Ljuspunkt

Tänk så lycklig jag blir då jag ser att kaktusarna blommar!
I höstas var dom novemberkaktusar, i december julkaktusar och nu i mars påskkaktusar. De blommar så snällt flera gånger om året trots att jag knappt kommer ihåg att vattna dom! Tre stycken har jag och alla är lika blomvilliga. Kanske gillar de värmen från braskaminen samtidigt som det kyler från fönstret, för de som står i vardagsrummet blommar rikligare än den i TV-rummet. På sommaren får de stå i skuggan på altanen. Det är allt.
Då jag var ung tyckte jag de var kärringblommor. Även amaryllis och orkidéer hörde till den gruppen.  Novemberkatusar har jag nog alltid haft, även om jag inte gillat dem, ärvde nån efter mamma en gång, men de blommade aldrig. Antagligen av trots eftersom jag inte gillade dem...De bara stod där och var gröna, tråkiga och fula. Efter att de hade dött så fick jag nån i present, och så har det hållit på...Ja, de har förföljt mig, kan man säga! De enträgna jävlarna gav inte upp förrän jag började tycka om dem, ha ha! Det var ett lyckokast att jag tröttnade på dem och ställde ut dem på altanen en sommar för några år sén! Äntligen, sa de, nu fattar hon vad vi gillar!
Det var nog antagligen ungefär samtidigt som jag köpte amaryllislökar vid jul. Och så fick jag några orkidéer i present. Jag kunde ju inte säga till "presentgivaren" att jag tyckte de var asfula utan ställde dem snällt på fönsterbrädan. Och rätt som det var tyckte jag att de var jädrigt snygga. Inte nog med det, jag fick en av dem att blomma om! Detta tack vare att jag glömde bort den bakom en gardin...

Så i och med detta är jag väl officiellt utnämnd till Kärring men eftersom det är jag själv som bestämt krieterierna så smärtar det inte så mycket. 

En dag i eftertankens tecken...

Dagen började med ett oerhört tragiskt besked. Vår rektor stod redo då vi kom in genom entrén på jobbet i morse för att samla oss. På nåt konstigt vis så visste jag vad det gällde. En sköterska från vår företagshälsovård var på plats för att stötta och svara på frågor. Vår kollega som jag berättat om tidigare, som varit sjuk en tid, har nu fått svar på sin röntgen. Hon har en obotlig hjärntumör som antagligen kommer att inom ganska snar tid att ända hennes liv. Ingen behandling kommer att kunna rädda henne, utan nu gäller det bara att smärtlindra. Det är så tragiskt och jävla orättvist som det kan bli! Hon har en liten tjej på 4 år som kommer att bli utan sin mamma. Såklart har tjejen en pappa också men vem skall ta hand om honom då i allt detta? Dagen har varit så konstig som aldrig det. Som en dimma legat över oss.
 Efter det tunga beskedet var jag lite orolig över det lämpliga i min och min praktikants lilla bus med vår "kompis" som han har fått heta. Han har ju suttit i biblioteket under några da´r. Igår tyckte vi att han skulle besöka no-institutionen. Vi satte honom i deras skinnsoffa för att överraska på fredagsmorgonen.
Nu visade det sig att en av no-lärarna gick ner i går och upptäckte "kompisen" i soffan. Så i förmiddags efter vårt krismöte gick han ner till sitt arbetsrum, men på vägen såg han att det satt nån på stolen på vår sjuka kollegas arbetsplats. Han trodde nån flyttat "kompisen" och tyckte att det var lite olämpligt i nuläget att sätta dockan där då vi just fått veta det tragiska, så han gick fram för att flytta dockan då den plötsligt började röra sig! Det visade sig vara vikarien som jag bokat för henne som satt där! Ha ha ha! Mitt i allt det tragiska så skrattade vi som stollar åt detta! Det var nog det mest befriande skratt vi haft på länge, trots att vi i vanliga fall skrattar och har så himla kul på vårt jobb. Vi behövde få andas ut en stund mitt i det tunga. Man får perspektiv på saker och ting ibland...

Dagen D

Idag var första gången på väldigt länge som jag tränade utan att ha ont NÅNSTANS! Ja, jäklar, så gött! Och inte nog med det, jag hade världens flyt med bokningen av Popspinningen i morgon också. Passet ligger ju inte så bra för min del eftersom man helst skall boka klockan 16.00 eller i alla fall där omkring. Vid den tiden åker jag från jobbet, hämtar hundarna, lämnar av dem hemma för att åka på powerstepen som börjar 17.30. Det finns ingen lucka för att hinna boka. Jag kastade mig in på KMTI vid 17-tiden idag och bokade på deras dator. Fick reservplats, såklart. Men lycka! Första reserv!! För en stund sen pep det i mobilen, jag har fått en ordinarie plats! 

Som ni kanske kommer ihåg så satte jag frön i söndags. Då jag kom hem från jobbet idag hade de grott!

Och fuchsiaplantorna växer så det knakar. Vårkänslorna kom som ett brev på posten! Men de gick i och för sig över snabbt då jag kom ut på trappan och mötte Gubben Frost...

Kolla, små, små, små gröna blad!

Fina fuchsiaplantor!

Idag har jag skrivit ett meddelande till mig själv. Eller inte. Det kändes hur annorlunda som helst. Så här var det: Jag hade bokat en vikarie som heter samma som mig. Innan hon kom så kopierade jag elevlistor och schema åt henne och skrev då också ett meddelande till henne. Det började med; Hej Anja och avslutades med Ha det gött! MVH Anja. Om man inte visste bättre skulle man kunna tro att jag är narcissist... 

Livet är så skört

Igår satte jag rubriken; Ny vecka, nya överraskningar. Då menade jag nog inte att bli bönhörd på sånt vis som idag. Inte bara jag, utan hela personalen blev negativt överraskade idag. En av våra kollegor som varit sjukskriven under veckan, har visat sig vara mycket svårt sjuk. Det kan tyckas vara en klyscha då man säger "Ta vara på stunden och de små tingen i livet" men det kändes helt rätt att tänka så idag. Man får perspektiv på saker och ting vid såna här stunder.

På hemväg tog jag en tur till ICA för att snabbhandla, men mötte där en bekant från förr. Det var flera år sen vi sågs fast vi bor ganska nära varann. Idag kom han fram och var pratsam vi pratade en lång stund. I unga år umgicks vi i ett litet gäng, men då vi blev äldre fick vi olika intressen och umgänget rann ut i sanden. Han miste sin sambo- min väninna, för några år sen i samma sjukdom som min arbetskamrat. Idag känns det därför lite tungt. Att jag jagat livet ur mig för att fylla vikariehålen är en fis i rymden jämfört med det andra.

Ny vecka, nya överraskningar väntar...

Tänk att man kan bli nästan euforisk av att träna! Det är såklart inte alla gånger man får den känslan men då allt stämmer, kropp, själ, bra musik, proffsig instruktör och redskap så orkar man hur mycket som helst. En sån dag var det idag! Intervallspinning med Johanna är ett av de jobbigaste passen, men också otroligt inspirerande! Hon hojtar och tjoar på oss gäster och kör så det glöder om tramporna, man kan inte annat än hänga på. Och efteråt är man sååå nöjd med sig själv! Pilutta den onda vaden...

Vår nye medarbetare försvann mystiskt i fredags men dök upp igen idag. Han såg ut att ha haft en jobbig helg, hade säckat ihop fullständigt på golvet i personalrummet. Så försvann han igen, fick väl nog av oss, antar jag.

Då jag gick från jobbet satt det fortfarande en elev kvar och läste vid ett bord i biblioteket. Det gick inte att få ut honom så jag lät honom vara kvar. Antar att han hade vett att gå innan Vaktis låste...

Hmmm....vem kan det vara som sitter där.....?

Läser gör han också.....

Illustrerad vetenskap, minsann