Kriget fortsätter...

Just nu har Mr E. Danlos vunnit massor av segrar och jag är helt tillintetgjord. Det enda han inte har vunnit över är mitt huvud. Eller jo, det har han ju också, till viss del, eftersom jag haft djävulsk huvudvärk, men tankarna har han f-n inte tagit över! Och kommer aldrig att göra, så det så!

Jag fick ju en massa bra piller av mina läkare och dessa verkade bra i en vecka, men då tog Mr Danlos hjälp av sin kompis Virusinfektion för att stärka sin position i min kropp. Ett bakhåll, helt enkelt och det lyckades såklart.
'Jag är ännu inte helt van vid dessa krig trots att vi tampats i hela mitt liv. Nu hjälper inte ens en fördubbling av medicindosen längre.
Varje dag är en kamp för att komma ur sängen. Men det går såklart. Men sakta. Sen är det att få igång kroppen så pass att komma i tid till jobbet. Funkar inte alltid. Men oftast.
Sen är det skönt att komma till jobbet och köra på som om man var som alla andra. De som jag skulle vilja höra till. Alltid. Men tyvärr inte gör....
Tänk att kunna röra sig utan att ens tänka på kroppen. Den liksom bara finns där som ett komplement till hjärnan.
Nåja, nu har jag kommit till hälften av mitt liv...ungefär, det vet jag ju inte med säkerhet men förhoppningsvis så.
Mitt mål nu, vid 57 års ålder är att ALDRIG ge Mr Danlos övertaget så mycket som för vissa av mina olycks/systrar/bröder. Jag är få förunnat att kunna ha en 100 % anställning med en förstående chef.

Men nu, kära vänner, kommer det positiva saker.
I hela mitt liv har jag känt en sån otrolig empati för djuren. Och för människor också, såklart. Men djuren har ju inget fackförbund och hur gör man då man känner att nåt djur inte mår bra i sin miljö. Vem är överraskad över att jag är vegetarian?

Nu har jag dragit mitt strå till stacken och gått med i Djurskýddet. Inte bara som medlem utan i STYRELSEN. Ja, jädrar, nu är det allvar.
Nu är det katterna som gäller. Katterna som oansvariga människor bara struntat i att ta hand om och dumpat. Har själv en sån kisse, Syrran, världens goaste kisse, men det finns hur många fler kissar som helst som behöver få en nystart hos människor som bryr sig.
Sen har vi Skrållan också, som kom som julklapp från våra barn. Hon kom från ett katthem som var lite suspekt, kan man tänka. Hon är nu 14 år och familjens överhuvud.

Det känns som om jag kommit närmare djuren...eller i alla fall att kunna göra en tjänst för de som mest behöver det.