Lördag och ingen snö...

 Hej mina godingar! 

Här sitter jag på vår glasaltan medan regnet trummar på taket och solen lyser mellan molntussarna. Ja, ni läser rätt! Har till och med fått dra för lamellgardinen för solens skarpa strålar! Ja, jisses....säger jag. Sånt väder fanns inte förr😉

Då jag var ung så var det ordning och reda både med väder och vind, Och en massa annat ogg, tex att man julpyntade den första advent varken tidigare eller senare, klädde julgranen tidigast kvällen före julafton, man hade INTE sommarkläder på vintern och vise versa, att tex ha vita jeans på vintern var helt uteslutet!!!Eller att ha ett litet linne och bar mage då termometern visade -10...Herreguuuud, nej! Kommer ihåg att en tjej blev hemskickad för att byta kläder då hon kom till skolan i sin pappas nätbrynja utan bh under...det var tider det! 

Då man blir gammal blir man nostalgisk och minns bara de bra sakerna men ärligt, jag kommer inte ihåg några dåliga saker. Demens på gång, eller var det faktiskt så bra på 60 - 70-80-talet? Hmm....kanske för vissa men inte för alla. Precis som nu med andra ord. 

Tystnaden ekar fortfarande i vårt hus efter Humles resa till De Gröna Ängarna. Det känns så märkligt, nästan overkligt att han inte tjoar och tjimmar med sin speciella sopranröst i sängen på morgonen, vid mat eller tandborstning, eller när som helst, faktiskt. Hans urna med hans aska står nu tillsammans med alla hans kompisar som härjar runt på de De Gröna Ängarna på byrån i övre hallen och det känns på något sätt som att han har kommit hem igen. Jag säger godmorgon och godnatt till dem varje dag. Igår erkände även även husse att han sagt godnatt till dem💝

 Folk som aldrig haft husdjur fattar oftast ingenting...men om ni VILL förstå; tänk att ni mister en nära och väldigt kär anhörig...just det, sorgen är oerhörd och ibland inte hanterbar under en tid. Så är det  faktiskt att mista ett husdjur, ingen skillnad då sorgen slår till oavsett människa eller djur, den man älskar saknar och sörjer man. 

Mitt i sorgearbeter insåg jag att vår första kisse Blyger inte fått nån egen urna då hans tid var ute. Nu har det har känts viktigt att ge plats för honom bland våra fd pälsklingar på byrån. 

Men ändå...jag saknar Humle så himla mycket även om mitt sunda förnuft säger att han behövde få gå vidare. Jag tror inte att han misstyckte då han fick somna, faktiskt. Fast det är ju bara vad jag tror för vem vet vad som rör sig i en hunds hjärna? Vi överlämnade honom till De gröna Ängarna med tron att han inte längre behövde lida.

Jag tittar ofta, nästan varje dag, på filmer från hans "friska" tid, då han sprang och tjoade i hagen tillsammans med Lummi, Klinga och Glittra och under ett års tid Dumle, det ger en stor tröst att se Humle som frisk men ändå inte, för frisk var han aldrig utan medicin. Att inse att vi under nästan 5 år kastats mellan hopp och förtvivlan känns overkligt nu då han är borta. Som om proppen gått ur oss...

För...

Vi behöver inte längre ha koll på rastning minst var 3-dje timme eller mindre, behöver inte längre ha koll på vattenskålen som var tom nästan hela tiden pga av att hans mediciner gjorde honom extremt törstig, vi har kunnat lägga tillbaka mattorna på golvet(ibland kunde han inte kunde hålla sig) och behöver inte längre fya de andra två för att inte skada honom utomhus...

Men ändå..det är sååå himla tyst och tomt efter våra lilla clown...😭

Vår vardag ser numera helt annorlunda ut nu, inga mediciner behöver delas ut tillsammans med specialmat, våra två lappisar gör inte mycket väsen av sig då Humle inte bestämmer läget, det är hur märkligt som helst. Men livet har ju en tendens att svänga hit eller dit, upp eller ner och det är bara att gilla läget och gå vidare. 

Nu fokuserar vi på våra två hundar och två katter och ger dem all vår omtanke och omsorg tills de får en ny liten lurvig kompis som de får ta hand om. För det kommer att komma en liten valp till oss nån gång i framtiden. Det har vi bestämt, Göbben och jag. Innan vi blir alldeles för gamla och skröpliga.

Under tiden jag skrivit har molnen skingrats och himlen är vackert blå...eller snarare blågrå men ändå...man får vara glad för det lilla. Solen sänder sina strålar på min högra kind och då känns det som bubblor av glädje i mig. Fast nu blev det kallt...Jag gå allt in och tänder en brasa, jag!

En lördag i mitten av mars och det snöar...

 Tjena, alla mina godingar! 

Nu blev ni allt överraskade! Ett nytt inlägg redan!!!! Tjaaa, så funkar jag, inspirationen kommer och går hur som helst, inte ens jag själv vet då det är dags förrän...det är dags. Som nu. Även om det snöar...😡

För...

Mitt i sorgen och saknaden efter Humle så ryms det också glädje i vårt liv. Glädje över att våra hundar och katter mår bra, att vi har fina och omtänksamma grannar, att jag har en fantastisk vän som finns för mig i alla väder( du vet vem ja menar, eller hur)), att jag har underbara kollegor på jobbet, att knoppar syns på våra buskar och lökväxterna börjar skjuta skott, att mina frösådder börja sticka upp, ja det finns massor att glädjas över.

Men...

Jag önskade att jag kunde få sovmorgon nån gång. Men icke, helg som vardag vaknar jag vid 05.30 eller tidigare...Då jag var ung så kunde jag sova hela förmiddagen och lite till, det måste vara en felprogrammering i människokroppen, visst borde det vara tvärtom? Det är ju som ung man skall vara allert på morgonen för att insupa lärdom i skolan och vara redo för arbetslivets vedermödor såsom att komma i tid, ta ansvar och vara en bra kollega. En utopi?

Nåja, jag närmar mig pension med stormsteg men vet ni, jag är inte alls beredd! Men för tusan, jag har ju ett fantastiskt jobb, känner att jag behövs men vem vet, kanske finns nån AI som tar över mina uppgifter inom kort...Nåja, den dagen, den sorgen. 

Då jag tittar ut genon rutan så har det slutat snöa, Jag är inte religiös men på nåt sätt är jag ändå bönhörd.

Kram från mig till er!

En vecka har gått...

 Då var det fredag igen, mina vänner. Då man tittar ut genom fönstret så får man en förnimmelse av en svartvit, polsk långfilm från 1979. Regnet smattrar och väderapparna förebådar SNÖ i helgen...

Märker ni en ton av svårmod hos mig, månne? Jag förnimmer ett JAAAA! i Men ni är väl ändå helt otroligt observanta, mina godingar! 

En vecka har gått sen vår Humle lämnade oss och tack vare att hans avslut fick ske så fint härhemma så har sorgen varit uthärdlig.

Om inte...

Det kommit ett märkligt samtal till min Göbbe på tisdagen, fyra dar efter Humles bortgång, som rev upp frågor och motstridiga känslor hos oss, framförallt hos mig, Göbben uppfattade inte fullt ut vad människan i andra ändan sade pga språkliga svårigheter och ville bara bli av med henne. Det han uppfattade var att hon var uppfödare av Finsk lapphund i Uppsala och att hon ville ha uppgifter om Humles sjukdom. Men varför ville hon veta detta? Och så nära inpå Humles bortgång...Vem har så dåligt omdöme? Kände så stort obehag över detta att jag messade vår vän och tillika hunduppfödare och frågade om hon kände till denna människa. Fick negativt svar. 

Jag googlade och fick fram kenneln och mobilnumret stämde med Göbbens samtalslista. Onsdag morgon messade jag henne och frågade henne om syftet med hennes samtal till min make eftersom det fanns språkliga svårigheter och vi var fundersamma om varför hon tagit kontakt. Fick då till svar att hon funderade på att para en tik med en släkting till Humle och ville veta om hans sjukdom. Hon hävade att hon talat med hans uppfödare. Då jag påtalade att det inte stämde så ändrade hon sig och sa att det var Humles pappas uppfödare hon kontaktat. Såklart messade jag då henne! Hon är en lika kär vän som vår uppfödare och jag har fullt förtroende för båda. Det stämde att hon fått ett samtal från denna kvinna och fått obehagliga vibbar. Under samtalet så gjorde hon klart och tydligt att Humle precis hade gått bort och gav också Humles uppfödares namn. Detta nekar denna människa till att ha fått veta...

Jag orkar inte bry mig mer men kommer inte att rekommendera hennes kennel till någon! Jag och Göbben håller oss till våra finaste uppfödare Vallarjäntans och Lappizaros. 

Hos dem är vi trygga!

Kram på gråa freda´n!

Tankar efter Humle

Jag kan knappt skriva det här men Humle finns inte mer och mitt och husses hjärtan är brustna mitt itu och vi finns bara för våra andra djur just nu. Och för varann.

Glittra har tagit adjö av sin onge

Dumle tar adjö av Humle

Humle var ingen vanlig hund utan en sån där hund som man kunde prata med. 

Han fattade allt och om han inte fattade så var det inte hans utan vårt fel. Hans liv kantades av sjukdom från första stund men det var inget som han stördes av eftersom han fick hjälp varje gång han fick ett skov nånstans i kroppen. Men där i mellan var han ju den mest fantastiska hund man kan önska! Han var så läraktig att det var helt otroligt och vi högg varje halmstrå för att hans sjukdom skulle försvinna...fast det visste vi ju efter nåt år att den inte skulle, innerst inne. Tyvärr så gav hans livsviktiga medicin svåra biverkningar men vadå, att ha tunn päls är väl inte hela världen, tänkte vi. Fast ändå var det ett problem då kylan slog till. Fast vadå då? Inga problem, jag drog igång stickningsprojektet Humles tröjor och så fint han klädde i dem! 

En av alla Humles alla dräkter.

Men sjukdomen skulle bli värre...väldigt snabbt. I november kunde han fortfarande springa i hagen tillsammans med mamma och brorsan och leta godis utan problem. Men under förra veckan märkte vi att han inte längre orkade röra sig som tidigare även om hans humör var lika glatt som förut. 

Men...

Hans armbågar pekade rakt ut och hans bakdel vinglade vid varje steg och jag fick hålla mig från att inte falla i gråt varje gång han skulle ut på kiss-och bajspaus. Hans sista dag på jorden behövde han sätta sig för att vila under sin sista kisspaus innan hans vette kom och befriade honom från smärtorna. 

Jag och gubben kan inte nog tacka vetten som gick utanför reglerna och lät Humle få somna in i lugn och ro härhemma i tryggheten. 

Att skiljas från ett älskat djur är oerhört smärtsamt, det är ingen skillnad från att skiljas från en kär människa. Hjärtat brister oavsett. 

Just nu kämpar vi på, gubben och jag, med våra fina minnen av vår lilla, fina Humle och försöker ta hand om Glittra och Dumle på bästa sätt.

Kram på er från en snorgrinande matte

Ditt och datt...

 Hejhopp, mina godingar!

Här duggar inte inläggen tätt men ibland skenar livet iväg utan att man inte ens hinner fundera på vad man har att delge sina följare. Jag är väl inte den enda som tycker vädret med regn och slask suger rejält just nu, men samtidigt känner en otroligt längtan efter våren...Den som har sunt förnuft vet ju att slasket alltid infinner sig innan vårens inträdande. 

Men ändå...

Men måste ju få klaga, eller hur!!!!!! 

Fast det hjälper ju inte ett skit, eller hur? Och har aldrig gjort. Men visst är det en källa till gemenskap? Har man inget annat att klaga på så är väl vädret perfekt att gnälla över, eller hur?

Här hemma kan jag numera förflytta mig över våra ägor utan att riskera brutna ben eftersom Gubben grusar flitigt. Vid temperaturväxlingar kan det hända att gruset smälter ner i isen och då har jag lärt mig att förflytta mig likt en pingvin. Det funkar faktiskt jättebra! Inte ett enda missöde på hela vintern.

För...

Det där med brutna kroppsdelar har jag ju lyckats med ett flertal gånger.

En cykeltur med otur
vid trottoarkant...

Min första brutna tå hände sig då jag behövde rädda katten Syrran från en superstressad Lummi(lilla Lummistump mådde skitdåligt av allt oväsen på vår förra adress), den andra brutna tån hände sig då jag vid hastigt ösregn skulle ta in klädställning med nytvättat från altanen till glasaltanen SAMTIDIGT som en viss kattunge vid namn Blixten försökte smita ut. Ja, så var det då den brutna foten förra sommaren där en cykeltur resulterade i gips under en tid...Nu planerar jag starkt för en sommar utan brutna korppsdelar!

Nåt annat....

Jag har under lång tid funderat och faktiskt irriterat mig över att jag inte får upp annat än reklam och tävlingar på facebook och instagram. Var har alla inlägg från mina vänner tagit vägen? Skriver de inget, eller? De som jag aldrig ser ett inlägg ifrån tar jag bort, varför vara med om man aldrig är aktiv och bara kollar vad andra skriver? Men så blir jag fundersam..Är det Meta som bestämmer över oss "fbslavar"?Tänk om jag tagit bort vänner som inte kommit upp i flödet pga META? Jag har tex inte fått födelsedagsaviseringar på hur länge som helst! Att dela till Insta har jag ställt in sen länge men det är ytterst sällan som mina inlägg delas dit. Jag är MYCKET tveksam till alla sociala medier just nu!

Nu har jag grottat ner mig i alla inställningar och hoppas på att jag i fortsättningen kommer att få se inlägg från mina vänner och inte en massa delningar och reklam. Då jag ändå höll på så blockade jag Radsit, adressändring,se, skatteverket och adressändring.se. Varför måste man vara synlig överallt? Hade ingen aning om att vem som helst kan gå in och ändra ens adress eller skriva sig på ens adress.om de har lust. Tror inte att nån av mina vänner och bekanta skulle vilja göra nåt dylikt...men nåt okänt miffo? Om alla uppgifter ligger synliga på nätet så kan ju random person hitta på saker...nu har jag i alla fall gjort det lite svårare. 

Ibland önskar jag att jag var mormor och det bara fanns kontanter och inget internet. Inget krångel, bara en sedel och motgift. tack och adjö, välkommen tillbaks! Mormor, jag saknar dig och din tid💓Fast kanske inte tiden...du fick inte vara vänsterhänt, inte tala finska i skolan då du bodde i Torneå på svenska sidan men finskan var det som talades hemmavid....Nå, livet fortsätter för mig hela tiden men då det är dags så se vi igen Mormor💓

Ni som följt resan med vår Humle vet ju hur det är. Han är fortfarande världens piggaste men också en  mycket sjuk hund. Att se hans skrangliga kropp, utan päls på vissa delar, artrosdrabbade leder, förhårdnade trampdynor är ibland helt övermäktigt för oss och ibland bara..faller jag ihop av sorg! Jag vet ju att vi inte kommer att ha honom hos oss så länge till, och den vetskapen men inte tidpunkten...den är förjävligt jobbig, rent ut sagt! Men...han är ju vårt solsken, han "pratar" men oss, älskar att träna sin arma kropp och har antagligen ingen aning om hur det är ställt med hans hälsa eller hur det känns att vara frisk eftersom han aldrig varit just detta. Han är Humle, vår älskade Humle!💓

Humle, vår älskling💓

Det där med mat...

Jag är inte nån köksvirtuos, kan jag villigt erkänna. För mig är mat nåt att få i sig för att överleva. Om den är god är ju alltid en bonus. 

Inför förra helgen då våra kära vänner Sussie och Anders skulle komma på besök fick jag för mig att göra en pastadeg.Min tanke var att det minsann skulle vankas hemgjord lasagne! Men allt eftersom dagarna gick så blev jag ångerfull och då dagen D infann sig så växlade jag till ett säkert kort, svensk moussaka med potatis och fyllning av olika slag. Så pastadegen har legat i kylen sen dess. Denna fredag har den i sista stund blivit till en maträtt, minsann. Sååå.. På fredagskvällen har det vankats lasagne på färskpasta på Fiskvik 210. Det ni!

Halva makens lasagne blev kvar som matlådor inför kommande vecka. Om ni undrar så var min vegvariant 1/3 av degsatsen så den försvann snabbt ner i min mage. Fyllningen var jädrigt god bestående av grönkål och mozarella. Ja jädrar ni så gött!

Lördagen har visat sig med sin bästa sida med solsken och snösmältning! Hur härligt är inte det? Kanske inte sååå kul för de stackars människor som hamnat i en nystartad sjö vid Bergvik imorse...Sånt som jag drömmer mardrömmar om....Hoppas det löst sig bra för dem.

Klockan är nu 15.28 och jag sitter fortfarande på vår glasaltan, Humle ligger snarkande i soffan intill, Glittra nedanför hans plats och Dumle i soffan mot hästhagen. Solen värmer fortfarande men då kylan smyger sig på så går jag in och startar en brasa i kaminen. Livet då det är som bäst! Eller kanske inte, för den efterlängtade sommaren har extra allt!

Men längtan är väntans tider. (Kom jag på det där själv eller var det en seriös författare som myntade begreppet, tro?)

Nä, nu smyger kylan på så nu är det dags för en brasa. Blixten hälsar!

Ha en trevlig kväll, mina vänner!