Att börja om...

Efter 10 månaders rehabträning så var det igår dags för mitt återtåg till golvträningscirkusen.
Efter så lång tids bortavaro från allt vad gruppträning i styrka och kondition heter så var det med nybörjarens bävan jag gick in i salen för att köra Tabata. Inte för att knät skulle braka igen utan snarare oro över att svimma av trötthet. Guuuud, så pinsamt!
Det kändes varmt i hjärtat då Lisa-instruktören, välkomnade mig tillbaka och gav mig välmenande råd om att ta det lugnt och lyssna på kroppen. Det där sista tog hon snabbt tillbaka då hon kom på vem hon hade att göra med, haha!
Att hålla igen på passen har aldrig varit min starka sida, trots så många års träning. Antagligen nån sorts bokstavskombination. Jag kan liknas vid Animal i Mupparna, ni vet trummisen...

Första chocken kom då Lisa förkunnade att alla skulle hämta var sitt hopprep!!!!
NÄÄÄÄÄJ, utropade jag med skräck i rösten. Hoppa rep är bland det värsta jag kan utsättas för. Tortyr för fötter, knän och höfter, dessutom trasslar sig rephelvetet runt fotknölarna hela tiden. Hoppade slut på hopprepslusten i typ 10-årsåldern....
Men som den empatiska och proffsiga instruktör Lisa är, så sa hon: Du behöööööver inte, Anja, och så visade hon alternativa övningar. Och så gjorde hon under hela passet. Som då det skulle hoppas GRODA!!!!! Jag hann inte ens ropa; NÄÄÄÄÄJ!!!! Innan hon förkunnade; Och det HÄR gör INTE DU! Och pekade på mig.
Tryggare kan ingen vara!

Och vet ni? Jag klarade hela passet UTAN att svimma! Kanske inte den mest graciösa uppenbarelsen ever...Kommer aldrig kallas Gasellen från Hammarö, möjligtvis Hammarös Humptydumpty...

Om jag kunde beskriva den lycka jag kände efter detta första pass mot beach 2017?? Trött så in i märgen med neonröd ansiktsfärg och ett fånigt flin i fejan gick jag in i duschen.

I morse:
Sanningens minut för nybörjare infann sig då jag vaknade och började röra på mig. Eller försökte...
Ett minne från tidigt 80-tal poppade upp i huvudet. Det var ju då jag började min kroppsliga förvandling från soffpotatis till....mindre soffpotatis med ork. Utan bilringar. Jag HATAR bilringar. Jag har hellre kraftiga lår eller rumpa, men bilringar, nono! Tänk bara hur obekvämt det är att sätta sig ner och hur man än gör så måste man rätta till kläderna eftersom de kommer i osynk med fläsket runt midjan. Nåja, det här var en parentes...
Igenkännandet av SMÄRTAN var paralyserande!
Jag stönade högt då katten Syrran kom vandrande över bröstet på mig då hennes mjuka tassar tryckte på mina ömmande bröstmuskler(burpees och armhävniningar) för lite morgongos. Så kom resten av våra pälsklingar och ville gosa vilket resulterade i en smärtkavalkad utan dess like!

Jag hade ju glömt hur det kändes att ha T R Ä N I N G S V Ä R K på riktigt! Inte nån sån där fjantig värk då nån muskel känns lite öm efter 10 extra crunches eller benböj.

En riktig träningsvärk är då man vill utföra en rörelse, vilken som helst, hjärnan sänder informationen till kroppsdelen...som är ytterst ovillig till ordern men ändå försöker utföra den,  OCH utför den under svårt motstånd och smärta, för att då den påbörjat sin plågsamma rörelse få kontraorder från hjärnan att rörelsen inställes p g a för svår smärta.

Men nu är det KRIG! Jag skall baske mig inte ge träningsvärken en chans att återkomma.

För...

Jag har ju den tråkiga sjukdomen EDS som inte vill som jag, men jag har bestämt att träna och träna och träna för att slippa ta medicin som gör att jag mår illa vilket för att jag inte orkar träna....men då måste jag lära mig att hålla igen och inte träna för mycket....Jo men tjena hej, hur lätt är det?
Har inte lärt mig än, efter 35 år men det är väl aldrig försent att lära sig nytt?
Men jag känner mig trygg på mitt träningsmecka KMTI där jag alltid har tränat och även har mina sjukgymnaster som kan trycka rätt mina kotor titt som tätt. Eller sätta nålar i huvudet på mig om det så behövs.
Att inte ha tränat på "normala" tider har också gjort att jag tappat mina sociala kontakter. Fast gulle min chef som godkänt och hejat på mina ansträngningar till att få ordning på min motsträviga kropp.
Jag är ingen social människa som fikar på stan och har mig hur som helst utan jag behöver ett sammanhang där jag träffar människor som har samma mål som jag.
Som att träna.
Man pratar före och efter aktivitet. Passar mig ypperligt.
Sen åker man hem till sitt.
Perfekt.

Och nu till nåt helt annat....

Trots att min kära make jobbar på ett möbel-och selectföretag där jag kan välja och vraka i lulllull hur mycket som helst till fantastiskt reducerade priser så finner jag ibland "outsiders" där jag bara MÅSTE köpa nåt oemotståndligt snyggt. Som på vår lokala Hammarbutiken tex. Skulle bara hämta ett paket men kom ut med värsta snygga ljuslyktan för 189:-.

Så jäkla snygg! 

Här tillsammans med sina kompisar-
våningsfatet en gåva från min mamma och
ljuslyktorna från Gubbens jobb.

Ikväll börjar melodifestivalcirkusen...Hos oss betyder det att vi lyssnar på våra favoriter på spotify. Som till exempel Ted Gärdestad. Eller Freddy Mercury, eller någon annan favorit. Mello är ingen favvis, m a o.

Ha det gott kära vänner!

Boken/filmen 1-0

Jag har under helgen kollat på filmen Cirkeln, ni vet den fantastiska fantasyhistorien om ungdomarna i Engelsfors. Jag har aldrig varit någon fantasyälskare men efter att ha läst Hungerspelen och funnit den otroligt spännande och senare även sett och uppskattat filmen, så blev jag riktigt nyfiken på om ett par svenska författare skulle kunna få till en bättre fantasyhistoria.

Och det fick de!

Jag slukade verkligen den första delen Cirkeln, som filmen bygger på. Handlingen utspelar sig mestadels på en gymnasieskola där några ungdomar finner sig ha fått superkrafter utifrån sin situation i livet.

Del 2, Eld, var minst lika bra då man hade fått inblick i händelserna i första delen och verkligen ville veta fortsättningen! Och det fick man. Jösses, vilken bra historia!

Så kom då del 3, Nyckeln, så himla tjock att då jag läste den i sängen och fick den i skallen så uppstod ett stort, rött märke i pannan. Den hade tjänat på att vara tunnare, upprepningarna var många och jag slog nog rekord i skumläsning!

Och nu till filmen då...

Ja, vad skall man säga?
De har lyckats engagera skådespelare som passar sina karaktärer väl, men annars vete hundan...
Om man inte läst boken så måste det vara svårt att hänga med i svängarna. Det var knappt att jag gjorde det...
Jag blev så uttråkad att jag delade upp filmen i två delar. För skam den som ger sig!

Nu har jag i alla fall sett den och jag skall väl inte säga att det var bortslösad tid, men heller inget som jag kommer att lägga på minnet som annat än en bagatell.

Är man nyfiken på historien så är mitt råd: LÄS BÖCKERNA!
Eller lyssna, om ni föredrar det...

Våra hundar och gästerna

Förra lördagen hade våra hundar gäster. Ja, det verkade så i alla fall. De tog över tillställningen ganska omgående även om jag och Gubben kämpade emot och hävdade vår rätt att umgås med gästerna på våra villkor. Det funkade hyfsat i början för att senare fullkomligt glida oss ur händerna...

På menyn stod hembakad pizza som var och en fick komponera själv. Det kritiska momentet att hiva in pizzan med bakspaden in i ugnen stod jag för då detta för en novis brukar medföra att pålägget ligger över hela bakstenen medan degen snällt ligger kvar på spaden.
Jag har lärt av mina misstag...

Och vilken tur att hussen hade hämtat en ny hund-och kattbädd så att alla fick plats att sitta. Eller ligga och vräka sig, om man var fyrbenting. Men även om det fanns hur mycket plats som helst så hindrade det inte vissa från att krypa upp i knät på gästerna.
Och då menar jag inte jag eller Gubben...

Som gäst i vårt hus kan man inte vara hundrädd. Det slutar alltid med att någon av våra "bestar" sitter/ligger i knät på gästen och tigger klappar. KBT für alles. Och helt gratis!

Nu var inte lördagens gäster Sussie och Anders det minsta hundrädda, det vet jag med bestämdhet eftersom vi har känt varann i......40 år. Men herregud så åren rusar fram!

Anders, du är min bästis!!!

Sussie, du är min bästis!

Anders, du är vår bästis!

Sussie, du är min bästis! Och Anders är nr 2, men jag undrar vad husse gör?
Kollar mobben, tro? Fulgjort i så fall!

Ja, sen har veckan gått i superfart och nu är det söndag igen.
En vecka äldre, helt enkelt.

För det är ju så att ju äldre man blir, ju mer märkbar blir tiden. Den utmätta tiden för oss, helt enkelt.
Det är nu som tankarna runt ålderdomen kretsar mer och mer i huvudet.
Pension, hemtjänst, vårdboende, coolast färg på rollatorn, hur man lättast sätter på sig strumporna utan att få ryggskott och liknande viktiga frågor...
Men visst är väl fattighuset och ättestupan avskaffade?

Livet går vidare...hela tiden

Tänk vilka överraskningar livet ger en och för varje gång så lär man sig nåt litet även om man kanske inte fattar det direkt.

Julledigheten var en berg- och dalbana för mig och Gubben, vill jag lova.

Att få ha våra barn och barnbarn och deras sambos hos oss på julfrukost hos oss var såååå himla mysigt! Tyvärr saknades ett av våra barn och det var himla ledsamt för oss men kanske nästa jul...

Men så kom då mellandagarna...

Ja, ni som läst mitt förra inlägg vet...

Men livet går vidare. 

Såklart.

Jag har fulgrinat under en lång period och saknat min lilla kissekompis så in i norden, men då jag fick hennes aska tillbaka så var det ett fint avslut. Nu står hennes aska i en ask i hyllan tillsammans med våra andra bortgångna djur. 

Makabert för vissa, men inte för oss. 

Nu över till annat...

Att städa ut julen har blivit svårare för varje år. 

Knepigt, det där.

Då min dotter var liten så var jag inte ett dugg intresserad av julpynt. Då var jag så himla fokuserad på att göra julen så bra som möjligt för min dotter att jag glömde de där viktiga- lullullmyset.

Jag lagade mat (som vi inte orkade äta upp), städade in absurdum och satt uppe under natten till julafton och gjorde dockkläder som "första julklapp" till min älskade lilla unge på juldagsmorgonen. 

Tror inte att hon märkte mina ansträngningar även om traditionen med gömda julklappar på julaftonsmorgonen kvarstod under många år. 

Idag har jag och Gubben städat ut det sista av julen. Enligt traditionen slog jag som vanligt huvudet i trappan då jag skulle krypa in i tomteskrubben....och som vanligt så glömde vi ett och annat...

Men guuuud, så tomt och ödsligt det blev.

Sagt och gjort. Vi for in till stan och inhandla lite pjoller. Och vilken tur att Gubben jobbar där han gör...

Nu har vi snyggaste lampskärmarna och dessutom ÄNNU fler ljuslyktor!
Här kommer bilder:

Kökslamporna

SÅ HIMLA SNYGGA, tycker vi, jag och Gubben, alltså.
Men visst ÄR de snygga?

Jag ÄLSKAR dessa ljuslyktor!!
Inköpta på Sonnelids, Gubbens jobb, alltså...

Dagen därpå insåg jag att vi tvunget behövde
dessa finisar också...

Detta är inga julljuslyktor, de har sin plats året runt på vår
byrå i hallen.

Ännu en variant på våra favoritlyktor

Men hallå, sitter du där? 

  

Det där med sorg....

Jag undrar varför människan är utrustad med förmågan att känna sorg? Vad skall det vara bra för egentligen?
Man säger att djur känner sorg en kort stund och sen går de vidare i livet. Som till exempel om en råget får sitt kid dödat så letar hon runt en stund och sen försvinner hon in i skogen. Inte vet jag om det stämmer men de lever ju på andra premisser än vi människor, gubevars...Fast jag är skeptisk, vem har forskat på djurens sorg, egentligen?

Men på människors sorg har det forskats. I massor! Men inte tusan har de kommit på nåt bra vaccin mot det, inte!

Sååå....

Då måste det ju finnas nån vits med att känna sorg. Nåt som är uttänkt från början, liksom.

Kom nu inte med nån religiös förklaring bara!

Religioner av olika slag har väl alltid varit en stor källa till elände. Vissa skickar ut sin barn i krig för att bli kanonmat och gör dem sen till helgon...Där finns väl inte utrymme för nån sorg utan snarare...klapp i händerna. Vill tillägga att jag inte förstår dem....
Men....när känner dessa människor sorg? För de är ju människor och då skall man ju vara utrustad med förmågan att sörja. NÅN gång måste de väl få den där känslan av tomhet och saknad som jag får då någon ryckts bort ifrån mig? Den där känslan av att världen liksom stannar och man bara finns som ett skal med ett brustet hjärta i mitten som vägrar sluta bulta.

Som nu, då jag helt plötsligt har mist mitt hjärtas Skrållan.
Va faan, tänker vissa. Ett djävla kattskrälle! Det är väl bara att skaffa en ny katt...
Men då kommer det där underliga som jag tänkt på så himla mycket...

Jag sörjer henne, vår lilla Skrållan som om hon vore en människa. Hon var ju en i vår familj i 16 år.
Och jag sörjer! Jösses, så jag sörjer!
Skrållan väcker minnen från 2002 då hon kom som julklapp till oss från våra barn då Toker blivit av med sin bror Blyger och kände sig ensam. Väldigt ensam.
Våra barn smög till Deje katthem för att skaffa en kompis till Toker och oss...och fann då lilla Skrållan.
Hon blev vår egna lilla pratkvarn och mattes datorkompis under alla år. Vår solstråle, helt enkelt, och en gåva från våra barn.
Hon är så saknad att hjärtat är på bristningsgränsen hela tiden.
Men jag vet att det går över. Det har det alltid gjort förr då någon kär har lämnat livet, oavsett art.
Jag har överlevt. Men kan fortfarande efter många år få gråtattacker efter nån kär bortgången.
Frågan är fortfarande:
Vad var meningen med all sorg?
Nån som vet?