Yttrandefriheten

Hej hopp mina vänner...och ovänner. För såna har jag tydligen.
Har jag märkt.

Vi har, vad jag vet(rätta mig om jag har fel) yttrandefrihet i vårt land, på gott och ont. För visst är det så att man ibland kan tycka annorlunda.
Oavsett vilken position man har för tillfället.

Vad gör man då? Jag kan bara tala för mig själv. Jag tar in inlägget- värderar-agerar utifrån ämnet. Ofta avstår jag från att agera och vidare kommentarer. Tar tag i "problemet" med berörd/a person/er.

Men...

Om man av nån anledning känner sig träffad så är det i min värld en bra tidpunkt att reflektera över:
-Vad är budskapet?
-Har jag gjort något fel?
-Hur kan jag rätta till det?
-Är jag orättvist beskylld?
-Vet jag överhuvudtaget vad det handlar om?
-Är det kanske så att det inte ens gäller mig själv utan nån annan i min närhet?
-Är detta ett bra tillfälle att reflektera och inta fakta?
-Till och med inse att det behövs en rejäl utredning?

Jag har under en tid faktiskt haft tankar på att lägga ner min blogg helt och hållet, men det har tagit emot då jag har ett inre tvång att få skriva av mig om ditt och datt.

Att ibland stöta sig med folk är för mig obehagligt men ibland helt omöjligt att undvika.
Med åldern har jag dock lärt mig att inte lägga mig platt ner och förtvivla utan tänka: Jaja, det kanske går att lösa med ett bra samtal. Eller, som i inlägget om Svenskarnas parti
bara be dem dra åt....

Nåja, nu har jag i alla fall bestämt mig för att fortsätta att skriva i min blogg. Även om saker som kan kännas dretjobbiga för vissa.
 Men som sagt, yttrandefriheten är väl fortfarande tillåten...eller?

Upp och ner...eller tvärtom.

Nu så....är det lite upp och ner. Ett ovälkommet EDS-skov tog över min kropp i veckan och därför har jag hållit mig på hemmaplan. Jag HATAR att beklaga mig över denna dret, ämnet är uttjatat sen länge, men för kännedom: Det brinner i min kropp. PUNKT. 

Plusset är att jag blir smärtfri av konditionsträning. Genomblödningen gör underverk med min kropp och dess inflammationer. Men herregud, jag kan ju inte träna hela dagen lång, heller! 

Och det har jag ju provat också, på sin tid. Funkade sådär....mager som en skrika och led av ortorexi innan begreppet ens var uppfunnet. 

Överträningen kom som ett brev på posten. Att återkomma till normal människa tog 1 år. Inget att rekommendera till andra...

I onsdags körde jag och Gubben ett spinningpass. Jag fick tvinga mig iväg då kroppen kämpade emot nåt djävulskt, men en gammal tränad hjärna ger inte upp så lätt. Det gäller bara att komma iväg så löser det sig. 

För....

Ni skulle bara veta hur det känns då smärtan bara rinner ut ur kroppen då värmen sakta men säkert tar över. Helt förunderligt, faktiskt. Jag fattar det inte själv. Med en fantastisk instruktör som har den mest fantastiska musiken så kan inget gå fel. Då tror jag att jag inbillat mig smärtan innan.

Tills nån timme senare...

Nåväl, jag har funkat hyggligt på morgonen och därför tagit med Klinga och Lummi på värsta långprommarna. De har varit helt slut efteråt.

Alltid nåt. 

Men jäklar så mycket jag skrivit om det jag INTE ville belasta er med.

Äsch också men...

Nu blir det kul!

Eller vadå, kul, det vet väl inte jag om ni tycker....

Men i alla fall...

Vi har äntligen fått ersättning av försäkringsbolaget för våra stora utlägg vid vårt ofrivilliga vattenland. 

Det betyder att vi kan lägga denna vidriga period bakom oss.

Fast vi har inte fått tillbaks reservnyckeln än...

Men ÅHHH, så neg jag verkar!!!

Vi har ju varann, vi är friska(ehhh?) vi har våra husdjur som dessutom har utökats av Cissan-katt, och ett hus som är absolut säkert från vattenläckor. Vi har fått utforma vårt hus som vi hade en dröm om för länge sen. SÅ varför klaga? Nä, herregud, det finns väl värre saker att oja sig över. 

Under en tid så har vår TV låtit...plåtigt. Jäkligt jobbigt, faktiskt, även om jag inte är nån TV-freak. Men de gånger jag vill se på tv så vill jag baske mig inte höra plåtljud. Idag var dagen då vi köpte en ny tv. Gubben jublade. Jag accepterade.

Jag känner mig lite rädd för att lära mig alla finesser....

Gubben har suttit hela eftermiddagen och grejat med fjärrkontroll, mobil och läsplatta. Med jämna mellanrum har han ropat: Anja, kom får du se, jäklar så bra!!!!

Hmmm, jag känner mig lite som min egen mamma...

Hon värjde sig för allt nytt...

Fast jag VILL ju lära mig.

Men inte just nu...

I morgon, kanske..

Men nåt jag är BÄST på är att nätshoppa! Jag har under min "hemmavecka" shoppat många bra saker för hemmet. Och dessutom lyckats övertyga min make om alla nödvändigheter! 

Och ibland så överträffar han mig om nödvändigheten om vissa saker som inte jag uppmärksammat...som tex en ny kökslampa. Den förra verkade ju lite...tråkig....hmmm...

Den behövde bytas ut, såklart! 

Att det var en liten fönsterbelysning i vårt lilla, lilla trappfönster som behövde inhandlas var ju en bagatell....

Inom kort kommer en attans snajdig lampa hänga över vårt köksbord. Jädrar, så snygg den är! Bilder kommer inom kort.

Den som myntade uttrycket att: "köpa sig lycklig" visste inte hur rätt den hade!

Adios vännerna!!!

Att höra är guld

Måste bara få berätta hur det är att bli gammal. Inte sådär JÄTTEGAMMAL så ens anhöriga i lönndom ordnar äldreboende till en, utan mer att man upptäcker okända skavanker typ utslag, knottror, hudförändringar, knölar(uhhhhm, farligvarning!!!!)
Eller täppt öra.

Jag har ett täppt öra som kloppar och knastrar hela tiden.
Och kliiiga utslag i hårbotten.
Örat kliar som tusan och har gjort under en lång tid.
Jävla öra, har jag tänkt och hoppats på att det skulle lugna sig.
Attans heller!
Hårbotten likaså. Trodde det var nåt dumt hårvårdsjox som jag var allergisk emot, men icke....

Så jag bokade tid för en ordentlig koll hos min eminenta husläkare Ulla..
Idag var dagen då jag skulle få hjälp att slippa klia mig som om jag var loppbesmittad valp.

Först örat.
Ulla kollade och grejade. Hmmm, sa hon. Du har allt en riktig klump därinne.
-Jotack, jag vet, sa jag. Det har jag nog märkt.
Hon fick tag på ett litet verktyg och försökte dra ut klumpen.
AJJJJJ!
Nä, vi får spola bort den där, sa Ulla.
Sagt och gjort.
Så kom då den fantastiska distriktisen Elisabeth med massor av bra grejer att spola ett öra med.
Men inte MITT öra.
Nähä.
Mitt öra är icke ett vanligt öra och KRÄVER den ypperligaste expertis för att ge med sig.
Den väna Elisabeth spolade så vi höll på att drunkna, både hon och jag, men den attans klumpen vägrade ge upp.
Efter 30 minuter kom Ulla ångandes och öppnade det grova artilleriet, att SUGA ut den attans klumpen!
Nu var det allvar!
Inga ursäkter fanns längre för Klumpen att hänga kvar i mitt öra.
Själv kände jag en viss yrsel och en aningens nervositet hur den där sugningen skulle kännas...
Jag fick lägga mig på rygg och vrida huvudet åt höger.
I detta läge tog det ett tag att komma ihåg höger....

Så var Ulla igång, med stor tillförsikt.
Det kittlades nåt alldeles fantastiskt överjävligt, men vet ni, den attans Klumpen vägrade ge med sig!
Den satt som BERG!
Ulla drog nu igång en offensiv med verktyg från Gestapos hemliga gömmor.
Hon körde sugen så det sjöng i huvudet på mig, men Klumpen verkade ha hullingar..
Men Ulla är en envis tjej och till slut så hade hon ändå haft sönder Klumpdjävulen en smula. Jag kunde t o m höra!
Jag fick ett recept i handen och en återbesökstid på vägen ut och vi sa tack och adjö.
Glad i hågen gick jag till apoteket för att lösa ut befrielsemedel för tid och evighet. Medikamenter för min kliande hårbotten och så grova grejer för mitt attans öra. men först måste MiniKlumpen bort. Fick därför en flaska med dundermedel.
Detta dundermedel skulle sprutas pronto i mitt öra direkt vid hemkomst för att efter det kunna sprutas med kortisonmojjan.
Direkt vid hemkomsten lydde jag därför doktors order och tryckte in Klumpdestroyern i mitt vänstra öra.

Nu hör jag INGENTING och har inte gjort sen dess.

Vi Hörs...nej, vad säger jag,,,,,vi SES i möra!