Vilken tur att det finns böcker. Och att jag har en hel hög liggandes på mitt nattygsbord jämt och ständigt. Inte alltid blir det nåt läst, men de ligger där om jag får ett flow.
Då plöjer jag hela högen, dvs de som är värda att ta upp min tid, har en bok inte fångat mig inom de första 100 sidorna, då är den rökt.
Nu har jag läst två stycken på ett litet kick och har en "bredvidbok" som jag läser lite i emellanåt.
Jag är helt ointresserad av skidskytte, men personen Björn Ferry fascinerar mig. Är han en pajas eller gör han sig till? En klok kille med ibland mindre kul infall och uttalanden....Obekväm men ärlig. Ja, det finns mycket att tycka om denne man, men hans sätt att skriva tilltalar mig, om än med reservation för alla fula ord. Det störde mig otroligt! Till slut vet man när det snart skall komma nåt fräckt, innan man läst det. Helt onödigt i en förövrigt bra bok, skriven i dagboksform.
För mig är inte sporten i sig intressant utan hur mycket han tränade, vad han åt och hur han lyckades uppnå alla mål.
Personen Ferry är en klipsk kille, genomärlig, kanske ibland FÖR ärlig; man måste inte alltid säga allt man tycker och tänker, det kan såra personer nåt grymt.
Han hymlar inte med att han gillar pengar och därför ställt upp i en massa struntsaker för att det gav bra betalt.
Och att han drack så himla mycket alkohol under hela sin karriär!!!!! Det hade jag aldrig trott! Och inför tävlingarna, dessutom!!!!! Det trodde jag inte var möjligt. Man vet väl hur det känns om man varit på kalas och skall träna dagen därpå. Bortkastat, helt enkelt. Han måste ha bästa generna!
En helt klart läsvärd bok, även om man inte är ett spår intresserad av skidskytte.
Utdrag:
"Heidi började prata städning igår. Igen. Är det nåt hon inte gillar med mig så är det städningen - avsaknaden av städning. Och jag håller med och vet inte varför jag har så svårt att bättra mig. Skyller på samhället, tidsandan, kulturen. Jag har växt upp i en ojämställd värld, alltså blir jag likadan själv. Jag har för snälla föräldrar.
Men eftersom jag
vet det måste jag ju kunna ändra mig, tycker Heidi. Och hon har rätt.
Gardinbyten och annat sånt kommer jag dock aldrig att prioritera, på toaletterna däremot, och i köket, skall det vara rent. Man skall ju inte bli sjuk av att bo.
Av Heidi får jag veta att köket inte bara består av bordet och diskbänken, det skall vara rent
under diskbänken,
bakom spisen, och
inuti kylskåpet också. Jag berättade inte om silverfisken som låg i djuptallriken i morse."
ÅHHHHH!! Den här boken blir man så glad av att det känns i hela kroppen!! En riktigt Måbra-bok!
Den borde vara obligatorisk att läsa för ledsna människor, eller skit heller, för ALLA människor.
Jag sträckläste boken och var färdig vid 01.30 i natt. Och som vanligt, då jag har läst ut en fantastisk bok, så infann sig tomhetskänslan. Men lycka! Det finns en fortsättning!
Boken handlar om Bror, en 13-årig kille med en något annorlunda smak för musik och kläder. Serge Gainsbourg, är hans störste idol och märkeskläder från tidigt 60-tal det enda tänkbara att bära.
Han har också ett mycket sofistikerat sätt att uttrycka sig. Han är enda barnet till ett läkarpar som har fullt upp i sina karriärer. Och då de tror att Bror sover, grälar de, och har så gjort i flera år. Olof är en ensam kille som är livrädd att hans föräldrar skall skilja sig, så han iscensätter en plan...
Sen har vi Tessan, en kvinna som helt plötsligt får nog. Hon lever i ett dåligt förhållande med en karl som har som största intresse att dricka öl och kolla sport med sin bästa polare. Hon jobbar i ortens korvkiosk och är en fröjd för ögat för karlarna i sina trånga byxor, skjortan som visar mer än den döljer och stans högsta klackar. Men hennes dröm är att få laga RIKTIG mat! Hon läser kokböcker som andra läser romaner. En dag ringer hon tett samtal.....
Sist men inte minst, Jane, en excentrisk 60-årig dam, som lever för djur i nöd, men också för människor som behöver en puff i rätt riktning. Men även Jane behöver till slut en puff...
Dessa tre människor träffas på det mest märkliga sätt och det är så bra, SÅ BRA och man blir så varm i hjärtat!
Och gillar man lyckliga slut...ja men då så; LÄS DEN!!!
Utdrag:
Bror håller krampaktigt i sin pepitarutiga väska samtidigt som han känner hur porten går igen bakom hans rygg. Snabbt går den igen också, som om någon verkligen tryckte till den ordentligt. Gården är inte särskilt stor, men allt(ja, verkligen allt när Bror tänker efter) verkar finns där. En liten grusallé kantad av frodiga växter som Bror aldrig sett förut, rymliga burar med fåglar av olika arter i mer eller mindre sjukligt skick. Ekorrar i alla storlekar, från yviga småttingar till gråpälsade gamlingar, skuttar runt, en grå grävling glor avmätt på Bror men fortsätter böka sig ner i sitt gryt, två rävar blickar blygt från en på marken vilande trädstam, några grisar bökar högljutt i ett trädgårdsland, en hel rad med kråkor, kajor och skator sitter på taket till det lilla huset i gammalt tegel som vilar längst in bland all grönska.
Det nafsar i benet och Bror rycker till i hela kroppen. Bakom honom står en get och försöker smaska i sig hans duvblå byxor till middag. De stirrar på varandra. Bror något skrämd, geten med tom gul blick och malande käkar. Två lönnar tronar som väktare på varsin sida av huset och precis vid porten vaktar ett par enorma askträd. Djuren på gården tar inte någon större notis om Bror, de tittar upp, noterar att han är där och fortsätter sedan med sitt. Förutom den byxsugna geten förstås, som enträget nafsat i Brors knäveck.
Bror tar upp sin väska och går med darrande ben längs den knastrande grusgången, bakom honom hörs ett fånigt bräkande från geten.
Bror tittar plötsligt ner på sina fötter, som om någon tagit tag i hans nacke och tvingat hans blick neråt. Och där, precis framför hans välputsade skor, ligger en liten låda full med bomull. Mitt på bomullen vilar en minimal fågelunge. Den piper. Små, tysta hjärteskärande pip. Bror böjer sig ner och tar upp lådan. Fågeln är alldeles förfärligt orolig, riktar sin öppna näbb mot Bror och ögonen vet inte vart de skall stirra. Så de stirrar åt olika håll.
-Pip, pip, pip, piiiiip!
Bro hinner inte tänka, har går snabbt uppför farstutrappans tre steg med lådan försiktigt tryckt mot sitt bröst, knackar på den öppna dörren.
-Hallå?
Inget svar. men Bror hör att det är nån därinne. Han ropar igen, lite högre den här gången.
-Här inne!
-Hej.
Kvinnan hejar innan hon vänt sig om och verkligen sett Bror. Alldeles grått hår har hon, långt och spikrakt. Röda läppar på stor glad mun, svartmålade gröna ögon och rosiga kinder. I mungipan en cigarill. Hon torkar av händerna på sitt redan smutsiga förkläde, ler brett och sträcker fram sin hand mot Bror.
-Jane heter jag.
Och så till sist det här lilla guldkornet. Då jag gallrade i mitt bibliotek vid återflytten tillbaks till vår nyrenoverade skola så var det nära, mycket nära att den fick åka i containern. Ingen har någonsin lånat den under alla mina 17 år som ansvarig i biblioteket. Men då jag hade bläddrat lite i den så kunde jag inte skicka den till böckernas himmel. Den har fått ett fosterhem hos mig tills jag har bestämt dess framtid.
Den består av små fabler på ca en och en halv sida. Författaren ironiserar över sina medmänniskors svagheter men då i djur-eller växtskepnad. Underhållande i små portioner.
Jag brukar klämma en eller två åt gången, det räcker. Man skall INTE sträckläsa den här boken, då försvinner känslan, tycker jag. En riktig läsvärd klassiker.
Utdrag:
Vargen som dörrknackare
Herr och Fru Får satt i vardagsrummet med sin dotter som var så söt att man kunde äta upp henne, när det plötsligt knackade på ytterdörren. " Det är en herre" sade dottern.
"Det är borstbindaren" sade modern.
Den försiktige fadern steg upp och tittade ut genom fönstret. "Det är vargen", sade han. "Jag ser svansen på honom."
"Var inte dum nu" sade modern och reste borst. "Det är borstbindaren, och det är hans borste du ser."
Och så gick hon och öppnade, och vargen rusade in och tog dottern.
"Du hade faktiskt rätt", svarade modern med fåraktig min.
Sensmoral:
Mamma vet inte
alltid bäst.
