Jag har inte haft tid att blogga på ett tag. Jag har haft fullt upp med att läsa andras bloggar, förstår ni.
Och facebookat. Och....
Ja, ni vet hur det kan vara. Tiden, den tiden....
Sen var det det där med inspirationen också. Hur skulle det bli om man inte hade nåt att skriva om?
hh k m dppa kvmvapoekmf k ssääsrpäsa !dl,föa-skfasdlö,fdfgng .kiuieörhnfk.-am....
Och det är ju inte underhållande, eller hur?
Några av alla goa instruktörer på träningsmeckat har varit på en Tabataboostresa tillsammans med ett gäng glada tjejer. Det har varit såååå underhållande att följa deras vecka. De har i sina bloggar beskrivit hur de upplevt träningspassen(4 om da´n!!) maten, omhändertagandet och visat bilder på hela kalaset. Jag är inte avundsjuk-not....
För egen del har det varit klent med träning under sista tiden. Den attans EDS:en,...
Men vet ni, jag har funnit en grupp på fb som jag har fått tillträde i, Ehler Danlos Syndrom Sverige.
Jag är inte längre ensam.
Visst kan det vara en fara att vara med i en sån grupp. Det kan bli ett forum för självömkan och grottande i smärtor och jämförelser av mediciner. Men icke i denna. Än så länge. Visar det sig så hoppar jag av.
Jag har redan fått tips, och har väl gett några också, för att göra tillvaron smidigare. Sånt är viktigt. Och det lustiga är att vi verkar vara ett tjurskalligt gäng, hela bunten!
Kvinnor är överrepresenterade med EDS.
Ja, varför inte?
Vi har ju fått så mycket annat spännande i bagaget.
Menstruation, hormonstormar, ett attans stort känsloregister, graviditet med GIGANTISKA(för det mesta) hormonstormar, barnafödande, dubbelarbete(en outsider), lägre lön än "det där andra könet" för samma arbete och då man tro man klarat sig undan...KLIMAKTERIET med svettningar, hjärtklappning, ännu mer KÄNSLOSTORMAR och den stora frågan som en stor bubbla i huvudet, blir det bättre efter detta?
Kanske, kanske inte. Det vet man inte..
Men har man EDS så vet man att det kommer att fortsätta och fortsätta.
Vi kallas zebramänniskor. Zebror är ju envisa...till och med farliga. Och fina.
Och ingen kan som vi göra värsta partytricken.
Jag har mer än en gång slängt mig ner i spagat, bara sådär.
Har slutat med det, gamla människan! Det får finnas gränser ändå.
Att sträcka fram handen för att hälsa och de yttersta lederna i fingrarna är böjda...
Vika handen bakåt...Knäppa i tårna i takt med musiken...Kul. Då man är ung.
Eller....ibland finns det nog tillfälle för ett spagat, men då får jag vila några dar efteråt....
Nåja, idag fick jag ett bra tips då jag berättat om att mina bravader med vår senaste vovve som är hyperstressad och gör riktiga lappkast då nåt intressant prasslar i närheten. Då åker mina fingrar lätt ur led eller ger mig blödningar. Icke kul.
Köp ett midjebälte, skrev en kvinna. Hmmm, vid eftertanke så kom jag ihåg att vi redan har ett sånt här hemma. Dock maken som fått det i present av mig...
Så berättade jag om mina onda trampdynor.
Fick genast svar; Köp gelésulor.
Ehhh, what? Skrev jag. Jag har bara använt såna där gelékuddar och då fick jag hälsporre...
Nä, hela sulor och lägg en vanlig sula i, löd svaret.
Jag är så himla tacksam för denna grupp. Att få vetskap om att man inte är knäpp då man ena stunden kan hoppa rep, springa och köra stenhårda träningspass till att knappt kunna ta sig ur sängen och ha fullt upp med att orka sig genom dagen, DET är stort för mig!
Ser ni framöver nåt komma studsande likt en Bumbibjörn med en vit luddhög bundet runt midjan, så kan det vara jag.
Kram på er!
Bumbi