Påsk

 Glad påsk, alla mina godingar! 

Påsken är för mig den allra bästa helgen. Den inträffar alltid vid vårens intåg och som vinterhatare känner jag en försiktig eufori över att se knoppar på buskar och träd, vårlökar som tittar upp i rabatterna. Ibland blir det ju bakslag i form av en snösmocka men den brukar ju försvinna ganska snabbt. Och nu, då vi bor på landet så slipper vi dessutom alla smällare som gjorde livet så otroligt tufft för vår lilla Lummi då vi bodde i villakvarteret.

Det krävs inga tvingande inköp av presenter, påskmaten är ett bantat julbord och pyntet är minimalt, för mig är tulpaner det absolut viktigaste men i övrigt plockar jag bara fram två porslinshönor och två påskkärringar, den ena hängande och den andra på trappan.

På tal om min miljömedvetenhet...

En dag upplevde jag en synnerligen tydlig kissdoft i vår ena toa. Körde därför min favorit, husmorstipset ättika-bikarbonat i toaskålen. Hjälpte inte trots att jag upprepade den en gång till. Faan ogg! Nu var jag ju tvungen att köpa nåt miljöovänligt medel, attans! Det blev vc-anka och då jag ändå höll på att förstöra miljön så tog jag chansen med ett sånt däringa toablock eller vad det heter, ni vet säkert vad jag menar, en sån där grej som man sätter på insidan av toaskålen och som skall dölja kiss-och bajsdofter. Efter min åtgärd nyser jag efter varje toabesök...

Som om detta inte vore nog...Sen någon dag så lösgör sig en doft av grönmögelost då vi öppnar kylskåpsdörren. Bara det att det inte funnits nån sådan på länge i vårt kylskåp! Nu har vi kollat igenom HELA kylen men inte funnit något gammalt, ruttet, äckligt liggandes i nån vrå. Men ändå...stinker det varje gång vi öppnar kylskåpsdörren! Är vi hemsökta, tro? Utredningen fortsätter...

Ni som är i mogen ålder...

Visst är Påsken en tid för reflektion? Eller vad tycker NI? Jag, som ansett mig vara en hängiven ateist under i stort sett hela mitt liv, har under de senare åren insett vad kyrkans tjänare faktiskt gör för oss syndiga/halvsyndiga och/eller helfromma församlingsmedlemmar. Jag läser numera Kyrknytt, ni vet den där lilla avisen som ibland ligger i brevlådan, för vet ni, där står en massa klokskap utan att GUD eller JESUS ens finns nämnt i texten. Kyrkans tjänare finns där då man som mest behöver tröst och stöd, helt enkelt. 

Efter att vår Humle fått somna in så tar jag dagarna som de kommer. Ibland kan jag känna ett visst dåligt samvete över att jag inte saknar honom mer än jag gör men inser efter en stund att jag sörjt honom inför varje skov han hade, jag förberedde mig helt enkelt, och det har jag insett att husse också gjort. Under hans sista veckor i livet så var hans kropp slut men hans sinne lika glatt som alltid. Det var det svåraste...

Hans avslut var så fint och vi är för alltid tacksamma för vår veterinär som gjorde hans resa vidare till Lummi och Klinga enkel.

Men...

Ibland vaknar jag med sorg och saknad i hjärtat. Som i morse. Vi har haft hundar och katter i sängen sen 2008 men i morse fanns bara jag och gubben i sängen. Dumle vill inte ligga i vår säng utan ligger vid ytterdörren, Glittra ligger oftast mellan oss i sängen. Syrran brukar alltid ligga och spinna invid mitt huvud och Blixten i mitt knäveck. I morse, helt tomt på pälsklingar!😢

Som ni säkert förstår så är inte den här dagen min bästa dag😢 Att jag har de finaste pälsklingarna Glittra och Dumle, i livet just nu hjälper inte då hjärtat brister av saknad efter Humle med sin pratsamma sopranröst, hans otroliga livsvilja trots att han väl aldrig visste hur det skulle kännas att vara frisk, att han älskade att träna med pilatesbollen och balanskudden. Jag klarar inte att se dessa redskap utan att falla ihop av gråt! 

Men kanske så kan jag se den ljusare tiden av hans livstid imorgon..hoppas jag. För nu är det jobbigt för en matte som saknar sin lilla, fina Humle nåt så oerhört!😭

Men det går över, jag vet...men NÄR?