Våra hundar och gästerna

Förra lördagen hade våra hundar gäster. Ja, det verkade så i alla fall. De tog över tillställningen ganska omgående även om jag och Gubben kämpade emot och hävdade vår rätt att umgås med gästerna på våra villkor. Det funkade hyfsat i början för att senare fullkomligt glida oss ur händerna...

På menyn stod hembakad pizza som var och en fick komponera själv. Det kritiska momentet att hiva in pizzan med bakspaden in i ugnen stod jag för då detta för en novis brukar medföra att pålägget ligger över hela bakstenen medan degen snällt ligger kvar på spaden.
Jag har lärt av mina misstag...

Och vilken tur att hussen hade hämtat en ny hund-och kattbädd så att alla fick plats att sitta. Eller ligga och vräka sig, om man var fyrbenting. Men även om det fanns hur mycket plats som helst så hindrade det inte vissa från att krypa upp i knät på gästerna.
Och då menar jag inte jag eller Gubben...

Som gäst i vårt hus kan man inte vara hundrädd. Det slutar alltid med att någon av våra "bestar" sitter/ligger i knät på gästen och tigger klappar. KBT für alles. Och helt gratis!

Nu var inte lördagens gäster Sussie och Anders det minsta hundrädda, det vet jag med bestämdhet eftersom vi har känt varann i......40 år. Men herregud så åren rusar fram!

Anders, du är min bästis!!!

Sussie, du är min bästis!

Anders, du är vår bästis!

Sussie, du är min bästis! Och Anders är nr 2, men jag undrar vad husse gör?
Kollar mobben, tro? Fulgjort i så fall!

Ja, sen har veckan gått i superfart och nu är det söndag igen.
En vecka äldre, helt enkelt.

För det är ju så att ju äldre man blir, ju mer märkbar blir tiden. Den utmätta tiden för oss, helt enkelt.
Det är nu som tankarna runt ålderdomen kretsar mer och mer i huvudet.
Pension, hemtjänst, vårdboende, coolast färg på rollatorn, hur man lättast sätter på sig strumporna utan att få ryggskott och liknande viktiga frågor...
Men visst är väl fattighuset och ättestupan avskaffade?

Livet går vidare...hela tiden

Tänk vilka överraskningar livet ger en och för varje gång så lär man sig nåt litet även om man kanske inte fattar det direkt.

Julledigheten var en berg- och dalbana för mig och Gubben, vill jag lova.

Att få ha våra barn och barnbarn och deras sambos hos oss på julfrukost hos oss var såååå himla mysigt! Tyvärr saknades ett av våra barn och det var himla ledsamt för oss men kanske nästa jul...

Men så kom då mellandagarna...

Ja, ni som läst mitt förra inlägg vet...

Men livet går vidare. 

Såklart.

Jag har fulgrinat under en lång period och saknat min lilla kissekompis så in i norden, men då jag fick hennes aska tillbaka så var det ett fint avslut. Nu står hennes aska i en ask i hyllan tillsammans med våra andra bortgångna djur. 

Makabert för vissa, men inte för oss. 

Nu över till annat...

Att städa ut julen har blivit svårare för varje år. 

Knepigt, det där.

Då min dotter var liten så var jag inte ett dugg intresserad av julpynt. Då var jag så himla fokuserad på att göra julen så bra som möjligt för min dotter att jag glömde de där viktiga- lullullmyset.

Jag lagade mat (som vi inte orkade äta upp), städade in absurdum och satt uppe under natten till julafton och gjorde dockkläder som "första julklapp" till min älskade lilla unge på juldagsmorgonen. 

Tror inte att hon märkte mina ansträngningar även om traditionen med gömda julklappar på julaftonsmorgonen kvarstod under många år. 

Idag har jag och Gubben städat ut det sista av julen. Enligt traditionen slog jag som vanligt huvudet i trappan då jag skulle krypa in i tomteskrubben....och som vanligt så glömde vi ett och annat...

Men guuuud, så tomt och ödsligt det blev.

Sagt och gjort. Vi for in till stan och inhandla lite pjoller. Och vilken tur att Gubben jobbar där han gör...

Nu har vi snyggaste lampskärmarna och dessutom ÄNNU fler ljuslyktor!
Här kommer bilder:

Kökslamporna

SÅ HIMLA SNYGGA, tycker vi, jag och Gubben, alltså.
Men visst ÄR de snygga?

Jag ÄLSKAR dessa ljuslyktor!!
Inköpta på Sonnelids, Gubbens jobb, alltså...

Dagen därpå insåg jag att vi tvunget behövde
dessa finisar också...

Detta är inga julljuslyktor, de har sin plats året runt på vår
byrå i hallen.

Ännu en variant på våra favoritlyktor

Men hallå, sitter du där? 

  

Det där med sorg....

Jag undrar varför människan är utrustad med förmågan att känna sorg? Vad skall det vara bra för egentligen?
Man säger att djur känner sorg en kort stund och sen går de vidare i livet. Som till exempel om en råget får sitt kid dödat så letar hon runt en stund och sen försvinner hon in i skogen. Inte vet jag om det stämmer men de lever ju på andra premisser än vi människor, gubevars...Fast jag är skeptisk, vem har forskat på djurens sorg, egentligen?

Men på människors sorg har det forskats. I massor! Men inte tusan har de kommit på nåt bra vaccin mot det, inte!

Sååå....

Då måste det ju finnas nån vits med att känna sorg. Nåt som är uttänkt från början, liksom.

Kom nu inte med nån religiös förklaring bara!

Religioner av olika slag har väl alltid varit en stor källa till elände. Vissa skickar ut sin barn i krig för att bli kanonmat och gör dem sen till helgon...Där finns väl inte utrymme för nån sorg utan snarare...klapp i händerna. Vill tillägga att jag inte förstår dem....
Men....när känner dessa människor sorg? För de är ju människor och då skall man ju vara utrustad med förmågan att sörja. NÅN gång måste de väl få den där känslan av tomhet och saknad som jag får då någon ryckts bort ifrån mig? Den där känslan av att världen liksom stannar och man bara finns som ett skal med ett brustet hjärta i mitten som vägrar sluta bulta.

Som nu, då jag helt plötsligt har mist mitt hjärtas Skrållan.
Va faan, tänker vissa. Ett djävla kattskrälle! Det är väl bara att skaffa en ny katt...
Men då kommer det där underliga som jag tänkt på så himla mycket...

Jag sörjer henne, vår lilla Skrållan som om hon vore en människa. Hon var ju en i vår familj i 16 år.
Och jag sörjer! Jösses, så jag sörjer!
Skrållan väcker minnen från 2002 då hon kom som julklapp till oss från våra barn då Toker blivit av med sin bror Blyger och kände sig ensam. Väldigt ensam.
Våra barn smög till Deje katthem för att skaffa en kompis till Toker och oss...och fann då lilla Skrållan.
Hon blev vår egna lilla pratkvarn och mattes datorkompis under alla år. Vår solstråle, helt enkelt, och en gåva från våra barn.
Hon är så saknad att hjärtat är på bristningsgränsen hela tiden.
Men jag vet att det går över. Det har det alltid gjort förr då någon kär har lämnat livet, oavsett art.
Jag har överlevt. Men kan fortfarande efter många år få gråtattacker efter nån kär bortgången.
Frågan är fortfarande:
Vad var meningen med all sorg?
Nån som vet?

Sånt jag uppskattar...

Vänlighet
Ex:
Då man är ute på hundpromenad en kulen juldagseftermiddag och helt okända människor man möter hälsar glatt. Värmer hjärtat av nån anledning som jag inte begriper men blir glad av.

Hundarna:
Ex:
För 1000:de gången! Utan våra hundar skulle halva året endast vara ett töcken av grått, grått och grått för mig. De har lärt mig att gå ut vid alla väderlekar och tider utan att gnälla.

Solidaritet:
Ex:
Då människor visar medmänsklighet med de som minst förväntar sig det.


Barns klokhet
Ex:
Då man en dag på sin hundpromme med Lummi-stressade vovven, möter en mamma med tre småbarn-en i kärra och två på varsin kickboard, åkandes över hela gångbanan utan att mammi för ett ögonblick bryr sig. Med lurar i öronen och stel blick framåt ångar hon på. Lummi som är jätterädd för skrammel och skrik börjar skälla och jag får gå in i närmsta trädgård för att komma undan.
Nästa dag händer samma sak. Skillnaden är att då de små tjejerna närmar sig så hoppar de av sina kickboards och den minsta säger: Vi går av och går nu så vovven inte blir rädd!
Medan mamman går vidare med stel blick och lurar i öronen...


Uppskattning
Ex:
Då man inte förväntat sig någon som helst uppmärksamhet eller uppskattning helt plötsligt får en kram eller beröm.

Ledighet
Ex:
Att få välja om man skall gå upp eller inte och alltid välja GÅ UPP, men efter hundpromme i friska luften sätta sig och äta frukost hur länge som helst. DET är den bästa ledigheten för mig!

Böcker
Ex:
Att ha med en hel hög med böcker hem och bara hinna läsa EN, och det visar säg vara den bästa
boken.

Skitväder
Ex:
Då regnet står som spön i backen och allt är grått till att solen bryter igenom och jagar bort molnen.

Vänner
Ex:
Att inte hinna med att träffa sina vänner så ofta som man skulle vilja, men då man träffas, kanske bara två gånger om året eller ännu mer sällan, så är det som man träffades förra veckan.

Ensamhet
Ex:
Att få en hel dag för sig själv utan plikter och skyldigheter, bara en dag att filosofera över allt och inget.

Datakunskap
Ex:
Då man anser sig vara tekniskt okunnig och endast hankar sig fram inom datavärlden men finner sig ha löst ett knivigt problem...alldeles själv.

Juldagen
Ex:
Bästa dagen i julhelgen. Ingen stress, bara lugn och ro. Man gör det man gillar när man vill. Eller inte. Man lägger ingen tid på matlagning eftersom man har rester att värma i micron.

Att göra en uppskattningslista tar fokus från allt elände som finns i världen och som jag ändå inte kan göra något åt mer än att få dåligt samvete.

Må gött och ta hand om varann!

Kram från mig

Min mandolin och jag

Då jag började skolan i mitten av 60-talet så var det vissa saker som var mer lockande än andra. Såklart fanns de där självklara sakerna som att skriva, räkna, läsa och hoppa bock. Sånt man bara gjorde av bara farten, liksom.

Men sen kom det där med tillvalen...

Jag ville gärna spela ett instrument, helst piano, men eftersom min familj inte var höginkomsttagare med en stor villa som hemvist så fanns inte plats för ett piano. Och absolut inte heller inkomst för ett pianoinköp....

Alternativen till piano var då blockflöjt eller ett stränginstrument....

Min mamma köpte en mandolin.

Hur coolt är det med en MANDOLIN?

Jag skämdes nåt oerhört över min mandolin som liten, knubbig tioåring, då jag behövde bära den med mig till skolan för att ha en musiklektion i kommunala musikskolan.

Det var inte EN gång som den förhatliga mandolinen hamnade i "ospecificerade händelser".

Men min mamma kämpade på och lämnade in min j-a mandolin på reparation för varje gång den "råkat" bli skadad...

Så kom då äntligen dagen då hon insåg att jag verkligen INTE ville spela mandolin. Jag vet inte orsaken till detta men helt plötsligt slapp jag ljuga ihop en anledning  till att inte behöva gå på spellektionerna...

En massa år har förflutit sen min skoltid och jag blev aldrig nån musiker av något slag. Det är absolut en befrielse för alla. Jag håller mig till att sjunga för full hals i bilen på väg till jobbet då det spelas nåt bra på radion.

Men så hände det sig att...

Jag och maken gjorde ett besök i city och fann värsta bästa grejen på Claes Olsson.

Inte vet jag varför den kallas mandolin eftersom den varken har formen av eller strängar likt den där förhatliga spelmojängen som jag plinkade "Brandkåren kommer" på under några mörka år på musikskolan i Kil.

Den här är min alldeles egna lilla hjälpreda i köket.
Vi är bästisar, min mandolin och jag.