Go lördagskväll, mina vänner!
Mitt inlägg kommer att handla om ett känsligt ämne så om ni vill ha en partajig lördagskväll så kanske ni skall avstå att fortsätta läsa. Bara ett tips i all välmening.
Döden.
Den skrämmer, eller hur? Att tänka på att ens närmaste kära en gång skall försvinna från oss, eller att vi själva skall försvinna från dem är nåt vi förtränger in i det längsta.
Tills vi MÅSTE hantera det!
Visst är det bättre att avdramatisera döden till nåt hanterbart? Hur man gör är individuellt, såklart. Men ju mer man talar om det och tar det upp i ljuset( det där kände jag var väldigt klyschigt, men kom inte på nån annan formulering).
Min far gick bort då jag gick i gymnasiet, efter en lång tids sjukdom. Min mamma och jag hade absolut ingen kommunikation överhuvudtaget om pappas sjukdom och hans död som skulle komma inom kort. Det visste vi båda två men ingen nämnde det med ett ord. Hon var säkerligen skräckslagen inför hans bortgång och hennes fortsatta liv och jag, som trotsig tonåring synkade dåligt. Eller inte alls, faktiskt.
Samtalet kom en kväll. Jag svarade. En sjuksköterska meddelade strikt och kallt att min far hade funnits avliden under kvällen. Nattvaket, som skulle finnas vid hans sida, hade tydligen inte varit vid hans sida...fann honom död under kvällen. Han fick med andra ord dö ensam. Följden av detta blev att jag under hela mitt liv då doch då drömt att min far kommit tillbaks till livet och att vi haft en dag då vi umgåtts och sen i slutändan återgått till hans sjuksäng för att säga farväl. Denna dröm är ingen mardröm, tvärtom! Jag känner mig tillfreds över att ha fått träffa min far en sista gång och tagit adjö av honom på rätt sätt.
Många år senare...
Jag ringde min mamma, ringde och ringde men inget svar. Men min mamma var en speciell människa. Hon blev mer och mer introvert ju äldre hon blev så ibland ville hon inte svara i telefonen. Telefonsvarare ville hon inte heller ha. Min intuition som var vässad sen många år tillbaka sa mig att nu var det skarpt läge. Jag kontaktade vicevärden som dyrkade upp dörren och där, på soffan låg min mamma död, som en liten fågelunge. Min tonåriga dotter var med och jag frågade: vill du gå in i lägenheten och se din mormor död eller vänta utanför? Han valde utanför. Min kloka dotter! Hon hade inte varit redo för att se sin döda mormor. Klok att ta bra beslut redan då!
Min mamma var inte en sån krigare som min pappa var. De hade olika sätt att tackla med-och motgångar. Min pappa var en otrolig optimist, min mamma var tvärtemot. Pappa förlorade kriget mot cancern vid 50 års ålder trots att han kämpade emot nåt så otroligt. Mamma kämpade inte ett dugg men levde ändå tills hon fyllde 72 år.
I torsdags morse somnade min dotters farmor in i hennes famn. Min dotter var det första barnbarnet och fick ha sin farmor för sig själv i två år, sen kom nästa barnbarn, och sen har det trillat på. Åren har gått men farmor har alltid varit en kärna i familjen. Den som alla barn och barnbarn värnat om. Även jag, som inte träffat henne under många år, känner en stor saknad efter henne. Hon var ju min extramamma under många år.
Under slutet av 70-talet blev jag sambo med hennes näst äldste son. Hon var en 7-barnsmor där jag fick lära mig hur det är att ha många syskon! Själv var jag ju sladdis ...Men jösses, så kul det var i denna stora, fantastiska familj! En helt ny värld öppnade sig för mig som minsting i en skara av tre där mittersta ungen dött.
Efter farmors bortgång har jag och dottern haft många bra samtal om livet och döden. Om att som förälder förbereda sin hädangång via vita arkivet, skriva testamente och att faktiskt INSE att vi en gång, förr eller senare kommer att gå bort. Det är nåt som man behöver inse även om man har ett motstånd till att ens tänka på det.
Min dotter gjorde sitt allra bästa för sin farmor, hon sjöng Christer Sjögrenlåtar, berättade hur mycket hon älskade henne och mycket mer medan hon höll farmors hand.
Så kom det sig att farmor drog sina sista andetag då min dotter just avlöst sin farbror i sjukrummet. Farmors första barnbarn fick ta farväl av sin farmor Jag tror det är ett bättre avslut än mitt med mina föräldrar...Att få ge sin farmor en avskedskram då livet lämnar kroppen är ju en chock i det första skedet men är ändå en fin avslutning och ett bra avsked.
Sen har jag gjort det klart för min dotter att då min stund är kommen så vill jag inte ha en massa sorgsna människor omkring mig, jag vill ha roliga historier och dråpligt skvaller
Men...
INGET CHRISTER SJÖGREN!
Kraaaam på er mina bästisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar