Små ungar skall inte ligga döda i sanden

Fredag kväll. Häller upp ett glas vitt och lutar mig tillbaka på vår glasaltan. Ensam hemma med alla djuren. Gubben på tävlingsäventyr, som vanligt.
Kollar fb på mobilen.

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Känner mig lite slutkörd efter en hel veckas jobb, tycker lite synd om mig själv faktiskt. Trött. Håglös. Kollar vidare, nu på Aftonbladet.

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Och vårt hus sen, som aldrig blir färdigt. Det är fruktansvärt frustrerande att inte kunna sitta i vardagsrummet med mitt glas vin.

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Och nu kom det en bil utanför och Lummi drog igång och skällde som en tok. Guuuud, så jobbigt!

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Inte har jag nån aptit heller, då jag inte har nåt kök att laga mat i. Fast jag avskyr att laga mat, juh.

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Nu blev det kallt också. Gubben har tagit sladdvindan med sig på tävlingen, den som vi kan dra elen till infran genom. Uhhh!

Samtidigt....

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Får ge upp ute på altanen och gå upp på vår övermöblerade övervåning. Tänk så jobbigt det är med alla saker högt och lågt. Man skulle kunna ge bort minst hälften.
Kollar vidare på fb. Hjälporganisationer och hemgjorda föreningar ROPAR om hjälp. Jag vill hjälpa!
Vilka är ok? Finns det bedragare? Jag delar en massa inlägg om flyktingar, men vad hjälper det?

Och...

 En liten livlös unge ligger livlös i sanden.

Läser kommentarer från ett forum. Åsikter om att vi först skall ta hand om våra egna. Gamla, unga, handikappade ställs emot människor som flyr för sina liv. För våra egna behöver väl tas om hand...Av andra, inte av oss själva väl? Inte skall väl VI behöva ta han om våra egna åldriga eller handikappade släktingar? Visst är det väl samhället som är ansvariga för omhändertagandet?
Hur skulle det se ut om det kom en massa flyktingar och tog resurserna från allt som gör vår egen vardag smidig?
För inte kan det väl vara så att vi fortfarande kan åtnjuta denna service för våra egna ÄVEN om vi visar medmänsklighet inför det okända såsom flyktingar från ett fruktansvärt krigshärjat land? Nääää, såklart blir det svåra år och kanske t o m svält i vårt land.

och samtidigt...

En liten livlös unge ligger på magen i sanden.

Tårarna rinner....
Av skam över mina landsmän och kvinnor men också av empati över de stackars människorna som får utstå att få kalla handen i flera länder! Som mister sina anhöriga under resan. Ingen väljer väl att lämna sina hem frivilligt.
Inte ens jag, som har jämfört mitt hem vid ett krigshärjat hus, vill lämna detta halva hus. Inte ens flytta från kommunen.

Under tiden..

DÖR flera små ungar och flyter iland på en strand och blir liggande på magen med de små fötterna ligger med tårna inåt...

Det som berör mig så illa är att de inte får nån uppmärksamhet förrän de är döda. Att inte kunna rädda dem istället...
En förälders värsta mardröm skall inte behöva ventileras i media. Vändas ut och in. Mikrofoner stickas under näsan på en förtvivlad förälder som inte ens vet vad den säger i sin sorg.

En liten livlös ungen ligger på magen i sanden...

I mitt huvud för tid och evighet.

Antiklimax

Ja, då var det dagen för den 3:dje inspektionen med Byggare Bob. Jag var otroligt taggad att möta denne, för mig oerhört inkompetente och dessutom kvinnoförminskande man, för att höra hans härliga bortförklaringar. Att smula sönder dessa var nästa mål.
For till jobbet oerhört tidigt, dels för att köra några tvättar i hemkunskapens tvättmaskin, dels för att äta frukost och ladda för det STORA VIKTIGA MÖTET.
Gubben hade lovat ringa då han kommit hem och lille Bob skulle sluta upp.
Under hela förmiddagen hade jag beklagat mig över den usle Byggaren och det önskades lycka till med mötet.
Vid 10-tiden gick jag på fika. Började ilskna till en aningens extra. Tänkte att den jävla Bob är väl en magstark kille som inte ens lyder högste chefen på försäkringsbolaget.

Så ringde det i mobilen och Gubben förkunnade: jaha, nu svarar du äntligen! Ehhh, vadå då, sa jag.
Jag har ringt dig tre ggr på båda dina mobiler men du har inte svarat!
Määähhh, sa jag.
 Det fanns liksom inte mycket annat att säga.
Nåt knepigt hade hänt med min jobbmobil och min privata mobil fanns i väskan i min hurts på mitt kontoret.
Att inse fakta, Byggare Bob och Gubben hade haft mötet UTAN mig, kändes som att bli snuvad på konfekten, liksom. Jag som laddat så in i norden och så blev det pannkaka.

Men då Gubben berättade om vad som sagts så kan jag kanske tycka att det var bra att jag inte var med. Jag var nog för arg för vårt eget bästa...
Ty Bob var en mycket slokörad och mild man idag. Den platonmatta som han tidigare propagerat för som det bästa alternativet i vårt hus, MEN som vi själva skulle behöva betala för det facila priset av 40 000 kr var nu helt gratis och skulle läggas i hela bottenvåningen plus ekparkett. UTAN EXTRA KOSTNAD: ¨
PUNKT.
Och dessutom behöver inte Gubben lägga golvet själv. Det gör Bobsingens gubbar UTAN extra kostnad. Det enda vi skall göra är måla och tapetsera. Gött.

Rörmokaren kom idag och gav kostnadsförslag på alla rör i vårt hus. Det är bäst att byta i hela huset, tyckte han. Vi litar på honom. Där har vi en man som kan handskas med människor! Då jag träffade honom så TITTADE han på MIG då han handhälsade på mig! Och då jag talade så LYSSNADE han och svarade MIG. Ja, jävlar, vilken trevlig kille! 70 år och en modern kille. Gillas!

Men LITE besviken är jag ändå på att jag inte fick ge Byggare Bob en match idag. Som en liten unge som blivit snuvad på sitt godis, liksom....
57 år och ändå....

Lugn å fin...nä, horn i pannan känns mer...rätt

Finns det en skala för hur arg man kan bli? Eller är den bortre gränsen oändlig, tro? Fan tro´t!!

Igår gick vi in i den 3:dje veckan. Inte graviditetsveckan, alltså, hehe, utan avsaknad av arbetsinsatser i vårt hus. 

Jag började ladda redan i fredags då jag kom hem. Det såg ut precis som då vi åkte på morgonen. Precis som alla andra dar efter den andra inspektionen....

Under söndagen sa jag till Gubben: Imorgon, då jävlar skall jag ringa Byggare Bob och säga ett och annat som han behöver höra!

Måndag 31/8

Kl. 10.00.  "Abonnenten är upptagen med annat samtal och kan inte ta ditt samtal just nu men lämna ett meddelande eller återkom senare",

Kl. 11.00. 

"Abonnenten är upptagen med annat samtal och kan inte ta ditt samtal just nu men lämna ett meddelande eller återkom senare",

Lämnade meddelande på svararen; Hej, det här är Anja Lindeberg Ahlborg, Abborrvägen 91. Jag vill veta varför inget har hänt med vårt hus under en lång tid. Var vänlig ring upp så snart du kan.

Kl. 12.00.

"Abonnenten är upptaget med annat samtal och kan inte ta ditt samtal just nu men lämna ett meddelande eller återkom senare",

Här blev mitt meddelande på svararen oerhört kort och beskt: Det är är Anja Lindeberg Ahlborg! Jag har ringt upprepade gånger utan att du ringt tillbaka! Om du inte sett mitt nr så är det ***-*** ** **Tack för mig!!

Kl.13.00 hade Bobsingens tid gått ut enligt mig och jag ringde vårt ombud på huvudkontoret i Göteborg. 

Berättade hur irriterade och besvikna vi är och hur illa skött detta ärende har varit och fortfarande är. 

Han var en mycket förstående man och lovade skicka ett rödflaggat mejl till Bobben och ÄVEN till den andre inspektören. Återkoppling idag utlovades.

Idag ringde så äntligen vår egen lilla Byggare! Till Gubben, inte till mig, det törs han inte. Jag tror han känner på sig att jag inte älskar honom...

Han var mild och fin och skyllde ALLT på Ocab. Härlig kille, som kan konsten att ha ryggen fri. 

Tror han ja....

Han frågade Gubben med sirap i mungiporna när vi kunde träffas för att planera. Antar att inte JAG ingick i mötet, men OJ så förvånad han skall bli i morgon då mötet skall ske. 

Komsikom, lille Bobsingen, jag längtar!!!!

Min Gubbe brukar säga att jag kan vara som en skallerorm då jag är arg. 

Det tar jag som en komplimang.

Och för att spä på min ilska så fanns i vårt vardagsrum, då jag kom hem, det värsta muskedunder till byggfläkt!!!! Ett oljud likt ett JASplan mötte mig då jag kom innanför dörren. På övervåningen tryckte två livrädda hundar och två lika förskräckta katter!! 

Och DÅ kände jag att om Byggare Bob hade varit i närheten......DÅ....DÅ.....DÅ.....

Nej, inte värt att berätta, tror jag....

Ett intensivspinningpass blev räddningen för mig och mitt blodtryck ikväll. Nu är jag samlad inför morgondagen.

Watch out, Mr Bob!

Vi har börjat samla på vattenläckor

Nu har en vecka gått sen vårt möte med Den Store Inspektören. Ni vet han som sa att arbetet kunde börja i stort sett direkt...." I stort sett direkt" verkar vara ett mycket vitt begrepp för denne man. För mig är DIREKT, NU MED EN GÅNG och I STORT SETT, typ IMORGON. Möjligtvis övermorgon, om nu nån spik skulle vara svår att finna....

Efter att inget skedde med vårt hus och ingen Byggare Bob ringde och berättade resultatet av fuktmätningen, så lyfte jag efter några dar luren till Inspektören och frågade vad som sinkade arbetet. Jag fick ett  överraskande avmätt svar att vi skulle ta alla såna frågor med Bobsingen. Hur då, då han inte svarar i telefonen? Eller ringer upp sina missade samtal....Gubben har ringt ett flertal gånger utan svar, förutom en gång då Mr Bobs son svarade!! Han skulle minsann hälsa pappsen att ringa upp så snart det viktiga mötet var över.. 

Måste ha glömt det...

Eller så är det ett maratonmöte som pågår än....

Samtalet skedde förra torsdagen....

I vårt hushåll råder den mest kaotiska röra!! Jag har snart slagit sönder alla dricksglas. Att handdiska i den minsta lilla diskho är ett vågspel varje gång. klonk, så har nåt gått sönder. 

Ibland orkar jag inte krångla med att koka varmvatten i vattenkokaren, fylla på kallt vatten som rinner i slowmotion ur kranen för att sen slaska över hela den lilla, lilla diskbänken i husvagnen, utan tar med allt och diskar i en balja i badrummet på övervåningen. 

Det funkar fint att slå sönder saker på det sättet också.

Idag regnade det då jag kom hem. En stor jäkla rackabajsarskur! 

Fann inte min regnjacka på den provisoriska kroken i huset så jag skyndade mig till husvagnen för att kolla om den fanns där. Det gjorde den ICKE, men däremot fann jag en stor pöl mitt i sängen! VAAA?

Kollade uppåt och se där; Det läckte från takluckan. Gälarna börjar väl snart att växa ut på oss.

Undrar om detta beror på att vi är födda i vattentecken båda två, jag fisk och Gubben kräfta?

Nu är jag trött på vårt originella sätt att leva! Vill vakna upp och POFF så var allt en mardröm. 

Ok, vi fattar. Att vi egentligen inte skall klaga. Det finns människor som aldrig har vatten eller ens tak över huvudet. Men tyvärr mildrar det inte vår situation. 

Vi har provat på att inte ha vatten i tre veckor, mer än i dunkar. Duschat och tvättat på jobbet.  inte lagat mat som vanligt folk sen i somras. Vi har blivit stamgäster i salladsbaren på Coop och ICA. Och vår lokala pizzeria. 

Vill aldrig mer ha en falafelrulle!! 

Nu sitter jag i vårt provisoriska TV-rum. I tvåsitssoffan från vardagsrummet. Klinga ligger hoprullad bredvid. Det brukar hon. Husse får då sitta på en trästol bredvid. 

Klinga och Skrållan är de av våra husdjur som klarat detta kaos bäst. Jag var väldigt orolig för Skrållan eftersom hon varit känslig förr, men det har gått över förväntan. Däremot har Syrran visat stresstendenser för att inte tala om Lummi. Hon har det jättejobbigt! Skäller på allt och alla, även då inget finns att skälla på. Vaski är heller inte sig själv. Han vill gärna skälla. Vankar omkring som en osalig ande och gnäller.

Blev förut så trött på allt spring så jag hämtade in kaffebryggaren från husvagnen. Den har nu fått en ny plats.

Bredvid symaskinen. 

Är det nån som orkar med vårt hem nåt mer...?

Måndag var en bra dag för oss. Speciellt för mig! Vår Byggare Bob och jag är ju inte som ler och långhalm direkt, så efter mitt samtal till If var han lite ledsen och beklagade sig för min man. Synd om honom då han inte fick nån sympati därifrån...

Den Store Skaderegleraren och Byggare Bob var hos oss. Skaderegleraren var en MYCKET trevlig kille! Jag är lättflörtad med moderna män som respekterar mina åsikter även om jag är kvinna(men huuuu bara att skriva det...)

Jag kräver egentligen inte så himla mycket av män, mer än respekt. Ibland hugger jag i sten...

Byggare Bob är en man som hellre pratar med män än kvinnor. Vid vårt första möte fick jag dåliga vibbar då han vid mina kommentarer tittade på och svarade min man. Detta är i vårt århundrade aningen ovanligt. 

Men såna män är kanske historiskt viktigt för eftervärlden? En manlig kvinnoförminskande relik, liksom. 

Jag har träffat på en sån man en gång tidigare i mitt liv. Som jag kan minnas. 

Resten av alla tusentals män jag träffat har varit bra, hyfsat bra och MYCKET BRA.

Idag startade Byggare Bob inte vårt möte på bästa sätt. Vissa har inte gåvan....

Då de knackade på dörren var min man där och tog emot dem medan jag föste upp hundarna till övervåningen. Lummi skällde järnet varvid Byggare Bob sa; Är det kärringa som skäller?

Men hej å hå så jag tände till!!!!!

Jag gick emot honom, tittad stint i ögonen och sa YTTERST behärskat; Nej, det är hunden. PUNKT.

En mycket lågmäld Byggare Bob tittade slokörat på mig. Inte ett ord behövdes. 

Hoppas han har en förstående hustru...

Inspektionen gick över förväntan tack vare Inspektör Martin. 

Vid hans fråga; Har ni några frågor? var såklart min fråga: NÄR kan arbetet börja???

Och den godingen(förlåt en gammal lättflörtad tant) sa: Det kan starta i stort sett direkt, bara vi får en sista fuktanalys. Och tänk, då kom Byggare Bob och förkunnade att han minsann kunde ringa LARSA på Ocab direkt och få en koll i möra bitti. Se där, man kan OM MAN VILL! 

Och om det finns en jävla dretkärring i närheten som har gåvan att platta till mansgrisar så går det ännu snabbare...Tihi. 

För inte alltför många år sen, sisådär...5 kanske...så hade jag ALDRIG varit så argsint som jag upptäckt att jag kan bli nu för tiden. 

Upplever det som en kompetenshöjning i det levande livet. Nåt som jag varmt rekommenderar. Särskilt till kvinnor. Men också män som alltid säger ja, fast de menar nej. 

Men efter denna framgång i vårt husprojekt så har jag helt tappat orken. Både till kropp och själ.
Det känns plötsligt helt övermäktigt att få allt på plats igen. Min EDS har ju varnat hela sommaren att  jag skall vila men hur skulle jag ha kunnat det med detta husprojekt?
Hur skall jag orka? 

Men vad tusan, det är ju bara att bita ihop och gilla läget, eller hur?

Men guuud, så deprimerande det här inlägget blev då! 

Och jag som är en positiv person...

Nu sjunger vi We shall over come!