Ja ni, det var ett tag sen. Det har varit en tung höst för mig av olika anledningar, både kroppsligt och själsligt. Men såklart har det även funnits och finns solglimtar både här och där.
Men...
Det där med att tända ljus på en viss grav varje helg är så oerhört jobbigt att sorgen fylls på varje vecka. Men jag har bestämt mig för att klara av det eftersom de är mina älskade människor som jag så himla gärna hade velat lära känna, men inte hann. Att då besöka deras grav känns ändå som att jag, trots allt kan...jag vet inte, det kanske låter flummigt, men det känns som att jag ändå kan möta dem. Jag pratar med dem ibland då jag är där men förstår såklart att jag inte kan få nåt svar. Tårarna får rinna hej vilt. .Idag såg jag en man som stod vid en grav, han hade tänt ljus men stod bara kvar och...stod. Jag förstod honom. Han hade säkert en dialog med sin saknade. Jag kände nån sorts samhörighet med honom även om vi inte alls känner varann. SÅ känner jag också.
Livet måste ju gå vidare, trots allt. Sorg är ju en del av livet även om vi ofta värjer oss för den. Hur man hanterar den är individuellt, för min del har jag mina sorgestunder i min ensamhet. Då jag har fina människor omkring mig kan jag fokusera på annat och det är betryggande och helande för mig.
Men ibland rinner sorgen över.....
Då vår älskade kisse Cissan ropade på mig en eftermiddag då mörktret sänkts sig. Efter en stunds sökande fann jag henne. Hon låg intill husväggen med blodet rinnande ur nos och mun, hon försökte gå mig till mötes då jag ropade men hennes bakdel följde inte med. Hon kravlade sig fram endast på frambenen.Jag vågade inte röra henne för att inte skada henne ännu mer. Detta förföljer mig dag och natt, att jag inte tröstade henne i sin smärta utan bara sprang iväg för att ringa Evidensia...som inte svarade på minst 30 min.. Att sen förstå att hon inte skulle kunna klara en resa till Evidensia för sin sista resa var helt overkligt! Och att sen inse att hennes resa till Regnbågslandet var via en kula i huvudet är en helt ny insikt som jag aldrig hoppas behöva vara med om igen! Men tack, snälla grannen K-Å för att du kunde förkorta Cissans smärtor💓 Jag kan fortfarande höra skottet..
Men...
DÄR tog sorgen över! Ibland kan man inte hålla kontroll på sina känslor utan faller ur titt som tätt över allt! Sorgen var så sargande att jag höll på att förgås!
Men...Mitt i all sorg fick jag ett mess från en kär vän...
Och rätt som det var hände det sig att..
En liten ljusglimt vid namn Blixten dök upp! Han kom som en skänk från ovan!
Hans förstamatte berättade att det behövdes hem till honom och några av hans syskon. Jag frågade Göbben och han sa JA direkt!
Fast lille Blixten är ingen ersättning för Cissan! Hell no! Hon kan inte ersättas eftersom hon var just HON! Hon har en speciell plats i mitt hjärta precis som alla våra djur som gått vidare till Gröna ängarna.
Blixten är en alldeles fantastiskt liten kissemiss som berikat vårt lilla hem och ger sin matte annat att tänka på än saknaden efter alla sina kära!
 |
| Blixten💓 |
 |
| Cissan i mitt hjärta för evigt!💓 |
Sorg är sorg oavsett vem man saknar, människa eller djur.
Kram på er och ta hand om varann!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar