Hej igen, mina godingar! Ibland kommer mina inlägg likt snösmockorna om våren. Överraskande. Men sån är jag...en snösmocka, helt enkelt.😉

Min dag började inte bra. Drömde att våra änglalappisar var i livet,  det var som om de aldrig varit borta från oss. Vaknade med ett ryck helt förvirrad, kollade klockan som var typ 04. såg mig omkring och varken Glittra eller Humle låg i sängen! Då jag famlat omkring med handen vid Göbbens plats var den också tom! Dumle sover alltid i hallen efter nattgoset så honom saknade jag inte. Rejält sömndrucken gick jag nerför trappan och hörde tv-n stå på, Göbben sov sött i soffan med alla tre lappisarna omkring sig. Så var den gåtan löst.Han är nattblacka medan jag är kvällsstrött men ibland kroknar även han trots ett bra program.

Efter väckning av Göbben som snabbt förflyttade sig till sin bädd och sonmnat om så sött försökte även jag detsamma men den sömnen blev halvkass. Drömmen låg kvar och efter att ha vridit mig en lång stund så gav jag upp och tog morgon. Upptäckte då att Humle hade svårt att gå. Hans bakdel hängde inte med. Hans hälsa är ju något som vi har haft i tanken varje dag året om sen han blev sjuk. Men att se honom så stel och smärtpåverkad är nåt så oerhört själsligt smärtsam att man förtvivlar men inte så han ser, det får vi hålla för oss själva. Dagens träning avbröt jag trots att han ville fortsätta, han har en så otroligt vilja att det inte är klokt! På tisdag har vi återbesökstid. Jag fasar för det...

Saknaden efter våra ängladjur låg kvar under lång tid, tårarna hängde i ögonvrån men så tog jag mig samman och lastade in Dumle i bilen och for till metropolen Skoghall för socialträning inför hans utställningsdebut. Denna goding skall ju inte få lida för det som varit. Han är en stor, lurvig bamsebjörn som älskar alla men har inte riktigt lärt sig hur han skall visa det. 

Jag lastade in honom i buren som han inte gillar, det ingår också in hans träning, for till Skoghall och parkerade vid Pekås. Han var stressad redan då han hoppade ut men det blev bättre allt eftersom. Jag promenerade väldigt långsamt för att han skulle lugna ner sig. Det funkade tills att det från ingenstans kom en jättestor, svart hund rusandes mot oss och attackerade Dumle och bet tag i hans halsskägg!

Jag skrek allt vad jag orkade; GÅÅÅÅ HEM!! till hunden, hans husse kom rusandes och hojtade så mycket han orkade och som tur var så hejdade hunden sig, tittade på mig, jag hojtade flera gång till och så var husse framme. Han bad så himla mycket om ursäkt och ville att jag skulle kolla igenom Dumle, har inget att anmärka på hussen, att ens hund kan få tokstolleri från ingenstans har vi ju också varit med om och Dumle var helt cool efteråt. Men jag är otroligt  tacksam över hans tjocka päls eftersom han bara var blöt i pälsen vid strupen...

Men förstår ni hur mycket mina ben skakade efter detta? 

Men en stund därefter dök ödet upp likt ett stooooort hjärta!

En äldre dam med rollator mötte oss efter intermezzot, jag såg på långt håll att hon ville hälsa på Dumle, hon sa; men vad är det här för snygging som kommer gåendes? Och där kom min komiska ådra fram och jag replikerade: Menar du mig eller min hund? Och tänk att damen fattade galoppen direkt! En sån tant vill jag också vara! Nåt att jobba på...

Ibland kan jag nog känna mig som en riktigt grinkärring...

Avslutningsvis så är Dumle helt oskadd både till kropp och själ men matte är ännu inte helt återställd efter sin dag. Humle har också fått igång kroppen och har letat godis i hagen utan problem.

Så just nu är allt lugnt.