Efter dopet och framtiden...

Här kommer den spännande fortsättningen på förra inlägget...

På morgonen visste jag fortfarande inte vad jag skulle ha på mig. Jag har under senare år, efter jag fyllde 50 faktiskt, tagit klädval, makeup och utsmyckning av min lekamen med en klackspark. Det känns befriande, faktiskt. Hel, ren och bekvämt är mitt motto. Det enda jag var osäker på idag var om jag skulle behöva köpa nylonstrumpor. Jag hatar nylonstrumpor!!! Men att visa ett par blåvita ben för församlingen vore rent av straffbart. Så kollade jag mina ben i spegeln och insåg att de faktiskt var bruna, eller ja, nästan bruna men inte blåvita i alla fall. Inga nylon, alltså! Gött!

Tänk vilken procedur det var i yngre år! Var jag bjuden på fest så låg stressen på lur direkt! Vad skall jag ha på mig? Har jag haft den på tidigare fester så alla kommer att känna igen den? Bäst att köpa nytt men vad skall jag välja? Klänning, byxor eller kjol? Jag borde nog klippa mig också...och tona håret. Och då jag äntligen bestämt vad jag skulle ha på mig och håret var fixat så var det dags att stressa upp mig för makeupen.
Under många år kunde jag inte gå till affären utan att ha makeup.
 Jösses, känner jag nu!
Så här i efterhand kan jag väl tycka att jag inte var så jäkla ful att jag var tvungen att dölja ansiktet med färg bara jag gick utanför dörren. Men självkänslan var väl inte på topp i 20-30 årsåldern. Med åldern kommer visdomen...eller insikten om sakernas tillstånd att man inte kan få en groda att förvandlas till en svan.
Nu är det slut på visdom för nu jäklar kommer en hyfsat bra resumé över dopets vedermödor.

Alltså....
Jag for vid gott mod till Norrstrandskyrkan vid 13-tiden för att vara behjälplig med ditt och datt. Eller rättare sagt, jag for mot Norrstrandskyrkan men då jag fick mess om att handla saker på vägen så blev det ett stopp. Jag skulle köpa Partyis....Ehhh. De säljer alltså fryst vatten i dagligvaruhandeln....61 år och har aldrig hört talas om detta. Jag har bara fryst i islådor, jag. Men sen var beställningen nåt som jag kände igen i alla fall, bubbelvatten,
Efter att ha genomsökt alla för mig logiska ställen fick jag till slut fråga en personal. Han gick i förväg hela vägen fram till brödfrysen, var annars?
Fullpackad med fryst/bubbligt vatten for jag mot vidare äventyr i Norrstrandskyrkan.
Där väntade ett föräldrapar, ett ytterst kompetent kompispar och två ungar, en liten 6-månaders som har som spetskompetens att kaskadspy på alla och envar och en 2-åring som har duracellbatterier. Den där sista ongen var idag MITT ansvar.
Han och jag har ju sen lång tid tillbaka varit bästisar så jag var inte ett dugg orolig.
Nu ljög jag. Det bara kom, liksom...
Jag var väldans förberedd på sprinterrace all over the place.
Och jag fick rätt...

Den här dagen var han jävligt trött på mommo! Hon var ju efter honom efter hela tiden juh!
Kan nån förstå att en liten 2-åring kan springa ifrån sin mormor så oerhört snabbt.
Oopps, där känner jag att jag gav en lina till vissa sarkastiska kommentarer...

Resumé av dopet:
Jag och little Dave kom in då akten redan börjat pga ett smärre utbrott...av little D kan tilläggas, inte mommo.
Vi smög in sist och satte oss bland våra vänner. På första bänk satt mammis släkt och framförallt morfar och moster. David fick tråkigt i mommis knä efter ca 1 minut och drog iväg på äventyr men då var moster Issa där och haffade honom innan han vält alla ljusstakar eller tagit över hela dopakten. Gulle Issa!
Som en tyst överenskommelse skötte hon handhavandet av David inne i kyrkan och jag utanför.
Men vi får inte glömma hans morfar som försökte i möjligaste mån att få lugn på sitt sprilliga barnbarn. Men som 2-åring är det döden att sitta still, det vet ju alla, så David körde racet fullt ut. Morfars knä blev tråkigt så vad gör man då? Jo, man kör en liten walkabout i altarringen...
Kyrkvärden fick nog bestående hjärtproblem efter denna dag medan den coola prästen lugnt sa: Du har en hel församling som har koll på killen.
Coolaste prästen!
David, turbokillen, gjorde dagen till ett sprinterrace för vissa i församligen..däribland mommo men även kära Louise som jag såg som hastigast skynda förbi i korridoren i församlingshemmet...
Men trots sprinterloppen efter little David så blev det ett fint dop för lilla Junia som var lugnet själv under hela kalaset, precis som sin storebror vid hans dop.
Jag är sååå himla stolt över min dotter och hennes sambo som rodde allt detta iland och då allt var över skänkte kvarvarande fika till församlingen dagen efter. Och det blev massor av fikabröd över.

Sen fick vissa av oss en mindre trevlig överraskning nån dag efter...
Nån hade tydligen haft magsjukebaciller med sig som present på kalaset.

Minst 10 av gästerna hamnade i framåt huvudstupaläge under söndagen.
Däribland mommo....i 3 dar. Mommo vill aldrig må så dåligt igen, faktiskt.
Nåja, nu är mommo frisk igen och allt är som vanligt.

Så har det hänt saker i vår trädgård. Morsdag var en orgie i presenter från min bästaste dotter i världen! Hon lockade med mig på trädgårdsdag på ett koloniområde där hon upplyste mig om att jag fick välja vad och hur mycket jag ville som morsdagspresent!
Jag blev helt stirrig över alla fantastiska växter men valde tillslut, med dotterns hjälp, 3 mycket ovanliga funkior, en storrams och en alunrot jag aldrig tidigare sett.
Inte nog med detta, hon hade också beställt en japansk lönn och en polkagrisfärgad ros till mig som tyvärr blev försenade. Kan ni förstå hur hjärtat bultar över en sån fantastisk dotter?!? Tänk att få en enda unge och så blir det en så perfekt en!

Nu har alla plantor hamnat i jorden och vår trädgård börjar likna en trädgård i min smak.
Nu återstår att vänta på att allt växer till sig.
Däe kommer mitt tålamod väl till pass...

Rosenrabatten

Fyndat rosor!

 Tålamodet, ja, Det har utvecklats nåt otroligt under de 22 år jag bott i villakvarter...
Och tänk så bra detta tålamod är att ta till då jag är barnvakt till mina små telningar till barnbarn! Sånt tålamod hade jag tyvärr inte då deras mammi var liten.
Man får perspektiv på saker och ting med ålderns rätt. Att minnet svävar omkring är en helt annan sak...Åldern, ni vet.

Tankar om sorgliga saker:
Det är snart 1 år sen han fick gå vidare till de gröna ängarna men hans minne sitter i mitt hjärta som om det var igår han gick omkring och betade maskrosor på gräsmattan.

Vaski på väg över Regnbågsbron.
Mattes hjärta brister fortfarande då och då.
Hans minne kommer ofta upp i våra samtal om ditt om datt

Att ta adjö av sin bästa vän är bland det värsta man kan vara med om och jag har vänner som just gått igenom detta och några som har detta framför sig inom snar framtid. De har mitt absolut starkaste stöd och jag vet så himla väl vad de kommer att gå igenom av saknad och sorg. Men så är livets upp-och nedgångar.

Pappa till Klinga och Lummi har för några dar sen fått gå vidare till de gröna ängarna. Han fick ett långt och bra liv men då livet blir jobbigt så är det skönt att få gå till den eviga vilan. Men för oss tvåbeningar är det otroligt tomt och sorgen ligger som en tung filt över oss.
 Så är livet med husdjur.
Saker som gör mig glad:
På tisdag hämtar Göbben hem Glittra! Guuud som vi har saknat henne!
Och ännu mer spännande: På torsdag kommer vår Humle till oss!
Göbben kommer att vara "valpledig" under 4 veckor och efter 3 veckor sluter matte till. Han kommer inte att ersätta min älskade Vaski, för det går inte utan han kommer att bli "sin egen" med alla sina egenskaper. Detta lilla underverk kommer att bli vår alldeles egna lilla bebis och han kommer att få bo i vårt lilla himmelrike på jorden.

Humle, den ljusa lilla godingen
är snart vår alldeles egna voffs.

Bara så ni vet, vi mår så kungligt gött här ute på landet att det inte är klokt!

Ha dä gött, mina goingar!