Att börja om...

Efter 10 månaders rehabträning så var det igår dags för mitt återtåg till golvträningscirkusen.
Efter så lång tids bortavaro från allt vad gruppträning i styrka och kondition heter så var det med nybörjarens bävan jag gick in i salen för att köra Tabata. Inte för att knät skulle braka igen utan snarare oro över att svimma av trötthet. Guuuud, så pinsamt!
Det kändes varmt i hjärtat då Lisa-instruktören, välkomnade mig tillbaka och gav mig välmenande råd om att ta det lugnt och lyssna på kroppen. Det där sista tog hon snabbt tillbaka då hon kom på vem hon hade att göra med, haha!
Att hålla igen på passen har aldrig varit min starka sida, trots så många års träning. Antagligen nån sorts bokstavskombination. Jag kan liknas vid Animal i Mupparna, ni vet trummisen...

Första chocken kom då Lisa förkunnade att alla skulle hämta var sitt hopprep!!!!
NÄÄÄÄÄJ, utropade jag med skräck i rösten. Hoppa rep är bland det värsta jag kan utsättas för. Tortyr för fötter, knän och höfter, dessutom trasslar sig rephelvetet runt fotknölarna hela tiden. Hoppade slut på hopprepslusten i typ 10-årsåldern....
Men som den empatiska och proffsiga instruktör Lisa är, så sa hon: Du behöööööver inte, Anja, och så visade hon alternativa övningar. Och så gjorde hon under hela passet. Som då det skulle hoppas GRODA!!!!! Jag hann inte ens ropa; NÄÄÄÄÄJ!!!! Innan hon förkunnade; Och det HÄR gör INTE DU! Och pekade på mig.
Tryggare kan ingen vara!

Och vet ni? Jag klarade hela passet UTAN att svimma! Kanske inte den mest graciösa uppenbarelsen ever...Kommer aldrig kallas Gasellen från Hammarö, möjligtvis Hammarös Humptydumpty...

Om jag kunde beskriva den lycka jag kände efter detta första pass mot beach 2017?? Trött så in i märgen med neonröd ansiktsfärg och ett fånigt flin i fejan gick jag in i duschen.

I morse:
Sanningens minut för nybörjare infann sig då jag vaknade och började röra på mig. Eller försökte...
Ett minne från tidigt 80-tal poppade upp i huvudet. Det var ju då jag började min kroppsliga förvandling från soffpotatis till....mindre soffpotatis med ork. Utan bilringar. Jag HATAR bilringar. Jag har hellre kraftiga lår eller rumpa, men bilringar, nono! Tänk bara hur obekvämt det är att sätta sig ner och hur man än gör så måste man rätta till kläderna eftersom de kommer i osynk med fläsket runt midjan. Nåja, det här var en parentes...
Igenkännandet av SMÄRTAN var paralyserande!
Jag stönade högt då katten Syrran kom vandrande över bröstet på mig då hennes mjuka tassar tryckte på mina ömmande bröstmuskler(burpees och armhävniningar) för lite morgongos. Så kom resten av våra pälsklingar och ville gosa vilket resulterade i en smärtkavalkad utan dess like!

Jag hade ju glömt hur det kändes att ha T R Ä N I N G S V Ä R K på riktigt! Inte nån sån där fjantig värk då nån muskel känns lite öm efter 10 extra crunches eller benböj.

En riktig träningsvärk är då man vill utföra en rörelse, vilken som helst, hjärnan sänder informationen till kroppsdelen...som är ytterst ovillig till ordern men ändå försöker utföra den,  OCH utför den under svårt motstånd och smärta, för att då den påbörjat sin plågsamma rörelse få kontraorder från hjärnan att rörelsen inställes p g a för svår smärta.

Men nu är det KRIG! Jag skall baske mig inte ge träningsvärken en chans att återkomma.

För...

Jag har ju den tråkiga sjukdomen EDS som inte vill som jag, men jag har bestämt att träna och träna och träna för att slippa ta medicin som gör att jag mår illa vilket för att jag inte orkar träna....men då måste jag lära mig att hålla igen och inte träna för mycket....Jo men tjena hej, hur lätt är det?
Har inte lärt mig än, efter 35 år men det är väl aldrig försent att lära sig nytt?
Men jag känner mig trygg på mitt träningsmecka KMTI där jag alltid har tränat och även har mina sjukgymnaster som kan trycka rätt mina kotor titt som tätt. Eller sätta nålar i huvudet på mig om det så behövs.
Att inte ha tränat på "normala" tider har också gjort att jag tappat mina sociala kontakter. Fast gulle min chef som godkänt och hejat på mina ansträngningar till att få ordning på min motsträviga kropp.
Jag är ingen social människa som fikar på stan och har mig hur som helst utan jag behöver ett sammanhang där jag träffar människor som har samma mål som jag.
Som att träna.
Man pratar före och efter aktivitet. Passar mig ypperligt.
Sen åker man hem till sitt.
Perfekt.

Och nu till nåt helt annat....

Trots att min kära make jobbar på ett möbel-och selectföretag där jag kan välja och vraka i lulllull hur mycket som helst till fantastiskt reducerade priser så finner jag ibland "outsiders" där jag bara MÅSTE köpa nåt oemotståndligt snyggt. Som på vår lokala Hammarbutiken tex. Skulle bara hämta ett paket men kom ut med värsta snygga ljuslyktan för 189:-.

Så jäkla snygg! 

Här tillsammans med sina kompisar-
våningsfatet en gåva från min mamma och
ljuslyktorna från Gubbens jobb.

Ikväll börjar melodifestivalcirkusen...Hos oss betyder det att vi lyssnar på våra favoriter på spotify. Som till exempel Ted Gärdestad. Eller Freddy Mercury, eller någon annan favorit. Mello är ingen favvis, m a o.

Ha det gott kära vänner!