Men det är inget att hänga läpp för. Jag har baske mig tänkt ta fredagen med ro. Jag övar efter att ha gått på distanskurs hos min guru Nina, som kan konsten att softa. Att kunna sitta och bara....vara. Att tomglo är en konst. Jag kunde det för många år se´n, innan villalivet, då jag bodde i bostadsrätt med en underbar, kuperad innergård där man kunde ligga och sola ostört på ett ställe, grilla och umgås på ett annat, eller sitta med sin kaffekopp och stickning vid ett tredje ställe och samtidigt kasta ett getöga på sin unge som antagligen klättrade som en stolle i gårdens magnifika klätterställning. En dusch fanns för ungarna att härja i på sommaren och vi vuxna hade ett eget litet grönsaksland om vi ville odla! Vi grannar grillade eller hade knytkalas på gården var och varannan dag och hjälptes åt då det var nåt som behövde göras. Det fanns ju såklart negativa sidor också, men de har jag glömt...Då vi skaffade våra första katter, min dotter och jag, så brukade jag gå ut med dem i flexikoppel. De fick absolut inte springa lösa, hu så hemskt om nåt hände dem! Då kunde jag sätta mig på en sten och bara...tomglo i nuet. Katterna fick gå i långlinan och jag bara satt och njöt av att inte göra nåt. Herregud, så jag kan sakna den känslan!
Jag kan villigt erkänna att det var med blandade känslor i hjärtat jag flyttade därifrån! Men den kärleken...Det tog många år innan jag kände mig bekväm med att bo i hus. Men ibland, då jag har klippt gräset, dammsugit huset, rensat allt ogräs, vikt all tvätt och strukit(huuu)det som absolut måste strykas, gett alla djuren mat, så kan jag ibland få en susning av den där känslan av att bara vara. Om jag sitter på altanen och tittar ut över trädtopparna eller på trädgården och lekparken är tömd på lekande ungar så kan den infinna sig, den där speciella känslan. Jag skall jobba mer på den, baske mig!
