Min man, Ziggy Stardust

En morgon för en tid sen då jag och Gubben satt vid köksbordet så märkte jag ett sällsamt skimmer i hans skäggstubb. Gnuggade mig i ögonen ifall jag mot förmodan hade nåt sömngrus kvar som kunde spela synen ett spratt men icke, han glittrade så fint framför mig så jag var tvungen att fråga om det var så att han börjat använda makeup på äldre dar. Han tittade emellertid oförstående på mig och gick sen och kollade fejjan i spegeln och jovisst, lite här och där glittrade det så vackert! 

Detta, hans glittrande har varit en ständig källa till glädje-för mig, kanske mindre för honom, men han har bedyrat att han inte har nån tanke på att bli dragartist utan glittret måste hamna i hans nuna på nåt för honom okänt sätt. Jag har dock påmint honom om att han haft en glitterperiod tidigare men detta har han skyllt på sin vid den tiden tonåriga dotter. Då kunde det hända att han kom till jobbet med babyblått glitter i ansiktet...

Detta glittermysterium har varit ett diskussionsämne under en längre tid och vi trodde för ett tag sen att vi kommit på lösningen.

 Under nån av mina pysselorgier piffade jag glasburkar med glitterlim som förvaring av bomullsbollar och tops. Såklart var det därifrån han fått sin makeup!

 I och för sig så har aldrig JAG fått nåt glitter i ansiktet då jag öppnat burkarna men jag har väl haft tur...eller otur, beror på hur man ser det.

Att han inte har glittrat i grönt eller blått är ju också nåt att fundera över...

Sen vi kom på denna geniala lösning har han ytterst försiktigt tagit i burkarna ty han vill med bestämdhet avsluta sin period som androgyn. 

  

Igår märkte jag att han hade glitter i nacken! Hur är det möjligt att lyckas ta på precis FEL ställe på burkarna, dvs på mönstret, om man vet att man därefter kommer att tindra som en julgran? 

Han hävdade dock att han ICKE tallat på burkarna över huvud taget under hela dagen. 

Så var vi tillbaka på ruta ett. 

Hmmmm......

Så kom det sig att jag fick städdille idag. Ett stort ett! Jag dammsög golven, sofforna och k u d d a r n a i TV-soffan....

En av kuddarna var misstänkt oglittrig jämfört med den andra. 

Att se på TV liggandes i soffan är min mans största avslappning. Om inte platsen är upptagen av en hund så är det den vänstra delen som är hans favoritplats. Där ligger kuddarna som egentligen är julkuddar men som jag glömde eller inte orkade ta bort i julas. 

Kolla kudden till vänster, nästan glitterfri

Jag behöver nog inte vara rädd att min käre make börjar låna av mitt ack så magra sminkförråd, men om han nu skulle ha funderingar åt transvestithållet så får han baske mig köpa sitt eget läppstift!

The husvisning

Så var då dagen inne! Med fjärilar i magen for vi mot Karsbol Svenserudsängen. Kändes positivt att restiden var en grisblink. Vi tog av vid skylten Freden och vägen förändrades raskt till en grusväg med mittremsa av gräs. Äsch, sånt går att åtgärda, sa vi. Glada i hågen fortsatte vi tills vägen tog slut.
 Och där stod den, den lilla, fina stugan med pelargonior på trappan och i fönstren. Visst såg tomten mindre ut än på bilderna(knepigt, det borde vara tvärtom juh...) men stor del av tomten var ängsmark och bara att slå ner.
Mäklaren kom och vi steg in i stugan. Jättefin liten hall i vit panel och sen kom köket. Också det i miniformat men fint renoverat i milda färger och VEDSPIS!!! Åhhh.....

Från köket fanns ett fint litet rum där jag i huvudet försökte få in vår ena divansoffa...Där fanns möjlighet att sätta in kamin men då skulle det stjäla utrymme från rummet. Nåja, det finns ju möbler på Gubbens jobb Mio, tänkte jag.
Från andra sidan av köket kom man till dusch och toa, gissa formatet? Rätt! Miniformat! Men också det väldigt fräscht och fint i ordning.
Så kom en pytteliten(vad annars) hall och så en dörr till övervåningen.
Gubben gick först och öppnade, vi drog samtidigt efter andan, sa sen: Oj, varpå mäklaren sa: Det är ni ensamma om att ha sagt...
Gubben började sin klättring uppför trappan, jag svalde och följde efter.
Med en djup suck av lättnad och på darriga ben var vi uppe och fann oss stå i ett fint allrum, i och för sig med en takhöjd och takbjälkar som krävde eftertanke vid hastiga rörelser men ändå i fint skick. Men vägen dit kändes som Nu skall vi gå på Tigerjakt...
Att få upp möbler till detta rum torde vara en gåta utan lösning...

Antagligen har utrymmet varit ett förråd eller skafferi

Att gå uppför gick hyfsat men NERFÖR!!! Vid de sista 4
trappstegen tryckte jag händerna mot väggarna och tog jätteklivet!!!

Gubben lånade en tumstock av mäklaren för att klura på om det gick att bygga en ny rak trappa, tumstocken glödde nästan men tyvärr hjälpte det inte. Murstock på höger sida och vägg 1 dm från dörrposten på vänster sida.
Såååå...vi letar vidare efter vårt drömtorp. Men som vi sa i bilen därifrån; Det var i alla fall kul att drömma en stund!
Vi får väl bo kvar i vårt alldeles för stora hus ett tag till. Om vi går vilse eller tappar bort varann så har vi ju alltid mobilerna i vår omedelbara närhet så vi kan spåra varann😉

14 år

Grattis på 14-årsdagen, min Vaskiböbb💓Jag hoppas att du fått korv-och leverpastejbakelse där uppe på gröna ängarna. Ditt favoritsmask alla födelsedagar!
 Vi har ju fått göra om firandet lite här eftersom du inte deltar som du gjort i 11 år. Att urnan med din aska står i hyllan med dina kompisar är inte riktigt samma sak, liksom....

Tjejerna har firat dig med att äta varsin Vaskibakelse. Det uppskattades, kan jag säga. Jag gjorde en film men den blev dretkass och då jag skulle göra om den så hade de redan ätit upp, du vet ju hur glupska de är, tjejerna.

Ja du, mattes pöjk, du skulle se så många äppelkart som ligger på marken under äppelträdet! Nu finns ju ingen Vaski här som smygpallar äpplena...

Och tänk så många mogna tomater jag har på mina plantor! Det har inte hänt sen du kom till oss som vår gosegris för 11 år sen.

Fast helst av allt i världen skulle jag vilja ha dig här pallandes både tomater och äppelkart för glatta livet för vad är väl några äpplen och tomater mot att ha dig här?

Ja du Vaskipöjken min, det är inte så himla kul för din matte idag, hon har vatten i ögonen hela tiden men du vet ju hur hon är, ögon som vattenkranar för allt, glatt som sorgset, så fortsätt fira nu Böbben min och hälsa alla från matte, husse och tjejerna.
De skickar förresten grattisar till dig!

Kram/Matte

Livet på Abborrvägen...

Då livet är tungt och sorgset så tar jag till det som för tankarna till annat, såsom nåt kreativt tex att skapa i betong eller dekorera i trädgården. Det är en sällsam känsla att låta de sorgsna tankarna vila till förmån för det kreativa sinnet. 

Köpte några förnicklade fat på loppis för 20 spänn, tårtkartongen
har jag tiggt mig till på ett kalas...

Tada! Tänkte först göra en koppelhängare av "tårtkartongen"
men har ändrat mig, den skall bli en blomhylla. Tror jag....
De får brinna ett dygn till sen skall de få ärgig eller rostig patina

Slängde med den här smidesgrunkan då jag var på loppisen.
Det fattades nåt i hålen men det fixade jag med 3 st 1,5 liters petflaskor,
delade på mitten och fyllda med betong. 

De har billiga solcellslampor på Coop!

Det har nu gått en och en halv vecka sen vår lurvige vän fick somna in och jag har förlikat mig med att aldrig få ha honom i knät, aldrig mer komma på honom med att sno min macka eller smygäta halvmogna tomater från tomatplantorna. 

Jag har kollat på alla filmer där han tokar sig och jag har kommit på mig med att sitta och skratta åt hans upptåg. Har gjort en bildmapp med alla bilder på honom sen han kom till oss för 11 år sen. 

Jovisst, jag har tokgråtit emellanåt, men jag tror det har varit terapi för mig att vältra mig i alla bilder och minnen. Nu har jag lindat in hans minne i bomull för alltid. Snart kommer han att få sin plats i samma hylla som hans pälsklädda vänner som farit till de gröna ängarna före honom. 

Det som är smärtsamt är att se är hur mycket Klinga saknar honom. Vill inte äta och knappt gå på promenad. Även Lummi har ändrat beteende och ligger på hans favoritplats t o m om natten. Glittra är som vanligt hon...tokfian. Men de vänjer sig väl till slut.

Tjejerna💓💓💓

Min favoritblommor, dagliljorna börjar alltmer att slå ut! Kan inte se mig mätt på dem. 

Att sitta och tomglo i bersån är min favoritsyssla.

Som om det inte var nog...

Att just ha lämnat sin bästa väns jordiska skal på en filt i ett kalt rum på veterinärkliniken för att bli endast ett minne gör att man inte tänker på vad som finns i brevlådan vid hemkomsten utan man tar brevbunten och går in med tårarna rinnandes. 

Ögnar endast igenom framsidan på kuverten, där är det gamla vanliga förutom ett kuvert med båda våra namn på. Struntar i alltihop och försöker att inte gråta ögonen ur mig. Husse likaså. 

Så kommer natten. Sover ca 3 timmar. Vaknar. Inser att det inte går att somna om och smyger därför ner på bottenvåningen för att inte väcka maken som skall jobba.

Ser brevbunten och tänker att det är väl lika bra att kolla vad det är. Kanske en inbjudan eller nåt?

Öppnar kuvertet och upp flyger fruktansvärda anklagelser rakt i synen på mig! Gallan dryper från början till slut i ett brev, där skribenten säger sig vara talesperson för ett "granngäng".

Vi anklagas för att ryta och skrika åt hundarna oupphörligen. Både utom-och inomhus. Hundarna skäller hela tiden dag som natt. Både ute och inne. Vi är klockade på våra promenader och då skäller hundarna HELA tiden. Kl. 23.00 rastar vi våra hundar för natten och det är helt fel för  alla vaknar över oväsendet. Då borde vi låta hundarna göra ifrån sig på tomten...

Vi har också skrivit på sociala medier att vi skaffat hundarna för att skrämmas och att vi är experter på hundar.Det raljeras över att jag klickertränar hundarna utan resultat. Vi baktalat grannar i vårt område. Vi är en skam för hundägarskap och borde anmälas till Djurskyddet(?) Barnen i lekparken är jätterädda för våra hundar och det borde vi ju begripa att vi inte är lämpliga som hundägare! Hundarna mår ju uppenbarligen jättedåligt! Vi får också tipset att lära av alla andra trevliga hundägare i området.

För dit hör inte vi.

Dessutom har vi tydligen skaffat EN HUND TILL! 

Oj, glömde en grej, vi super också!

Måste hämta andan lite....

Efter att ha frågat vår närmaste granne om vi och våra hundar stör dem så tittade han frågande på mig och frågade:

 -Hur då? 

-Ja, att de skäller väldigt tex? 

Nää, vadå? Det gör det väl inte!

-Jo, men Lummi är ju jobbig med sitt skällande.

-Jovisst, ibland så, men hon skäller inte då hon är ensam hemma.

-Men hojtar och gapar vi med hundarna?

-Näääej, hur menar du?

-Men att vi hojtar arg på dem om de springer ner till staketet och skäller på passerande hundar?

-Men det måste man väl få göra? Man måste ju får ropa på sina hundar precis som man hojtar på sina ungar som inte kommer direkt och då måste man ropa igen.

Jag berättade då om brevet och han blev helt förstummad. Och sen sa han: DETTA står inte vi bakom, det skall du vara säker på! Men, vem kan vara så elak i vårt grannskap?

Ja, vem kan vara så elak på vår gata? Och så bitter? Eller avundsjuk? Eller hatisk? Och varför?

Min gubbe och jag har en aning men håller det för oss själva, men min göbbe skall ta upp detta med sin kollega som är polis. Såklart finns inget att göra utifrån ett anonymt maskinskrivet(dåligt formulerat) brev, men om trakasserierna fortsätter så ligger brevet i tryggt förvar i en låda...Bara så du vet, skribenten, om du spionerar...

Ja ni, kära vänner, detta är läget på vår lilla idylliska villagata.

Kram i massor och ta hand om er!