Från yttre rymden...eller nåt

Idag var det dags för Lummis mat/godis och gnagisleverans så jag styrde kosan mot Kil direkt efter jobbet. Jag har gjort denna resa med jämna mellanrum i snart 1 års tid nu. Det är helt otroligt vilka människor det finns, som ställer upp, utan en tanke på ersättning, utan bara av medmänsklighet. Fostermatte är dessutom en stor djurvän och har tidigare haft både hundar och katter. Hon vågar dock inte skaffa något eget djur längre efter att hennes som blev allergisk mot katter. Det fanns då sex katter i familjen...Hon har sagt att det får räcka att ha ett djur för att inte utsätta honom för mer allergener. Han har i alla fall inte visat nån överkänslighet mot Lummi. De busar så det står härliga till! Han har dessutom blivit av med sin hundrädsla.

Nu kom det sig så att fostermatte var tvungen att hjälpa sin mormor så vi bestämde att jag skulle ställa säcken och kassen på altanen. Lite ledsamt var det dock att inte få träffa vovven denna gången, men jag hörde henne...Jag satte såklart igång henne då jag drumlade med säcken...Men hon tystnade snabbt, gullego.

Så var det klart. Det tog 3 minuter. Tänkte åka hem direkt men det var stört omöjligt att svänga ut på Storgatan. Efterjobbet-trafiken kom från alla håll! Jag tog då blixtbeslutet att gå och handla i Kil istället för hemma i Skoghall! Parkerade och flanerade iväg. Men  herregud, är jag uppväxt här, tänkte jag, efter att ha kommit bara några meter. Inte en byggnad var kvar från min tid som Killing. Jag fick riktigt anstränga mig för att inte dra efter andan ibland. Och då jag kom in på ICA, den enda affär som faktiskt finns kvar på samma plats sen min tid, var det som att komma in i en handelsbod på landet på -50talet. Kassapersonalen pratade med ALLA kunder, och varann som om de bodde tillsammans allihop! Hej, tjenare, jaså, du har köpt den där gamla fläskfilén du, ja du är inte noga...Nä, det har jag ju märkt då vi festat, ha ,ha, ha! Nä men tjenare, Gunnar hur är läget( och Gunnar var ordentligt på lyset...kl 16.00 en tisdag)? Ja, så höll det på tills jag skulle betala...Tystnaden sänkte sig över lokalen. Begravningsstämning, eller skall jag säga misstänksamhet. Vem är det där nu då, som kommer och stör vår härliga köstämning. Och jag ville säga med gnällig stämma;-Men jag är faktiskt född här, ju! Då jag gick därifrån så började jag fundera. Var mentaliteten så här då jag växte upp också? Fast man inte märkte nåt då man var van? Man märker inget förrän man flyttat, eller? Men varför är det inte så här överallt? Eller är det så? Men varför märker jag det inte då? Herregud, bor jag i en grotta i berget och har blivit världsfrånvänd!?!? Jag kände mig, där på ICA i Kil, som en alien. Eller är jag en mallgroda som inte kan slappna av utan blir som en eldgaffel i ryggen då folk är sådär "folkliga". Min Gubbe kan denna säregna konst att prata med alla, överallt och på deras DIALEKT dessutom. 

Och jag som tyckte att jag var en social och vidsynt människa, ja jävlar vad jag hade fel!! Nu skall jag sätta mig i grottan och tälja en ulk.

Darr i benen...

Idag har jag varit med om en mycket obehaglig upplevelse. Som tur var avlöpte allt lyckligt, men tänk om det inte hade gjort det...
Så här var det; Jag behövde till stán för att handla och tog då med Klinga så hon skulle få komma till några andra ställen än här hemma. Hade tänkt åka till kyrkogården och pynta lite för att sen gå lite i skogen och i mina gamla kvarter med henne. Men då jag åkte på motorvägen såg jag hundrastgården som jag letat så mycket efter! Så jag tog av från motorvägen och åkte dit istället. Det var ju precis vad Klinga behövde, tänkte jag. Hon har ju blivit så harig den senaste året. Vet inte vad det beror på. Hon verkar rädd för andra hundar och morrar om de kommer för nära. Knepigt, eftersom hon alltid har fått träffa andra hundar. Jag såg att där fanns ett gäng hundar. Bra, tänkte jag, nu får hon öva. Då jag kom närmare såg jag att alla hundar var doggar av olika slag förutom en som var nån sorts Pincher. Jag hör inte till de som är rädd för doggar, tvärtom tycker jag att de är charmiga. Jag har aldrig träffat nån som jag behövt vara rädd för. Min dotter hade en staffe som var den goaste i världen. Det farligaste hon gjorde var att ge en blåmärken på benen då hon ville upp i ens knä!!
Så inte brydde jag mig om vilken ras hundarna hade idag. Ägarna verkade kunniga och bra på alla sätt. Då jag och Klinga skulle gå in så var de med och hade koll på sina hundar. Det gick bra även om Klinga ville hålla sig i närheten av mina ben. Då nån kom för nära morrade hon lite dov. Så stack ett gäng iväg och jagade varann, en av hundarna stannade kvar, en jättefin amstaff, han verkade intresserad av Klinga på ett lugnt och fint sätt. Hon tryckte sig mot mina ben ett tag till men blev sen modigare och gick bort en meter från mig för att nosa vid staketet.
Vi ägare stod och småpratade lite då helt plötsligt, som en blixt, en rottistik sprang fram till Klinga, bröstade sig och gav sig sedan på henne! Klinga hamnade på rygg, skrek i högan sky, alla hundarna rusade till och hängde på rottisen. Även den snälle amstaffen höll lite förstrött i Klingas ena bakben...Alla ägarna började hojta åt sina hundar(som man inte skall göra, men gör instinktivt) och försökte få isär dem. Och längst ner i högen låg stackars Klinga, lerig och livrädd. Jag var inte rädd just då, jag hade tidigare sett att rottisen hade munkorg. Men efteråt, då vi kom till bilen, började benen skaka. Jag tänkte att om den INTE hade haft munkorg, så hade Klinga med säkerhet inte levt nu!! En hund har ju inte munkorg utan anledning. Som tur var hade den en ansvarsfull ägare. Hundfighter brukar ju låta värre än de är och hanarna gjorde inte Klinga något mer än morskade sig och bet henne löst . Hade de velat så hade de kunnat gjort slarvsylta av henne. Men tiken däremot, hon var rejält upphetsad. Då vi fått isär alla hundarna så stack hanarna iväg och jagade varann som om inget hänt. Klinga försökte klättra upp på mig, helt förtvivlad och jag fick hålla igen för att inte lyfta upp henne och trösta henne. Då hade jag verkligen gjort henne rädd för hundar i tid och evighet. Hon fick sitta bredvid mig en stund istället och se på då de andra jagade varann. Men så närmade sig rottisen igen och försökte gruffa och innan ägaren hann få tag på henne så gav hon sig på Klinga igen, men nu ställde sig Klingas matte i vägen och var jävligt förbannad, tryckte bort rottisjäveln medan Klinga satt mellan benen på mig och skakade. DÅ ringer mobilen, ser att det är dottern, svarar att jag ringer sen, och då säger hon att hon har migrän och behöver medicin. Jag köper, ringer se´n, sa jag, lossade Klinga från mitt ben och så gick vi därifrån! Men först vinkade jag hej då till alla ägarna. Om inte ägarna hade varit så bra...då vete tusan!
Då jag kom till bilen så insåg jag att vi såg ut som två lerhögar, Klinga och jag. Min jacka fick jag slänga på golvet. Den hade skitat ner hela sätet om jag haft den på mig. For iväg och köpte migränmedicin på Våxnäs, utan jacka på, såg säkert coolt ut, den första RIKTIGT kalla dagen...Då jag släppte ut Klinga ur bilen hemma, hade den stackarn spytt som en tok! Usch vilket dåligt samvete jag har för att jag utsatte henne för detta!!!

Mattes lilla Klingeling, så försiktig och  medgörlig.
Matte vågar knappt berätta för husse om intermezzot idag...
Klingeling är ju husses absoluta favorit som han går i döden för.
Jag är glad att han inte var med idag, då hade han sparkat rottisen!
Å andra sidan hade nog inte detta hänt om husse varit med...suck.
Nu får jag ÄNNU dåligare samvete. Skitmatte, helt enkelt!

Men nu har hon badat, fått pälsen blåst, gått en skogspromenad och fått leta godis lite här och var. Hon har nog glömt alltihop, hoppas jag. Men det kommer att dröja länge innan matte glömmer. Men jag tror fortfarande inte att doggar är farligare än andra raser...bara mer effektiva. Sen skall jag i fortsättningen hålla mig till min första tanke, och inte ändra mig. Det brukar inte bli så genomtänkt då...Hade jag följt min första tanke hade inte detta hänt...

Kärring med horn i pannan!

Jag har nyss kommit hem från mitt favorittorsdagspass. Förra torsdagen strulade ju så jag fick boka av och därför var jag riktigt taggad idag. Besvikelsen blev därför stor då jag fann att den ordinarie instruktören inte skulle köra passet. Hon är ju halva nöjet. Och hon som skulle köra istället brukar jag försöka undvika. Säkert finns det många som gillar hennes pass men dit hör inte jag. Vissa är födda till instruktörer...och vissa inte. Äsch, tänkte jag nu, det går säkert bra, inte grina till dig nu! Det gick inte bra, inte ens dåligt, utan förjävligt dåligt! Vi gamla rävar, tittade på varann och hissade ögonbrynen emellanåt, men då vi skulle hoppa för hundrade gången blev jag riktigt grinig och tvärvägrade! Hafsigt och alldeles för snabbt, hade ingen koll på de stackars nya(som antagligen aldrig kommer tillbaka). Usch, så besviken jag är! Men det går över. I fortsättningen skall jag vara mer noga att kolla bokningen ofta...
Och på jobbet var det full rulle från i morse! Bokningar och avbokningar av vikarier i parti och minut. Men i slutet av dagen hade allt löst sig till det bästa...pust. Att registrera alla böcker i nya programmet kommer att ta sin modiga tid har jag insett. Men tänk så jag trivs med jobbet!!!

Vackert höstväder!

Oj, så fort helgen gick!! Redan söndag. Som vanligt har jag inte fått hälften gjort av det jag planerat. Jag får öva på att planera realistiskt...Jag är i alla fall väldigt nöjd med rundeln under äppelträdet. Som ni kanske kommer ihåg så grävde jag bort alla växter i somras. Det var omöjligt att hålla ogräset borta och dessutom hade vintergrönan, nävan och lungörten växt ihop och såg bara brötiga ut. Det enda som var fint var funkiorna.

Så här såg det ut i somras. Rötter överallt!

Här de snygga funkiorna, som fick nya hem.

Och här vintergrönan och gulltöreln som blev räddade från
soptippen!

Såhär har det sett ut länge, rensat men sladdarna till belysningen
liggandes synliga. Dessutom har det kommit upp vårlökar här och där...

Fyra säckar bark senare ser det nu ut så här!

Den här veckan har jag inte fått till träningen nåt vidare. På tisdagen var det ju Vaskis veterinärbesök som var viktigast. Onsdag hann jag med intervallspinningen för Lisa men torsdagens powerstep, som jag hade bokat, och såg fram emot, fick jag avboka då Vaskis medicin inte fanns på Skoghalls apotek(är jag förvånad!?!) så det blev att fara till Bergviks apotek istället. Då var klockan 16.45 och jag insåg att jag aldrig  skulle hinna hämta hundarna, packa väskan och sen till träningen innan 18.15. Då jag precis hade avbokat passet, ringde mobben. Det var dottern som undrade om jag kunde skjutsa henne att köpa blommor till farfars urnsättning dagen därpå. Och det kunde jag ju! Så det var väl en mening med att jag inte skulle träna den dagen. Fredagens popspinning hann jag inte heller med, och sanningen att säga, så var jag inte sugen heller, efter en stressig dag på jobbet. Jag släntrade omkring på Bergviks galleria och kollade i affärer. Det brukar jag aldrig ha tid till så det var riktigt avslappnande! Och tänk, vilken inspiration jag fick på Mansion! Så mycket snygga och praktiska saker! Köpte ett jättegulligt underlägg till kattmatsskålarna för 49:-. Inte det billigaste men ändå inte så dyr som den vinöppnare i form av en kvinna, som jag blev oerhört sugen på, till priset av 398:-!!!
                                                                              Så äntligen, på lördag, kom jag iväg på spinning! Kroppen var dock svårstartad som attan. Men med en otroligt inspirerande instruktör i Åsa H, så kom jag till slut igång! Jädrar, så hon drev på! Ett kanonbra upplagt pass och bra musik och så Åsa, som på ett positivt sätt drev på oss. Kan inte tänka mig att nån satt och halvmesade....Gött!!
Idag har jag bokat powerstep-75 min, för Maria. Hon är OCKSÅ görbra!

Mattes gosegris i höstsolen!

Paradnumret "Gå balans" var inte så lätt med ont i benet
men han gjorde så gott han kunde, lille lurven!

Klinga har varit riktigt låg i temperamentet en tid så därför tog husse med henne i skogen för att spåra. Jag tog med mig Vaski på en promenad. Den stackarn har ju inte fått röra på sig ordentligt sen i somras. Gick inte speciellt långt men det räckte för att ha skulle börja halta riktigt ordentligt! Usch, vilket dåligt samvete jag fick! Men han blir ju inte sämre av promenader i alla fall. Han får ju också smärtlindrande medicin och så masserar jag som veterinären visade, det onda stället. På onsdag börjar hans rehabilitering på Solstaden. Hoppas bara att det hjälper!

Vi har haft lunchbesök av styvsonen Anders och hans lille Liam. Farfar hade minsann gjort älgfilé och ungen åt så han nästan sprack! Härligt att se ungar som gillar riktig mat. Potatisgratängen dög också men köttet...det var det godaste han ätit, förkunnade han flera gånger. Men då efterrätten i form av glass kom på bordet så fanns det en rejäl lucka kvar i hans mage som skulle fyllas ut, ha, ha! Han tog om fyra(4!!!) gånger men till sist sa pappa Anders att det fick vara bra.
Han visade också farfar hur man uppgraderar Iphone och hur man navigerar runt i den, ha, ha!!! 7 år och redan tekniskt snille!!
Hans avskedsord var; Tack för maten, det var det GOOOODASTE kött jag nånsin ätit!!! Och glassen var också jättegooood!!!

Nej, nu har jag inte tid att sitta här och skriva, måste iväg på powerstep!!
Tjingeling på er!!

Höger halt var vänster halt

Idag var det dags för Vaskis Solstadenbesök. Åh, som jag har väntat! Jag var lite osäker på om han skulle få mat i morse, ifall han skulle få lugnande direkt han anlände. Som tur var så gav jag honom mat, för han blev inte undersökt förrän klockan 16.00! Mattes klump hade varit utan mat hela da´n, i så fall.
Om det hade velat sig illa så hade jag haft med mig tre djur till Solstadens smådjurssjukhus. Jag fick nämligen panikbromsa för en katt med en mus i munnen vid Bellevue!! Det hade sett ut om jag lämnat av ett helt manageri!! Nu gick det bra som tur var. Utom för musen, antar jag...

I valet och kvalet om jag skulle åka hem eller vara kvar i sta´n, valde jag det senare. Onödigt att åka fram och tillbaka, tyckte jag. Det blev en shoppingtur till Gengåvan. Och kan ni tänka er, jag fann de perfekta pallarna till Gubbens gitarrspelarhörna! Köpte de på stört för 75 spänn stycket!

Perfekta till Gubbens Gitarrspelarhörna! Funderar bara på att måla
om benen....vad säger ni? Guld? Silver?

Sen vidare till Nina på Tyghandlar´n. Å, jädrar så fina stickade tyger jag köpte. Foton kommer senare. Synd bara att tiden inte räcker till för allt jag vill sy. En trevlig pratstund där tipsen flödade från alla håll fick vi också.
Så var det dax att hämta Vaskiböbben. Jag gick in i väntrummet och tog en nummerlapp. Det kan vara lite drygt med väntetiden på Solstaden men jag är van, och gick därför omkring i godan ro. Då kommer det in en karl med en Dobermannhane. Stryphalsband i metall på hunden och jättekort koppel. Hunden stressad som tusan, det är de flesta hundar då de kommer in där och känner alla dofter. SITT, säger karl och rycker samtidigt i kopplet. Rycker och rycker, hela tiden. Jag kunde inte låta bli att stirra på eländet. Jag tror faktiskt att han märkte det. Jag mår dåligt av såna djurägare. Han hade inte det minsta kommunikation med sin hund utan lät strypkopplet tala istället. Stackars hund!! Jag blir också arg på mig själv att jag inte kan sätta ner foten och säga ifrån!! För ingen skall komma och säga till mig att man inte kan lära hundar att gå fint i koppel! Jag har ju facit i hand. Vaski var mer vild än tam då vi fick honom, men med tålamod och positiv träning så gick det ju hur bra som helst. Med rätt rådgivare, såklart. Min dotter var en klippa under den första tiden, och senare Johanna på KHC. Kunde jag få ordning på honom så kan alla...om de vill! Min Gubbe var till en början tränad i den gamla skolan, att ryta och rycka i kopplet, men då han märkte skillnaden med positiv träning så blev det ju lättare och framför allt roligare! Det är ju så mycket roligare att ha hund då man kan kommunicera med den. Då jag hämtade Vaski idag så kom han lite moloken emot mig och ville ha klappar. Sen försökte han dra iväg mig åt utgången, men då sa jag bara; Vänta Vaski, och då lugnade han sig. Jag brukar småprata lite lågt med honom och då tittar han på mig och ser ut som han skall svara.

Vaskiböbb får äntligen mat efter en hård dag på Solstaden!

Ibland tänker jag på att det kommer en dag då han inte längre finns...Varför gör jag det!?!?!?! Jäkla stolle, är vad jag är. Jag har fått följa två älskade katter till sista vilan och det var så hemskt, men ändå  kändes det rätt. Jag kan inte tänka mig att bara lämna in mitt husdjur och gå därifrån!! Så gör ju många människor för att de inte orkar möta verkligheten och sin egen sorg! Men för f-n, gråt så mycket du orkar...men efteråt. Inte under tiden de ligger där och somnar, då får man försöka tänka på dem, inte sig själv.
Men varför blev jag såhär ledsam då? Vaski är ju hemma och hans skada går att bota! Det är ju en glädjens dag!!
Halleluja!!!