Davids mormor och tankarna....

Så kom då äntligen solen!

Och med den Gubbens tidtagarsäsong....
Jadajada, jag är ju inte helt tappad bakom en vagn och klarar mig såklart bra själv.
Men nääää, det där var ju förr det. Hade glömt det....Min kropp är nu för tiden skröpplig och jag behöver hjälp även om jag inte vill. Dilemma.

Det jag oroar mig mest för är att få punka på däcken eftersom vi lever i ett djupt kanalsystem i vårt villaområde just nu.
Under en tid har det lagts ner fiber i vårt område. Jomenvisst, förstår ni. Det har kommunen bestämt att vi behöver....
Nåja, det kan väl folk få skaffa om de vill men att gatorna ser ut som om vi bodde i ett krigshärjat område är inte ok.
Och så kom då dagen då vårt sökande efter den bästa vägen mellan alla decimeterdjupa rännor i vägen sket sig och vårt vänstra framdäck skars sönder av de skarpa asfaltskanterna.
Och vet ni hur arg man kan bli över sånt?

Den förut så väna och milda Fru Ahlborg Lindeberg på Abborrvägen 91 har numera inbyggda horn efter att ha tampats med Bygg och Villavård under vår j-a vattenläcka.
Sååå....
Jag skickade det argaste mejlet ever till Hammarö kommun...antar jag. Då jag tänker efter så har jag skickat ett antal mejl till dem tidigare också, men inte i så SKARPA ordalag som nu.
Den här gången KRÄVDE jag att de fyllde igen de j-a vallgravarna på vår gata OMGÅENDE!!!
Det tog en dag....och två dar....och sen tänkte de väl att det var bäst att göra nåt för den där kärringen på Abborrvägen är ju för jävligt jobbig....och precis då jag hade tänkt ge dem en match via mobilen så började de i onsdags fylla igen och asfaltera. Men inte alla rännor. De är väl i trotsåldern, kan tänka....och på fredag vet man ju att det är tidig hemgång...

Men...

Måndag är en annan dag. "Hej Hammarö kommun, jag heter Anja Lin...."

Men annars så är livet så himla gött! Min bebbe har fyllt 1 månad och mormor har köpt snygga pjucks till honom. Ja, va tusan, han måste ju ha snyggt på fossingarna då det är dags för att visa sina snygga första steg. Det dröjer väl ett tag till...men ändå, alltid bra att vara förberedd!

Min nya karriär som mormor känns alldeles fantastiskt i hjärtat och idag har jag och Bebben umgåtts. Att han inte var på sitt soligaste humör gjorde inget ty han är mormors gullegris ändå. For ever💚
Mormor längtar sig tokig efter att få ha honom för sig själv och skämma bort honom utan att mammi och pappi kan ingripa. Det är och har ALLTID varit en mormors/morfars/farmors/farfars privilegium att få skämma bort sina barnbarn.
 Kommer mycket väl ihåg Dotterns farfar Kjell som tog "en promenad"😉med en ren unge i kärran för att återkomma med en chokladindränkt dotter. -Vi gick ju bara förbi Börje i Boa och då kom jag på att jag kanske skulle spela en Keno och då ville hon ju ha lite choklad.....
Han var en sån farfar som man önskar att ALLA ungar hade!
Under sina promenader med Dottern så hittade han på de mest fantastiska historier om allt och inget!
Och det var inte bara barnbarnen som fick utstå hans påhittighet...
Hans son och tillika Dotterns far frågade som 6-åring vad som fanns i den där apparaten som satt på väggen därframme som det stod Nils Adamsson på...För er unga läsare så kan jag förtydliga att det var kondomautomater.
-Åhh, du menar i automaten därframme? Det är möbelpolish, förstår du. Ifall affären är stängd och man snabbt behöver polisha möblerna...

Jag har faktiskt tänkt på svärfar Kjell tidigare idag också. Då jag rensade rabatterna så såg jag att hans älsklingsväxter som han skänkte till mig och min "nye" man för länge sen, hade börjat titta upp. De är inte på något sätt utrotningshotade utan de sprider sig som ogräs. De kallas lyckoklöver men jag vet inte jag...Men jag förlåter dig Kjell, för du var en sån fantastiskt man. Inte alla gånger uppskattade man dina hyss och egenheter men nu skulle jag ha velat ha dig i livet för att träffa lille David och ge honom dina fantastiska historier.
Frid över ditt minne💓

Nu blev det lite ledsamt känner jag, mina ögon tåras och därför går jag raskt över till något annat.
 Inte för att jag är rädd att gråta utan för att jag ser attans suddigt att skriva då.

Igår kväll hände det en grej....
Min dator lade av. Jag vet inte varför men det känns ändå som om det är mitt fel. Vems skulle det annars vara? Hundarnas eller katternas? Såhär var det: Den dummade sig med att vara lååååångsam och då jag skulle stänga av den så ville den inte...men det ville jag sååååå jag stängde bara av den.PUNKT
Nu kommer det upp en massa dumma kommandon som jag inte förstår. Har t o m googlat men fattar ändå inte. Är jag dum eller är datorn en fd dator, tro? Frågorna hopar sig...
Men pilutta den dretdatorn, för jag har min jobbdator som minsann inte är låååångsam utan snabb som satan och OM den mot förmodan skulle våga sig till att krångla så ringer jag bara supporten och TADA så är det fixat.
Supporten till min hemdator är tyvärr inte hemma utan på egna äventyr...fast jag är liiiiite ängslig över att behöva berätta detta lilla missöde för honom eftersom han har köpt detta tekniska missfoster till mig. Känner på nåt sätt att det på nåt sätt är mitt fel, fast jag inte vet varför, med den där datorn....
Jag har laddat för imorgon då mitt hjärtegryn kommer hem genom att ha köpt några goda pilsner till honom😉😚
Kanske kan han skrämma liv i min dator. Om inte annat för att rädda alla foton...
I mitt nästa liv har jag ansökt om att bli dataexpert.
Och President of the United states.
Då blir det ordning och reda!
Men tills dess:

Ha en attans trevlig helg, kära friends!