Hej mina godingar!
Här sitter jag på vår glasaltan medan regnet trummar på taket och solen lyser mellan molntussarna. Ja, ni läser rätt! Har till och med fått dra för lamellgardinen för solens skarpa strålar! Ja, jisses....säger jag. Sånt väder fanns inte förr😉
Då jag var ung så var det ordning och reda både med väder och vind, Och en massa annat ogg, tex att man julpyntade den första advent varken tidigare eller senare, klädde julgranen tidigast kvällen före julafton, man hade INTE sommarkläder på vintern och vise versa, att tex ha vita jeans på vintern var helt uteslutet!!!Eller att ha ett litet linne och bar mage då termometern visade -10...Herreguuuud, nej! Kommer ihåg att en tjej blev hemskickad för att byta kläder då hon kom till skolan i sin pappas nätbrynja utan bh under...det var tider det!
Då man blir gammal blir man nostalgisk och minns bara de bra sakerna men ärligt, jag kommer inte ihåg några dåliga saker. Demens på gång, eller var det faktiskt så bra på 60 - 70-80-talet? Hmm....kanske för vissa men inte för alla. Precis som nu med andra ord.
Tystnaden ekar fortfarande i vårt hus efter Humles resa till De Gröna Ängarna. Det känns så märkligt, nästan overkligt att han inte tjoar och tjimmar med sin speciella sopranröst i sängen på morgonen, vid mat eller tandborstning, eller när som helst, faktiskt. Hans urna med hans aska står nu tillsammans med alla hans kompisar som härjar runt på de De Gröna Ängarna på byrån i övre hallen och det känns på något sätt som att han har kommit hem igen. Jag säger godmorgon och godnatt till dem varje dag. Igår erkände även även husse att han sagt godnatt till dem💝
Folk som aldrig haft husdjur fattar oftast ingenting...men om ni VILL förstå; tänk att ni mister en nära och väldigt kär anhörig...just det, sorgen är oerhörd och ibland inte hanterbar under en tid. Så är det faktiskt att mista ett husdjur, ingen skillnad då sorgen slår till oavsett människa eller djur, den man älskar saknar och sörjer man.
Mitt i sorgearbeter insåg jag att vår första kisse Blyger inte fått nån egen urna då hans tid var ute. Nu har det har känts viktigt att ge plats för honom bland våra fd pälsklingar på byrån.
Jag tittar ofta, nästan varje dag, på filmer från hans "friska" tid, då han sprang och tjoade i hagen tillsammans med Lummi, Klinga och Glittra och under ett års tid Dumle, det ger en stor tröst att se Humle som frisk men ändå inte, för frisk var han aldrig utan medicin. Att inse att vi under nästan 5 år kastats mellan hopp och förtvivlan känns overkligt nu då han är borta. Som om proppen gått ur oss...
För...
Vi behöver inte längre ha koll på rastning minst var 3-dje timme eller mindre, behöver inte längre ha koll på vattenskålen som var tom nästan hela tiden pga av att hans mediciner gjorde honom extremt törstig, vi har kunnat lägga tillbaka mattorna på golvet(ibland kunde han inte kunde hålla sig) och behöver inte längre fya de andra två för att inte skada honom utomhus...
Men ändå..det är sååå himla tyst och tomt efter våra lilla clown...😭
Vår vardag ser numera helt annorlunda ut nu, inga mediciner behöver delas ut tillsammans med specialmat, våra två lappisar gör inte mycket väsen av sig då Humle inte bestämmer läget, det är hur märkligt som helst. Men livet har ju en tendens att svänga hit eller dit, upp eller ner och det är bara att gilla läget och gå vidare.
Nu fokuserar vi på våra två hundar och två katter och ger dem all vår omtanke och omsorg tills de får en ny liten lurvig kompis som de får ta hand om. För det kommer att komma en liten valp till oss nån gång i framtiden. Det har vi bestämt, Göbben och jag. Innan vi blir alldeles för gamla och skröpliga.
Under tiden jag skrivit har molnen skingrats och himlen är vackert blå...eller snarare blågrå men ändå...man får vara glad för det lilla. Solen sänder sina strålar på min högra kind och då känns det som bubblor av glädje i mig. Fast nu blev det kallt...Jag gå allt in och tänder en brasa, jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar