Äntligen sol och värme!

Hejhopp, mina godingar! 

Vilket väder vi fått! Solen skiner och värmen kommer allt mer. Kan det bli bättre?

Kolla krokusen! 
Jag blir lika lycklig varje gång 
jag upptäcker vårens första blomma!

Min kropp säger numera nej till att gräva rabatter,  kånka på tunga saker, vända komposter, göra stora tunga betongprojekt...Ja, det finns massor av saker jag inte längre kan göra pga den attans EDS:en. 

Men...

Nu har jag kommit på ett sätt att lura den! Eftersom jag inte längre orkar gräva ett potatisland så får jag väl lägga potatislandet ovan jorden. Har idag skapat en början på två så kallade hügelbäddar. Nu skall det sättas potatis!

Här kommer det att växa
potatisar.

Tänk så mycket bôs från trädgården som kan återvinnas på detta sätt. All vintertäckning från rabatterna ligger nu i bäddarna, likaså grenar, små stubbar, ja allt som kan brytas ner helt enkelt. Sen skall det vräkas ut brunnen hästskit också, den kommer i från pållarna på andra sidan vägen. 

Efter att Cissan blivit påkörd och så svårt skadad att hon behövde få somna in så får inte våra katter gå lösa utomhus. Syrran har dock ingen längtan efter att härja omkring utan är nöjd över att sola sig på altanen. Blixten får ha sele och långlina, mattes skarpa öga följer honom för varje steg han tar. 

Ja, altanen ja. Då värmen kommer så vill man bara sitta där och mysa, människor som djur. 

Våra pälsklingar myser!

Nej, nu har jag inte tid attt  sitta och skriva, måste ut och fylla på hüglebäddarna!

Adios!

Att vara matte och husse till Humle

 Gokväll, mina godingar!

 Visst är det trist med detta eviga regn? Jag är sååå sugen på att börja med ett nytt  trädgårdsprojekt men det får vänta ett tag till. 

För...

I våra liv finns ju tre hundar och två katter. Ni vet säkert vilka jag menar om ni följt mina funderingar. 

En av våra hundar är Humle. 

Han har varit sjuk sen födseln. Fast det visste vi ju vi inte då. Och det kvittar för vi älskar honom nåt så oerhört att vi gör allt och jag menar verkligen ALLT för honom! Jag har gråtit floder av oro över hans sjukdomstillstånd och gör fortfarande. 

Mager men pigg

Som senast i tisdags då det var återbesök för jag vet inte vilken gång i ordningen. Han hade en återbesökstid sen förra besöket. Tur för oss för jag hade näst intill panik inför besöket. Humle var verkligen ur form!

 Han är ju också svårt avpälsad nåt så oerhört och det har varit en svår balansgång vid rasting under tex kyla. Jag har stickat en dråkt med benvärmare till honom för att hjälpa honom under kylan. Avpälsningen fick jag veta är en biverkning av kortisonet...som han måste få pga sin sjukdom...

Vår lille Humle
men med sjukdomen rasande i kroppen.

Jag försökte verkligen hålla mig men till slut gick det inte längre då hans eventuella avslut kom på tal. Tårarna började rinna och det var helt omöjligt att få dem att sluta rinna! Mitt kontrollbehov var totalt ur kontroll. Jag gjorde nog av med flera meter snorpapper! Så därför kom jag inte ihåg varken vad vetteMartin sa eller att boka tid för nästa besök. 

Ringde därför idag för att boka tid och kolla vad Martin skrivit i journalen. 

Tack, snälla tjejen i repan!

Humle har i alla fall fått en ny plan...men den absolut sista möjliga, det är vi medvetna om. Men herregud, hur skall jag kunna tänka att denna lilla, kloka och otroligt tåliga hund inte skall finnas hos oss? Det går ju inte!

Onsdag morgon hoppade han ner från sängen hur lätt som helst!  Driver han med oss, månne? 

Nej då, han har en sjukdom som visar sig i skov och han vet inte själv när den slår till. Så är det. Han bara vet att han har ont. 

Sen i onsdags är han jättepigg, visar inga smärtor utan är pigg som attan!

Men när kommer bakslaget...eller kommer det inte alls?

Men vet ni, vi skulle aldrig byta bort våra liv med dessa lurviga älsklingar för allt i världen!

Sorg kan man inte vaccinera sig ifrån oavsett människa eller djur. Förr eller senare drabbar det oss.

Men rätt som det är så skiner solen!

Kram!

 Hej igen, mina godingar! Ibland kommer mina inlägg likt snösmockorna om våren. Överraskande. Men sån är jag...en snösmocka, helt enkelt.😉

Min dag började inte bra. Drömde att våra änglalappisar var i livet,  det var som om de aldrig varit borta från oss. Vaknade med ett ryck helt förvirrad, kollade klockan som var typ 04. såg mig omkring och varken Glittra eller Humle låg i sängen! Då jag famlat omkring med handen vid Göbbens plats var den också tom! Dumle sover alltid i hallen efter nattgoset så honom saknade jag inte. Rejält sömndrucken gick jag nerför trappan och hörde tv-n stå på, Göbben sov sött i soffan med alla tre lappisarna omkring sig. Så var den gåtan löst.Han är nattblacka medan jag är kvällsstrött men ibland kroknar även han trots ett bra program.

Efter väckning av Göbben som snabbt förflyttade sig till sin bädd och sonmnat om så sött försökte även jag detsamma men den sömnen blev halvkass. Drömmen låg kvar och efter att ha vridit mig en lång stund så gav jag upp och tog morgon. Upptäckte då att Humle hade svårt att gå. Hans bakdel hängde inte med. Hans hälsa är ju något som vi har haft i tanken varje dag året om sen han blev sjuk. Men att se honom så stel och smärtpåverkad är nåt så oerhört själsligt smärtsam att man förtvivlar men inte så han ser, det får vi hålla för oss själva. Dagens träning avbröt jag trots att han ville fortsätta, han har en så otroligt vilja att det inte är klokt! På tisdag har vi återbesökstid. Jag fasar för det...

Saknaden efter våra ängladjur låg kvar under lång tid, tårarna hängde i ögonvrån men så tog jag mig samman och lastade in Dumle i bilen och for till metropolen Skoghall för socialträning inför hans utställningsdebut. Denna goding skall ju inte få lida för det som varit. Han är en stor, lurvig bamsebjörn som älskar alla men har inte riktigt lärt sig hur han skall visa det. 

Jag lastade in honom i buren som han inte gillar, det ingår också in hans träning, for till Skoghall och parkerade vid Pekås. Han var stressad redan då han hoppade ut men det blev bättre allt eftersom. Jag promenerade väldigt långsamt för att han skulle lugna ner sig. Det funkade tills att det från ingenstans kom en jättestor, svart hund rusandes mot oss och attackerade Dumle och bet tag i hans halsskägg!

Jag skrek allt vad jag orkade; GÅÅÅÅ HEM!! till hunden, hans husse kom rusandes och hojtade så mycket han orkade och som tur var så hejdade hunden sig, tittade på mig, jag hojtade flera gång till och så var husse framme. Han bad så himla mycket om ursäkt och ville att jag skulle kolla igenom Dumle, har inget att anmärka på hussen, att ens hund kan få tokstolleri från ingenstans har vi ju också varit med om och Dumle var helt cool efteråt. Men jag är otroligt  tacksam över hans tjocka päls eftersom han bara var blöt i pälsen vid strupen...

Men förstår ni hur mycket mina ben skakade efter detta? 

Men en stund därefter dök ödet upp likt ett stooooort hjärta!

En äldre dam med rollator mötte oss efter intermezzot, jag såg på långt håll att hon ville hälsa på Dumle, hon sa; men vad är det här för snygging som kommer gåendes? Och där kom min komiska ådra fram och jag replikerade: Menar du mig eller min hund? Och tänk att damen fattade galoppen direkt! En sån tant vill jag också vara! Nåt att jobba på...

Ibland kan jag nog känna mig som en riktigt grinkärring...

Avslutningsvis så är Dumle helt oskadd både till kropp och själ men matte är ännu inte helt återställd efter sin dag. Humle har också fått igång kroppen och har letat godis i hagen utan problem.

Så just nu är allt lugnt. 

Vårlik påsk, eller?

Go skärtorsdagskväll på er, mina godingar! Hoppas ni har landat i helgmood och har en härlig ledighet framför er. 

Påsken är för mig den bästa storhelgen. Den är kravlös, man gör den till det man vill, äter jul/påsk/midsommarmat med inslag av kyckling och lamm, man ser fram emot våren och knallar runt i sin trädgård, om man har nån, och blir salig över de spirande vårlökarna.

Om inte...

Ser ni de skalperade
bladen i övre bildkant?

I måndags efter jobbet tog jag mig en promme i vår hage medan våra hundar letade godis (som jag så finurligt slängt omkring mig likt en väderkvarn), och fick en sån otrolig vårfeeling av alla vårlökar som tittade upp både här och där. 

Tisdagens promme gav en helt annan bild...det var tydligt att vi haft fyrbenta besök. Alla vårlökar var skalperade! 

Nu är det krig! 

Eller inte riktigt krig såklart utan mera; nu får ni allt hålla till nån annanstans för jag vill ha mina blommor ifred och om ni inte lyder så kommer det bli jobbigt för er, typ att jag kommer att bomba staket och rabatter med fårull. Vad säger ni om det? 

Har inte fått nån återkoppling så därför...

verkställde jag mitt hot i tisdags! Jag tryckte fast otvättad fårull i vårt färstängsel, typ halva var klar innan jag nästan frös till is och dessutom behövde gå in för ett mycket viktigt uppdrag som alltid sker vid 18.00 i vårt hus. Om man missar den tiden så blir man straffad medelst den stora gnällvalsen och den vill ingen uppleva, jag lovar!

Fårull! 

Men efter att ha tryckt fet och illaluktande fårull i staketet under en lång stund så upptäckte jag en viss lappis med munnen full av fårull likt en mustasch a la Groucho Marx ranta omkring för att busa! Upptäckte snabbt att inkallning på denna hund inte fanns att uppbringa! Han var skitglad och ville busa, tuggade fanatiskt på sin mustasch, han lattjade verkligen med mig likt en 6-åring! Han sover också lika avslappnad som en sån...

Dumle vilar

I denna stund betedde jag mig verkligen som en sån där hundägare i tv-serien "hundar utan hyfs" som jag alltid har dissat som helt ovetande om hur hundar fungerar. Vad gjorde jag, jo, sprang efter Dumle och hojtade med sträng röst; DUMLE, KOM HIT!!!!! Om och om igen. Så klart han inte kom...han var ju busig och då jag kom ångandes så trodde han ju såklart att jag var med i leken. 

Dummatte!

Jojo...så är livet med hundar. De har fullt upp att lära sina tvåbentingar hur de funkar. Dumle håller med💗

Hans bror Humle är däremot ordningsmannen i vår flock. Trots sin litenhet så har han från början satt ribban för Dumle och Dumle lyder honom direkt. 

Humle är hälften så stor men är den som bestämmer

Ja, Humle ja. Vi är ju mycket medvetna om att hans sjukdom kanske tar över trots medicin och då finns inget att göra mer än att...nej, nej, vill inte tänka på det, men måste ändå. 

Jag kallar honom min bästa träningskille eftersom han är så himla lycklig över att träna. Han gör allt jag begär, oavsett svårhetsgrad, viftar glatt på sin hårlösa svans och väntar på att få nya uppdrag. Jag vill verkligen av hela mitt hjärta att han skall må så bra att han kan få vara hos oss tills...jag vet inte när, och det är en så otroligt svår tanke att han kanske inte längre finns hos oss i sommar eller i vinter men kanske också kommer att må så bra att han kommer att vara med oss många år till. Hans sjukdom är oberäknelig men just nu är han här och min absolut bästa vän i livet! 

Vi har samma fantastiska band mellan oss som Vaski och jag hade. Det gör ju också att då det är dags för avsked så blir det så oerhört jobbigt för mig. Men det är ju som det är, livet, ni vet. 

Idag är det skärtorsdag och framför oss sträcker sig en lagom lång ledighet som ger oss en lagom lång vila som ger oss en lagom lång...ja, välj själv. Själv är jag oerhört nöjd med de fem lediga dar jag har och är så innerligt glad över att jag på 90-talet halkade in i skolans värld ifrån affärsvärlden via ett nåja, inte bananskal men ändå inte långt där ifrån. Att ha sin arbetstid uppdelad i terminer är för mig helt perfekt, jag väljer själv om jag vill ta ut semester eller jobba i lugn och ro under loven. Kan inte ha det bättre!

Ha nu en fantastiskt GLAD PÅSK!

Kraaaam på er!