God lördagskväll, mina godingar!

Det var ett tag sen sist och det har en förklaring men den är inget jag tar upp här. Än.

Eller förresten...

Just nu är jag så j-a trött på snö och kyla att jag vill skrika rakt ut. Men vad hjälper det? Tror dock inte att jag är ensam om att känna denna otroliga frustration över nåt som INGEN kan påverka. 

Mer som vi inte kan påverka är att vi tydligen skall förbereda oss för krig...

För mig är det helt otroligt att vi har politiker som raserar allt som våra tidigare politiker skapat för att vårt land skall vara fredat från krig. 

Världen verkar löpa amok i konflikter och matpriserna bara stiger. Häpnadsväckande tips kommer på sociala medier om hur man sänker sina inköp, så som att köpa de basvaror som inte rusat i pris, köpa råvaror och tillaga dem från grunden.. Men tjena, att kolla priser trodde jag att alla alltid gjort och att laga mat från grunden...som min mamma gjorde. Hon var hemmafru i stort sett hela livet och fick ihop matkontot för en trebarnsfamilj utan att vi barn saknade nåt. Vi saknade inget för vi visste inte vad vi behövde sakna! En fin barndom.

Men..

Hos oss i vår fantastiska "landetbubbla" har vi helt andra saker att oroa oss över. 

Jag har i tankarna börjat planera för Humles bortgång. Hans sjukdom är obotlig, det har vi vetat sen hans första insjuknande, men under medicinering har han varit symptomfri. 

Men...

Biverkningarna är tuffa, Hans päls är tunn, trampdynorna är förtjockade dvs värsta förhårdningar och sprickor, svår artros p g a alla inflammationer. Man skulle ju som utomstående tycka att vi håller liv i en mycket sjuk hund för vår egen skull, men tro mig, den tanken har funnits i våra tankar sen han insjuknade första gången, men då måste man lära känna denna lille kämpe, för det är han! Och vi har hela tiden haft vår veterinär att tillgå.

Så har tiden gått...i fyra och ett halvt år

Humle i pyjamas

Han är vår pajashund om än väldigt liten till växten och dåligt musklad pga hans autoimmuna sjukdom som startade med diarreér för att eskalera med feber och inflammationer i lederna.

Men... 

Då vi har försökt minska kortisoner så har han fått ett återfall och blivit jättesjuk. Så sjuk att vi varje gång förberett oss för att ta adjö av honom. Men efter dropp och ökning av medicin har han på nolltid återgått till att vara vår pajas. 

Men...

Hans medicin har gett svåra biverkningar, hans levervärden börjar nu stiga men om vi sänker medicinen får han ett skov. 

Vi har nu tillsammans med vår veterinär Tove bestämt att Humle inte skall behöva uppleva några fler skov utan få sin medicin tills kroppen säger stopp, då får han somna in. Det gör ont i hela kroppen att skriva detta men det är det bästa för honom. 

Just nu tar vi varje dag som en bonus, han är pigg och glad, äter och busar, bestämmer över sin mamma och drumlige brorsa, talar i vanlig ordning om då det är dags för mat och tandborstning. 

Men...

I morgon kan det vara dags för honom att gå vidare till Regnbågslandet...det vet vi inte. och som tur är inte han heller.

Det är vårt beslut som gäller och det är oerhört jobbigt och nästan overkligt men ändå nödvändigt då det är dags.

 För Humles skull.