Om mig

Mitt foto
Hammarö, Värmland, Sweden
Här delar jag med mig av glatt och sorgset, ilsket och stôlligt. I sammanhanget deltar ofta min Gubbe. Våra liv kretsar kring våra högt älskade husdjur, trädgården och vår gård med allt vad det innebär av arbete. Sen får ni gissa vilken årstid det är jag hatar mest...

lördag 7 mars 2015

Värmande brasa och spirande dagliljor

Nu är den ultimata tiden för en vinterhatare som mig. Ljuset har återkommit och växtligheten börjar spira så sakteliga. Men samtidigt kan det vara attans skitkallt och då kan man minsann göra en brasa i kaminen också. Det har jag gjort nu.

Våra dagliljor börjar titta upp!
Förra året fick jag en fin present av mina svärföräldrar. Eller inte bara förra året, jag brukar alltid få fina presenter av dem, men den här var lite annorlunda och otippad. Ett presentkort på Kusten var det. Alltså inte kusten som Smögen eller nåt, utan Kusten på Hammarö, ett ställe där man kan få lite fejksommar under en timme. 
Jag ställde kortet i vitrinskåpet för att tas fram under mörka hösten. Och glömde bort det. 
Det var väldigt synd för jag hade verkligen behövt det då....

Det var inte sista gången!


Nåja, förra lördagen hade jag ju tjejfest och fick städdille dagarna innan. Och där stod det, presentkortet! Och gällde t o m min nästa födelsedag den 14 mars. Jag bokade fort som attan och i går var dagen D. 
Jag hade inga jättehöga förväntningar, hade svårt att förstå hur man kan ersätta en solig sommardag men där blev jag glatt överraskad! Det kändes precis som då jag sitter i solstolen på soldäcket på baksidan av huset. Förutom alla småkryp....Efter en stund rann svetten av mig och jag var tvungen att byta stol till en där det var lite svalare. 
Men gött var det!

Vår lilla Lummistump har ju haft besvär med sina tänder och i måndagskväll var vi därför till Ulvsbys smådjursklinik för en koll. Vetten Martin fann inget konstigt så vi fick en ny tid där hon skall sövas så han får kolla ordentligt. Det blir på tisdag nästa vecka. 
Stackars Lumpan som inte kan gnaga på gnagisar eller äta torrfoder. Hoppas det löser sig efter tisdag.


Här sitter hon och väntar på att få komma in till Martin

Eftersom Gubben for till Sälen MYCKET tidigt i morse så har jag och alla djuren haft dagen för oss själva. Och som vanligt vaknade jag jättetidigt....Så typiskt det är att vara klarvaken då man äntligen kan få sova länge. Hundarna sov som stockar så varför gå upp. Jag tvingade mig att blunda en stund till, fick sällskap av Syrran som gärna vill ha en gosestund. 
Men vid 8-tiden orkade jag inte längre. Det kändes som om jag skulle få liggsår om jag låg kvar. Kan tillägga att jag fick väcka Lummi...

Även om vädret inte varit så strålande idag, det har blåst ordentligt, så har det blivit nästan två timmars hundprommar. Det behövdes verkligen. 
För mig. 
Efter sjukdomstiden och slarv med maten så känner jag bilringen över byxkanten hela tiden. Nåt jag avskyr. Känner mig riktigt obekväm med det.
Träningen har ju varit lite hipp som happ sen jag var sjuk.
 Har haft riktigt ont i kroppen och inte kunnat boka nåt muskelpass som jag så väl behöver. Spinning har jag i alla fall kunnat börja med och då prickat in mina favvisinstruktörer som kan konsten att piskrappspeppa mig. Och i onsdags fick jag t o m Gubben med mig! Han har inte kört ett enda pass på fyra veckor. Så blev han också seg i benen dagen efter....

Tvärkom på att det var dags för frösådd av chili, tomater, aubergine och paprika. Uhh, vilken tur! Förra året var jag för sen och därför hann inte bl a auberginen utvecklas ordentligt. Tror det hann bli två stycken...

Snålmaja som jag är så använder jag inga färdigköpta
frölådor. Nä, varför det? Man har ju hur många bra
grejer i köket som man sen kan slänga i sopsorteringen då plantorna
har växt till sig.
Och som vanligt under helgen blev det ett surdegsbak. Jag har verkligen snöat in på surdeg. Har fortfarande en kvar i frysen. Det är den som skall bli ämne till nästa gäng surdegar. Är lite osäker på det där....men det löser sig väl. Annars får jag väl köra en ny en. Det tar 5 dar...

Så där hel är den inte längre...Det var alldeles
för gott för att vara bra för mig och min bilring...
Tre tjocka skivor har nyss landat i min valk...Uhhh va gôtt!!!



















söndag 1 mars 2015

Mat och nagellack

En bra vecka är till ända där lördagen toppade med strålande solsken och en försmak av vår i luften. Jag och vovvarna tog en riktig långpromme och njöt i fulla drag. Tänk, att vädret har så stor inverkan på kropp och själ! 
Jag fejade hela dagen inför kvällens stora händelse, TJEJFEST! 
Ja, jag grejade så till den milda  grad att jag glömde bort att äta. Det skulle visa sig vara lite obetänksamt senare....

Det där med grejande, förresten. 
Den här gången hade jag planerat i detalj för att inte, som vanligtvis, få tidsnöd och fara som en skållad råtta i sista minuten. Jag hade nämligen en överraskning åt tjejerna i form av pyssel. 
Ni vet ju hur såld jag har blivit på nagellacksfärgning.

Jag hade alltså inköpt udda vinglas och vita muggar och en attans massa billiga nagellack. Sen fick de skapa sitt alldeles egna glas och sin egna mugg. Sen fick de ta med sina skapelser hem.
Maten skulle därför kunna förberedas långt i förväg, en gratäng och sallad, nybakat bröd och en enkel dessert. Det där lät väl enkelt? 
Jo, tjena!
Kvart i 7 hade jag inte duschat än och blodsockerfallet var nära. 
Bra början.
Men...
JAG HANN!
Nu skall ni få se vad mina väninnor skapade. Jag bara gapade! Så jäkla kreativa!

Lägg till bildtext



Så himla snygga!

Mätta och glada och glasen har fått innehåll.
Mitt fylldes lite för ofta, kan jag erkänna så här i efterskott...
Men så går det då man inte skött sin kosthållning under dagen...
Jag skall öva på ordet: Omdöme, ett tag framöver...
Vovvarna var väldigt nöjda med kvällen , hälsar de.
Massor av uppmärksamhet!


Men tänk så fort kvällen går då man har roligt! Nu laddar vi för nästa fest och då är nog sommaren här. Guuuud, så gött! 

Lite smolk i glädjebägaren är att jag har fått  inflammation i mina armar och händer. Jag kan inte räta ut och böja armarna utan att det gör SKITONT, faktiskt. Men nu skall jag inte gnälla för jag har kört mitt första spinningpass sen influensan och det var så himla kul! 
Och jag behöver ju inte använda armarna då jag cyklar.


lördag 21 februari 2015

Skaparlusten har kommit åter vilket innebär några nagellack färre...

Under min konvalescent har jag nog fyllt min kvot vad det gäller TV-tittande för flera år framöver. 
Inte ens ett blogginlägg har jag orkat med. Och vad skulle jag ha skrivit om? Hur äckligt det är att snyta sig så man tror ögonen skall följa med ut i papperet, eller hur ont det gör att hosta då halsen och bröstet känns som taggtråd? Det har jag velat bespara er, kära vänner. 

Nä, det har blivit väldigt mycket TV istället. Inte ens en liten, liten kreativ idé har poppat upp i min skalle. Det är väl typiskt, att då man ändå inte orkar jobba så kunde väl de där kreativa tankarna ta lite fart....De där ideérna som alltid kommer då man har för mycket att göra och inte hinner... 

Jo, förresten, lite kreativt har det ju blivit, höll på att glömma Paper artist, för tusan! Det har blivit ett stort antal alster i min mobil. Jag har lagt alla i en mapp i datorn för att senare kunna välja och vraka då det är dags att skriva ut dem och placera ut dem på lämplig plats. På jobbet skall några sitta, har jag bestämt, men vilka...DET kommer inte att bli lätt. Det blir lätt en mani att fixa med sina foton...
Kolla här bara, samma foto i 3 olika tappningar. Det är som att måla en tavla, fast utan riktig färg och pensel. 

Jag är otroligt förtjust i svartvitt med endast några få färginslag

Även svartsvart med få färginslag är en favorit

Och det lite suddiga, otydliga retar ju fantasin


Men framför allt har jag kollat en massa program som jag i vanliga fall ratar, såsom Lyxfällan, Arge snickaren, SOS Sommar, 112 på liv och död men också en del program jag gärna skulle se men sällan hinner pga tidsbrist, såsom Djurakuten och Veterinärerna. 

Men idag då jäklar dök det upp en idè! Och nu skall ni få se bilder!

Tog en hink jag inte är rädd om och hällde i varmt vatten.

Hävde i några droppar av ett av mina nagellack jag tröttnat på,
man kan röra om med en träpinne, eller så låter man bli...

Fyndade två muggar på Coop för 5 spänn styck
och rensade i nagellackshyllan. Det svarta funkade
men det guldiga var helt stelt, så jag fick leta vidare

Första doppet gjort och de står på tork. Nästa dopp blir i ett ceriserosa
lack.


Färdigdoppade! Lacket fastnade lite ojämnt så torktiden
blev lite lång.

Men då de torkat kliade det i fingrarna att piffa lite till.
Sagt och gjort! Hämtade mina glitterpennor och se där, nu är jag nöjd!
Nu får de stå och torka tills i morgon, då skall jag ha hunnit kollat vid vilken
temperatur man skall härda dem i. Vill ju inte paja ugnen, liksom....
Man måste ju såklart inte härda dem, men då kan man bara handdiska dem. 
Och då dessa två muggar var färdiga dök nästa idé upp i hövve; att göra detta på klarglas.
Solareturen, nästa!
Ja, eftersom jag redan har gjort ljuslyktor av alla våra vinglas utom fyra, dock inte de skitdyra som jag fått i present eller de ärvda, så behöver jag ämnen för mina nyskapande ideér. 
Jisses, ni anar inte hur det härjar runt i huvudet på mig just nu! Om härta vore nock, som goaste Maggi brukar säga...
Ja, Maggi ja....Min fd arbetskamrat som jag saknar så in i bänken så ni anar inte. Och inte bara jag utan ungarna och resten av personalen. 
Men mest jag.
Hon har satt ett så stort avtryck hos oss att vi inte fattar att hon inte jobbar hos oss längre. Varje gång hon dyker upp säger ungarna: Åhhh, Maggi, skall du börja jobba hos oss igen nu? 
För hon brukar gästa oss och smitta av sig med sin positiva energi och då passar jag på att tanka så jag klarar mig till nästa gång!
För det måste alltid komma en nästa gång!





onsdag 11 februari 2015

Boktips från sjuksängen

Vilken tur att det finns böcker. Och att jag har en hel hög liggandes på mitt nattygsbord jämt och ständigt. Inte alltid blir det nåt läst, men de ligger där om jag får ett flow. 
Då plöjer jag hela högen, dvs de som är värda att ta upp min tid, har en bok inte fångat mig inom de första 100 sidorna, då är den rökt. 

Nu har jag läst två stycken på ett litet kick och har en "bredvidbok" som jag läser lite i emellanåt.


Jag är helt ointresserad av skidskytte, men personen Björn Ferry fascinerar mig. Är han en pajas eller gör han sig till? En klok kille med ibland mindre kul infall och uttalanden....Obekväm men ärlig. Ja, det finns mycket att tycka om denne man, men hans sätt att skriva tilltalar mig, om än med reservation för alla fula ord. Det störde mig otroligt! Till slut vet man när det snart skall komma nåt fräckt, innan man läst det. Helt onödigt i en förövrigt bra bok, skriven i dagboksform.
För mig är inte sporten i sig intressant utan hur mycket han tränade, vad han åt och hur han lyckades uppnå alla mål.
Personen Ferry är en klipsk kille, genomärlig, kanske ibland FÖR ärlig; man måste inte alltid säga allt man tycker och tänker, det kan såra personer nåt grymt.
Han hymlar inte med att han gillar pengar och därför ställt upp i en massa struntsaker för att det gav bra betalt.
Och att han drack så himla mycket alkohol under hela sin karriär!!!!! Det hade jag aldrig trott! Och inför tävlingarna, dessutom!!!!! Det trodde jag inte var möjligt. Man vet väl hur det känns om man varit på kalas och skall träna dagen därpå. Bortkastat, helt enkelt. Han måste ha bästa generna!
En helt klart läsvärd bok, även om man inte är ett spår intresserad av skidskytte.

Utdrag:

"Heidi började prata städning igår. Igen. Är det nåt hon inte gillar med mig så är det städningen - avsaknaden av städning. Och jag håller med och vet inte varför jag har så svårt att bättra mig. Skyller på samhället, tidsandan, kulturen. Jag har växt upp i en ojämställd värld, alltså blir jag likadan själv. Jag har för snälla föräldrar.
Men eftersom jag vet det måste jag ju kunna ändra mig, tycker Heidi. Och hon har rätt.
Gardinbyten och annat sånt kommer jag dock aldrig att prioritera, på toaletterna däremot, och i köket, skall det vara rent. Man skall ju inte bli sjuk av att bo.
Av Heidi får jag veta att köket inte bara består av bordet och diskbänken, det skall vara rent under diskbänken, bakom spisen, och inuti kylskåpet också. Jag berättade inte om silverfisken som låg i djuptallriken i morse."




 ÅHHHHH!! Den här boken blir man så glad av att det känns i hela kroppen!! En riktigt Måbra-bok!
Den borde vara obligatorisk att läsa för ledsna människor, eller skit heller, för ALLA människor.
Jag sträckläste boken och var färdig vid 01.30 i natt. Och som vanligt, då jag har läst ut en fantastisk bok, så infann sig tomhetskänslan. Men lycka! Det finns en fortsättning!

Boken handlar om Bror, en 13-årig kille med en något annorlunda smak för musik och kläder. Serge Gainsbourg, är hans störste idol och märkeskläder från tidigt 60-tal det enda tänkbara att bära.
Han har också ett mycket sofistikerat sätt att uttrycka sig. Han är enda barnet till ett läkarpar som har fullt upp i sina karriärer. Och då de tror att Bror sover, grälar de, och har så gjort i flera år. Olof är en ensam kille som är livrädd att hans föräldrar skall skilja sig, så han iscensätter en plan...

Sen har vi Tessan, en kvinna som helt plötsligt får nog. Hon lever i ett dåligt förhållande med en karl som har som största intresse att dricka öl och kolla sport med sin bästa polare. Hon jobbar i ortens korvkiosk och är en fröjd för ögat för karlarna i sina trånga byxor, skjortan som visar mer än den döljer och stans högsta klackar. Men hennes dröm är att få laga RIKTIG mat! Hon läser kokböcker som andra läser romaner. En dag ringer hon tett samtal.....

Sist men inte minst, Jane, en excentrisk 60-årig dam, som lever för djur i nöd, men också för människor som behöver en puff i rätt riktning. Men även Jane behöver till slut en puff...

Dessa tre människor träffas på det mest märkliga sätt och det är så bra, SÅ BRA och man blir så varm i hjärtat!
Och gillar man lyckliga slut...ja men då så; LÄS DEN!!!

Utdrag:

Bror håller krampaktigt i sin pepitarutiga väska samtidigt som han känner hur porten går igen bakom hans rygg. Snabbt går den igen också, som om någon verkligen tryckte till den ordentligt. Gården är inte särskilt stor, men allt(ja, verkligen allt när Bror tänker efter) verkar finns där. En liten grusallé kantad av frodiga växter som Bror aldrig sett förut, rymliga burar med fåglar av olika arter i mer eller mindre sjukligt skick. Ekorrar i alla storlekar, från yviga småttingar till gråpälsade gamlingar, skuttar runt, en grå grävling glor avmätt på Bror men fortsätter böka sig ner i sitt gryt, två rävar blickar blygt från en på marken vilande trädstam, några grisar bökar högljutt i ett trädgårdsland, en hel rad med kråkor, kajor och skator sitter på taket till det lilla huset i gammalt tegel som vilar längst in bland all grönska.
Det nafsar i benet och Bror rycker till i hela kroppen. Bakom honom står en get och försöker smaska i sig hans duvblå byxor till middag. De stirrar på varandra. Bror något skrämd, geten med tom gul blick och malande käkar. Två lönnar tronar som väktare på varsin sida av huset och precis vid porten vaktar ett par enorma askträd. Djuren på gården tar inte någon större notis om Bror, de tittar upp, noterar att han är där och fortsätter sedan med sitt. Förutom den byxsugna geten förstås, som enträget nafsat i Brors knäveck.
Bror tar upp sin väska och går med darrande ben längs den knastrande grusgången, bakom honom hörs ett fånigt bräkande från geten.
Bror tittar plötsligt ner på sina fötter, som om någon tagit tag i hans nacke och tvingat hans blick neråt. Och där, precis framför hans välputsade skor, ligger en liten låda full med bomull. Mitt på bomullen vilar en minimal fågelunge. Den piper. Små, tysta hjärteskärande pip. Bror böjer sig ner och tar upp lådan. Fågeln är alldeles förfärligt orolig, riktar sin öppna näbb mot Bror och ögonen vet inte vart de skall stirra. Så de stirrar åt olika håll.
-Pip, pip, pip, piiiiip!
Bro hinner inte tänka, har går snabbt uppför farstutrappans tre steg med lådan försiktigt tryckt mot sitt bröst, knackar på den öppna dörren.
-Hallå?
Inget svar. men Bror hör att det är nån därinne. Han ropar igen, lite högre den här gången.
-Här inne!
-Hej.
Kvinnan hejar innan hon vänt sig om och verkligen sett Bror. Alldeles grått hår har hon, långt och spikrakt. Röda läppar på stor glad mun, svartmålade gröna ögon och rosiga kinder. I mungipan en cigarill. Hon torkar av händerna på sitt redan smutsiga förkläde, ler brett och sträcker fram sin hand mot Bror.
-Jane heter jag.



Och så till sist det här lilla guldkornet. Då jag gallrade i mitt bibliotek vid återflytten tillbaks till vår nyrenoverade skola så var det nära, mycket nära att den fick åka i containern. Ingen har någonsin lånat den under alla mina 17 år som ansvarig i biblioteket. Men då jag hade bläddrat lite i den så kunde jag inte skicka den till böckernas himmel. Den har fått ett fosterhem hos mig tills jag har bestämt dess framtid.
Den består av små fabler på ca en och en halv sida. Författaren ironiserar över sina medmänniskors svagheter men då i djur-eller växtskepnad. Underhållande i små portioner.
Jag brukar klämma en eller två åt gången, det räcker. Man skall INTE sträckläsa den här boken, då försvinner känslan, tycker jag. En riktig läsvärd klassiker.

Utdrag:

Vargen som dörrknackare
Herr och Fru Får satt i vardagsrummet med sin dotter som var så söt att man kunde äta upp henne, när det plötsligt knackade på ytterdörren. " Det är en herre" sade dottern.
"Det är borstbindaren" sade modern.
Den försiktige fadern steg upp och tittade ut genom fönstret. "Det är vargen", sade han. "Jag ser svansen på honom."
"Var inte dum nu" sade modern och reste borst. "Det är borstbindaren, och det är hans borste du ser."
Och så gick hon och öppnade, och vargen rusade in och tog dottern.
"Du hade faktiskt rätt", svarade modern med fåraktig min.

Sensmoral:
Mamma vet inte alltid bäst.




lördag 7 februari 2015

Dädd i däsad och odt i halsed, med likväl på beded

Detta skall inte bli nåt självömkansinlägg
Men....
För ett tag sen mallade jag mig för en arbetskamrat med att inte ha varit förkyld på minst två år.
Gubben har varit förkyld säkert fyra gånger under denna tid utan att jag blivit smittad. Så därför var jag inte nämnvärt oroad då han i söndags kom hem med feber och en något ömkansvärd uppsyn. Jag som hade övermänsklig motståndskraft och allt.

Under veckan har jag jobbat, skött om sjuklingen, vallat hundar, städat, lagat mat, med en diffus trötthetskänsla i kroppen. Äsch då, bara lite mycket nu, och ingen träning hanns ju med heller. Inte konstigt att man känner sig trött då. Fast på tisdagen kändes det trångt i halsen och därför så tog jag en dusch Coldzyme, munspray mot förkylning. Bort, dumma halsont!
Men den j-a sprayen måste varit för gammal eller nåt, för halsontet blev ju värre och värre. Skitspray!

Sen har det bara gått utför med mig. Torsdag natt vaknade jag med kvävningskänslor. Det dumma halsontet hade tagit över min kropp, helt och hållet! Kravlade mig upp till jobbet, i alla fall.
För det är ju lika jobbigt att vara hemma och vara sjuk som på jobbet, så skam den som ger sig.
För mig gäller; Ingen feber-inte sjuk.
Saken är den att jag nästan aldrig får feber, men kan känna mig på dödens brant ändå.

I natt vaknade jag vid 3-tiden och kunde knappt andas. Fick inse att jag är nog sjuk nu, på riktigt, fast utan feber. Och ingen röst till på köpet. Jobbigt då jag har fallenhet för att stri.
Dret, på ren värmlandska.
Hade jag inte mallat mig och skrutit om att jag inte varit förkyld på två år så hade detta aldrig hänt, det är jag säker på.
Jag och min stora käft.

Men inget ont som inte har nåt gott med sig. Eftersom jag inte orkat hålla tempot på jobbet så har jag kunnat fundera ut lite dekorationer i mitt synnerligen tråkiga, nybyggda bibliotek.

Då kom min privata mobil väl till pass. Den har en funktion som heter Paper artist, där man redigerar sina bilder från galleriet precis som man behagar. Helt fantastiskt! Sen var det ju det där med hur jag skulle få bilderna från mobilen till min dator på jobbet...JA, JAG VET, jag är helt körd på sånt där!
Men om man samtidigt är envis som synden så ordnar man till det. Nu finns bilderna på mitt skrivbord både i A4 och A3.

Här kommer ett axplock:
Jag gillar att plocka fram små färgklickar i det
övrigt svartvita.
Detta är mina rosa pioner som blommade för första
gången i somras.

En av mina liljor

...och en till

Tulpanerna och betongljuslyktorna

Den här är jag riktigt nöjd med! Spinnrocken på altanen

Samma spinnrock med annat utförande

Lite betong-och blomarrangemang från i somras

Syrran i vilsam pose

Frivillig elev som kanske får äran att sitta på väggen
i Bibblan. 
Nyss läste jag en blogg av en positiv och härlig tjej, tillika instruktör på mitt träningsmecka. Jag brukar läsa den ofta men på sistone har jag inte hunnit. Nåväl, nu hade hon fått städmani och rensat alla lådor och skåp, plockat bort på diskbänken och verkligen grejat. Hon tycker själv att hon är en slarvmaja som rör till det och har sig. Men nu skall det bli andra takter.

Oj, oj, så jag önskar att jag var lite mer slarvmaja!
Det blir orosvarning i mig då det ligger saker(Gubbens snus och små post-itlappar på "min" finbänk i köket).
Då jag lagar mat så plockar jag genast undan det jag använt och torkar därefter bänken. Flera gånger. Då min dotter har lagat mat hos oss, förövrigt otroligt god mat, så har hon kört ut mig ur köket eftersom jag surrar omkring henne och plockar undan, diskar och torkar. Såklart otroligt stressande, jag vet, men jag kan inte hjälpa det!
Jag är den som ALDRIG har städat färdigt. Jag tycker att alla andra har det så fint, piffat och välstädat så därför strävar jag på. I oändlighet.
 Även på jobbet har de nog börjat misstänka mig som städmissbrukare...
Tänk, så skönt det skulle vara att bara....inte bry sig. Fast då skulle ju främmande organismer ta över vårt hem och ge oss gröna öron, eller nåt....

Fast värst vore det om det kom besök och de såg hur det såg ut på vår köksbänk...
Som idag, då där står tomma plåtburkar som skall ut till återvinningen, fast jag inte orkat bära ut dem och en amaryllislök som skall sparas eftersom den var nåt alldeles fantastisk fin då den blommade, dessutom en julgåva från käraste styvdottern. Ja, ni ser ju själva hur rörigt det är...


Oj, de där flaskorna är ju attans störande också.,
men jag tror jag skall spara dem till nåt pyssel...

Nu, då jag är sjuk så är jag ju tvungen att stanna upp och reflektera. Det har ju inte hänt något förfärligt trots att jag inte orkat plocka bort de där attans skämsiga burkarna.
Och om jag tittar åt ett annat håll så slipper jag se dem...
Lättare sagt än gjort, men jag försöööööker.


Opps, nu såg jag dem igen!

Men hörrni, kära vänner, ta nu hälga och hand om varann!
Och då ni druckit upp så ställ genast glaset i diskm.....