En dag i eftertankens tecken...

Dagen började med ett oerhört tragiskt besked. Vår rektor stod redo då vi kom in genom entrén på jobbet i morse för att samla oss. På nåt konstigt vis så visste jag vad det gällde. En sköterska från vår företagshälsovård var på plats för att stötta och svara på frågor. Vår kollega som jag berättat om tidigare, som varit sjuk en tid, har nu fått svar på sin röntgen. Hon har en obotlig hjärntumör som antagligen kommer att inom ganska snar tid att ända hennes liv. Ingen behandling kommer att kunna rädda henne, utan nu gäller det bara att smärtlindra. Det är så tragiskt och jävla orättvist som det kan bli! Hon har en liten tjej på 4 år som kommer att bli utan sin mamma. Såklart har tjejen en pappa också men vem skall ta hand om honom då i allt detta? Dagen har varit så konstig som aldrig det. Som en dimma legat över oss.
 Efter det tunga beskedet var jag lite orolig över det lämpliga i min och min praktikants lilla bus med vår "kompis" som han har fått heta. Han har ju suttit i biblioteket under några da´r. Igår tyckte vi att han skulle besöka no-institutionen. Vi satte honom i deras skinnsoffa för att överraska på fredagsmorgonen.
Nu visade det sig att en av no-lärarna gick ner i går och upptäckte "kompisen" i soffan. Så i förmiddags efter vårt krismöte gick han ner till sitt arbetsrum, men på vägen såg han att det satt nån på stolen på vår sjuka kollegas arbetsplats. Han trodde nån flyttat "kompisen" och tyckte att det var lite olämpligt i nuläget att sätta dockan där då vi just fått veta det tragiska, så han gick fram för att flytta dockan då den plötsligt började röra sig! Det visade sig vara vikarien som jag bokat för henne som satt där! Ha ha ha! Mitt i allt det tragiska så skrattade vi som stollar åt detta! Det var nog det mest befriande skratt vi haft på länge, trots att vi i vanliga fall skrattar och har så himla kul på vårt jobb. Vi behövde få andas ut en stund mitt i det tunga. Man får perspektiv på saker och ting ibland...