Våra hundar och gästerna

Förra lördagen hade våra hundar gäster. Ja, det verkade så i alla fall. De tog över tillställningen ganska omgående även om jag och Gubben kämpade emot och hävdade vår rätt att umgås med gästerna på våra villkor. Det funkade hyfsat i början för att senare fullkomligt glida oss ur händerna...

På menyn stod hembakad pizza som var och en fick komponera själv. Det kritiska momentet att hiva in pizzan med bakspaden in i ugnen stod jag för då detta för en novis brukar medföra att pålägget ligger över hela bakstenen medan degen snällt ligger kvar på spaden.
Jag har lärt av mina misstag...

Och vilken tur att hussen hade hämtat en ny hund-och kattbädd så att alla fick plats att sitta. Eller ligga och vräka sig, om man var fyrbenting. Men även om det fanns hur mycket plats som helst så hindrade det inte vissa från att krypa upp i knät på gästerna.
Och då menar jag inte jag eller Gubben...

Som gäst i vårt hus kan man inte vara hundrädd. Det slutar alltid med att någon av våra "bestar" sitter/ligger i knät på gästen och tigger klappar. KBT für alles. Och helt gratis!

Nu var inte lördagens gäster Sussie och Anders det minsta hundrädda, det vet jag med bestämdhet eftersom vi har känt varann i......40 år. Men herregud så åren rusar fram!

Anders, du är min bästis!!!

Sussie, du är min bästis!

Anders, du är vår bästis!

Sussie, du är min bästis! Och Anders är nr 2, men jag undrar vad husse gör?
Kollar mobben, tro? Fulgjort i så fall!

Ja, sen har veckan gått i superfart och nu är det söndag igen.
En vecka äldre, helt enkelt.

För det är ju så att ju äldre man blir, ju mer märkbar blir tiden. Den utmätta tiden för oss, helt enkelt.
Det är nu som tankarna runt ålderdomen kretsar mer och mer i huvudet.
Pension, hemtjänst, vårdboende, coolast färg på rollatorn, hur man lättast sätter på sig strumporna utan att få ryggskott och liknande viktiga frågor...
Men visst är väl fattighuset och ättestupan avskaffade?