv!
Tillbaks till Romflickan...
Då jag betalt min vinflaska och kom ut till henne så gav jag henne en slant och försökte prata med henne men hon sa bara"Problem, problem".
Det enda jag kunde var att klappa om henne och...inget mer.
Kände mig så himla vidrig så det finns inte!
Storgrät i bilen hem men det hjälpte ju inte henne för fem öre! Inte heller de 39 spänn jag hade löst i plånboken.
Då jag hör människor som hävdar att EUmigranterna är här av egen vilja så mår jag illa! Alternativet för dem är att svälta i sitt hemland Rumänien. Ett hemland som kränker romernas rättigheter och håller dem på svältgränsen. Är det konstigt att då romerna hugger första bästa halmstrå för att försöka få ett bättre liv nån annanstans? Trots att de blir bespottade?
Ibland får man rekordsnabbt perspektiv på livet och vad som är viktigt och vad som är strunt.
Jag kommer i fortsättningen att tänka efter mycket noga vad som är värt att gnälla över.
Och ni, mina vänner, påminn mig om inläggen blir alltför pessimistiska.
Men då livet är som tristast är det skönt att ha denna lilla sång att gnola på:
Men då livet är som tristast är det skönt att ha denna lilla sång att gnola på:
