"Hur är det att vara pensionär då"?

 På A svarar jag B och på C kan jag inte, är det första som dyker upp i hövve på den frågan, en klassisk replik från "Vi i femman" på sin tid. För jag vet inte. Det är ju min ordinarie semestertid nu så kom igen i höst då skolorna drar igång sin verksamhet. DÅ kommer det säkerligen att kännas märkligt. 

Alltså, jag har ju alltid älskat sommar sol och värme men den här sommarens värmebölja har gjort mig helt overkligt slak. Men så insåg jag, det är väl betablockeraren som jag tydligen är i behov av som påverkar mig. Jag är skeptisk till denna...men lyder doktorns direktiv och stoppar i mig de där tabletterna varje dag. 

Så kom då äntligen lilla Varja till oss i mitten av juni och nu är det inte en lugn stund här hemma. Hon är ett riktigt energiknippe och en ständig källa till gapskratt! 

Varja, första dan hos oss

Varja, idag

Trädgården och odlingarna har varit en ledsam historia. Mina frösådder har torkat bort eller strypts av ogräs. Det enda som har överlevt är tomater och vaxbönor, potatisen verkar ha klarat torkan trots allt. De lärde hävdar ju att potatis inte behöver vattnas. 

Mina älskade dagliljor har i alla fall klarat värmen väl och bjuder på sin prakt. 

Igår den 17/7 var det min mammas födelsedag. Hon hade, om hon hede levt, fyllt 100 år. Men 1997 i februari tog hennes liv slut pga en hjärtinfarkt.

I morgon den 19/7 är det min pappas födelsedag. Han hade, om han levt, fyllt hela 104 år! Tyvärr fick han inte ens uppleva hälften av den åldern pga cancer. Han hann precis fylla 50 år innan sjukdomen vann över kroppen. Men mina föräldrar är inte glömda, de finns med mig alla dagar i form av tankar kring värderingar, att ha koll på ekonomin, att det yttre aldrig är viktigare än det inre och minnen och massor av minnen! 

Mitt stora djurintresse fick jag av pappa, min mamma var hundrädd och katter tyckte hon såg falska ut. Min helt ovetenskapliga analys av mammas djurovilja var att hon inte klarade av sorgen att ta adjö av dem då det var dags. Detta grundar jag mig på via hennes berättelser från barndomen. Hon klarade sig ändå inte ifrån sorgen då min syster Margaretha dog vid 14 års ålder i en hjärntumör. Efter det blev mamma aldrig riktigt glad igen. Jag var 5 år men minns fortfarande hur stämningen var i hemmet vid min systers sjukdom och efter hennes död. Det fanns inget anhörigsstöd på den tiden. Mamma gick omkring i dvala, bet ihop inför oss syskon, pappa jobbade på som vanligt. Och det gick aldrig riktigt över.

Både mamma och pappa tyckte om blått så jag har därför planterat blå blommor på deras grav som födelsedagspresent. Vet ju såklart att de inte ser det, jag är väl inte dum heller, men för varje år så blir det viktigare för mig att pynta deras grav extra fint. Har väl med min egen ålder att göra, antar jag. Min bror är blind och kan därför inte hjälpa till med graven längre så då är det extra viktigt för mig att den är fin. 

Skall beställa guldfärg att 
fylla på namnen med.

Hmmm...det här blev ju inget vidare upplyftande inlägg men ibland så blir jag dysterkvist, kan liksom inte krysta fram nåt glättigt. 

Det kommer en annan gång!

Kraaaam!