Boken/filmen 1-0

Jag har under helgen kollat på filmen Cirkeln, ni vet den fantastiska fantasyhistorien om ungdomarna i Engelsfors. Jag har aldrig varit någon fantasyälskare men efter att ha läst Hungerspelen och funnit den otroligt spännande och senare även sett och uppskattat filmen, så blev jag riktigt nyfiken på om ett par svenska författare skulle kunna få till en bättre fantasyhistoria.

Och det fick de!

Jag slukade verkligen den första delen Cirkeln, som filmen bygger på. Handlingen utspelar sig mestadels på en gymnasieskola där några ungdomar finner sig ha fått superkrafter utifrån sin situation i livet.

Del 2, Eld, var minst lika bra då man hade fått inblick i händelserna i första delen och verkligen ville veta fortsättningen! Och det fick man. Jösses, vilken bra historia!

Så kom då del 3, Nyckeln, så himla tjock att då jag läste den i sängen och fick den i skallen så uppstod ett stort, rött märke i pannan. Den hade tjänat på att vara tunnare, upprepningarna var många och jag slog nog rekord i skumläsning!

Och nu till filmen då...

Ja, vad skall man säga?
De har lyckats engagera skådespelare som passar sina karaktärer väl, men annars vete hundan...
Om man inte läst boken så måste det vara svårt att hänga med i svängarna. Det var knappt att jag gjorde det...
Jag blev så uttråkad att jag delade upp filmen i två delar. För skam den som ger sig!

Nu har jag i alla fall sett den och jag skall väl inte säga att det var bortslösad tid, men heller inget som jag kommer att lägga på minnet som annat än en bagatell.

Är man nyfiken på historien så är mitt råd: LÄS BÖCKERNA!
Eller lyssna, om ni föredrar det...

Våra hundar och gästerna

Förra lördagen hade våra hundar gäster. Ja, det verkade så i alla fall. De tog över tillställningen ganska omgående även om jag och Gubben kämpade emot och hävdade vår rätt att umgås med gästerna på våra villkor. Det funkade hyfsat i början för att senare fullkomligt glida oss ur händerna...

På menyn stod hembakad pizza som var och en fick komponera själv. Det kritiska momentet att hiva in pizzan med bakspaden in i ugnen stod jag för då detta för en novis brukar medföra att pålägget ligger över hela bakstenen medan degen snällt ligger kvar på spaden.
Jag har lärt av mina misstag...

Och vilken tur att hussen hade hämtat en ny hund-och kattbädd så att alla fick plats att sitta. Eller ligga och vräka sig, om man var fyrbenting. Men även om det fanns hur mycket plats som helst så hindrade det inte vissa från att krypa upp i knät på gästerna.
Och då menar jag inte jag eller Gubben...

Som gäst i vårt hus kan man inte vara hundrädd. Det slutar alltid med att någon av våra "bestar" sitter/ligger i knät på gästen och tigger klappar. KBT für alles. Och helt gratis!

Nu var inte lördagens gäster Sussie och Anders det minsta hundrädda, det vet jag med bestämdhet eftersom vi har känt varann i......40 år. Men herregud så åren rusar fram!

Anders, du är min bästis!!!

Sussie, du är min bästis!

Anders, du är vår bästis!

Sussie, du är min bästis! Och Anders är nr 2, men jag undrar vad husse gör?
Kollar mobben, tro? Fulgjort i så fall!

Ja, sen har veckan gått i superfart och nu är det söndag igen.
En vecka äldre, helt enkelt.

För det är ju så att ju äldre man blir, ju mer märkbar blir tiden. Den utmätta tiden för oss, helt enkelt.
Det är nu som tankarna runt ålderdomen kretsar mer och mer i huvudet.
Pension, hemtjänst, vårdboende, coolast färg på rollatorn, hur man lättast sätter på sig strumporna utan att få ryggskott och liknande viktiga frågor...
Men visst är väl fattighuset och ättestupan avskaffade?

Livet går vidare...hela tiden

Tänk vilka överraskningar livet ger en och för varje gång så lär man sig nåt litet även om man kanske inte fattar det direkt.

Julledigheten var en berg- och dalbana för mig och Gubben, vill jag lova.

Att få ha våra barn och barnbarn och deras sambos hos oss på julfrukost hos oss var såååå himla mysigt! Tyvärr saknades ett av våra barn och det var himla ledsamt för oss men kanske nästa jul...

Men så kom då mellandagarna...

Ja, ni som läst mitt förra inlägg vet...

Men livet går vidare. 

Såklart.

Jag har fulgrinat under en lång period och saknat min lilla kissekompis så in i norden, men då jag fick hennes aska tillbaka så var det ett fint avslut. Nu står hennes aska i en ask i hyllan tillsammans med våra andra bortgångna djur. 

Makabert för vissa, men inte för oss. 

Nu över till annat...

Att städa ut julen har blivit svårare för varje år. 

Knepigt, det där.

Då min dotter var liten så var jag inte ett dugg intresserad av julpynt. Då var jag så himla fokuserad på att göra julen så bra som möjligt för min dotter att jag glömde de där viktiga- lullullmyset.

Jag lagade mat (som vi inte orkade äta upp), städade in absurdum och satt uppe under natten till julafton och gjorde dockkläder som "första julklapp" till min älskade lilla unge på juldagsmorgonen. 

Tror inte att hon märkte mina ansträngningar även om traditionen med gömda julklappar på julaftonsmorgonen kvarstod under många år. 

Idag har jag och Gubben städat ut det sista av julen. Enligt traditionen slog jag som vanligt huvudet i trappan då jag skulle krypa in i tomteskrubben....och som vanligt så glömde vi ett och annat...

Men guuuud, så tomt och ödsligt det blev.

Sagt och gjort. Vi for in till stan och inhandla lite pjoller. Och vilken tur att Gubben jobbar där han gör...

Nu har vi snyggaste lampskärmarna och dessutom ÄNNU fler ljuslyktor!
Här kommer bilder:

Kökslamporna

SÅ HIMLA SNYGGA, tycker vi, jag och Gubben, alltså.
Men visst ÄR de snygga?

Jag ÄLSKAR dessa ljuslyktor!!
Inköpta på Sonnelids, Gubbens jobb, alltså...

Dagen därpå insåg jag att vi tvunget behövde
dessa finisar också...

Detta är inga julljuslyktor, de har sin plats året runt på vår
byrå i hallen.

Ännu en variant på våra favoritlyktor

Men hallå, sitter du där?