Nu är jag allvarlig

Gokväll, mina goingar så här på Sveriges nationaldag!
Vet inte om jag känner nån sån där stor nationell glädje som norrmännen verkar känna på deras nationaldag den 17;de maj.
Nåja, jag är jättenöjd att vara ledig och att vädret är fantastiskt fint. Det är väl svenskt lagom, eller hur?
Tänker på en sak då jag sitter i skuggan på vår altan, en smäktande vind känns sådär alldeles lagom sval så inte värmen skall framkalla svettningar som i sin tur framkallar undringar om det är klimakterievallningar eller att det bara är jävligt varmt.
Skit samma, allt har sin tid...fast min borde varit överstånden för länge sen kan tyckas. Men vem bestämmer det? Doktorn? SMHI? Lövén, GUD eller t o m Trumpjäveln?
Tror faan det...

Varning!
Nu blir det filosofiska undringar.
Hur kan man veta när man är lycklig om man inte har nåt att jämföra med? Och vad är lycka? Egentligen?
För mig har den ultimata lyckan infunnit sig med vår flytt. Pusslet är komplett!
Jag har tagit upp det där som alla pratar om men inte kan; att tomglo!
Jag kan!
Men innan dess så hade jag under många år i förortsvilla en annan uppfattning om lycka. Att stå ut och göra det bästa av situationen. Att renovera och skaffa fler och fler husdjur. Det var lycka.
Då.

Innan dess i ett annat förhållande så fanns en annan lycka, tex att få en älskad onge och dessutom en DOTTER som jag i hemlighet önskat!

Julafton 1982

Min favoritbild av min onge!
Älskar henne från jorden till månen!

Att som ung och oerfaren ta hand om ett litet barn var oerhört nytt, overkligt men också fantastiskt. Men så...
Efter att ha haft bästa småbarnstiden så blev ungen som förbytt vid 4års-åldern. Blev rädd för tex flygplan.
Vi fattade ittnö.
Under hela hennes uppväxt fortsatte vi att fatta ittnö och det har jag fortfarande svårt att inte ha fruktansvärt dåligt samvete för. Jag förstod inte varför hon var som hon var och varför hon mådde så dåligt.
 Nån hjälp fick vi aldrig då det på den tiden var ajabaja att ge diagnoser. Den enda diagnosen som fanns var MBD eller BORTSKÄMD. Många av min dotters skolkamrater ha fått diagnoser i vuxen ålder, precis som hon.
Jag kämpade och det gjorde såklart hon också fast på olika håll. Tiden går inte att ta tillbaks men förhoppningsvis går allt lösa i vuxen ålder.
 Min dotter är min allra bästa vän och mina barnbarn mina hjärtan för evigt. Men jag känner en sorg över att hennes ungdomstid blev så fruktansvärt jobbig och att jag inte fattade hur jag skulle kunna hjälpa henne.

Detta inlägg grundar sig på att jag sträckläst

Familjen Thunberg-Ernman har alltid fått likes för sina åsikter av mig sen tidigare men nu då jag har fått insyn i deras vardag så är de mina vardagshjältar för evig. Jag känner igen mig i så många situationer och hur man tänker och agerar utifrån sina egna ihopknåpade lösningar.
De personer som har åsikter om att hon är exploaterad av sina föräldrar borde tvingas läs denna bok!
Att ha högfungerande autism passar inte in i ramen för "oss andra" men är en tillgång då man vill påverka och åstadkomma något konkret. Detta verkar ofta störande för "den stora massan".
 Att högfungerande autism och ADHD kan var en tillgång som kulturarbetare, företagsledare eller över huvudtaget som yrkesutövare med hög arbetsmoral är för många helt i skuggan av tidningsrubriker då det handlar om mord och förödelse.
Jag är helt säker på att många familjer går igenom samma vardag som denna familj för att överleva. Jag känner igen mig i så många delar av familjen Thunberg-Ernmans berättelse att jag har behövt lägga ner boken och ta in innan jag fortsatt läsa.
Detta är den viktigaste läsning jag upplevt på mycket länge.

Jag beordrar er att läsa den för den är sååå himla viktig!

Nästa gång vi hörs vill jag ha en recension!

Adios amigos!