Fick ett smärre psykbryt i början av veckan då det snöade lappvantar då jag släppte ut hundarna på morgonen. Orkar verkligen inte mer snöööö! Inte ens våra finska lapphundar, som BORDE vara överlyckliga över snösmocka, var nöjda. Nä, de stod på altanen, kollade
ut, var ändå kiss-och bajsnödiga och skyndade sig därför ut för att göra det viktigaste och skyndade sig sen in igen.
Det där med hundar förresten...nu har vi bara två stycken...så konstigt det känns. Vi har inte haft så få hundar sen 2014.
Idag var jag ute för att rensa i trädgården och insåg att vissa kompostgaller inte längre behövdes eftersom Humle inte längre finns hos oss💔 Han var ju så liten att han gick igenom där man inte trodde det var möjligt. Lille Humle, så saknad!💔
Dumle är inte dålig på att forcera hinder heller...men vi är föreberedda angående pallkragar, odlingsbäddar, rabatter mm.
Livet med kraschade axlar är INTE det bästa livet. Att söka vård men inte få hjälp suger rejält! Jag är så innerligt trött på att inte kunna påta i trädgården...eller påta...gräva och kånka är väl mer exakt. Som jag har gjort i alla år. Jag ser hur allt knoppas och frodas i trädgården men klarar inte att lyfta en sekatör utan att armarna hotar att hoppa ur led. Känns det som, i alla fall.
Men...
Nu sitter jag på glasaltanen med ett glas rosé och njuter av utsikten och försöker ta en dag i taget.
Gör det ni också!
Kraaaaam på lördagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar