Nu är jag allvarlig

Gokväll, mina goingar så här på Sveriges nationaldag!
Vet inte om jag känner nån sån där stor nationell glädje som norrmännen verkar känna på deras nationaldag den 17;de maj.
Nåja, jag är jättenöjd att vara ledig och att vädret är fantastiskt fint. Det är väl svenskt lagom, eller hur?
Tänker på en sak då jag sitter i skuggan på vår altan, en smäktande vind känns sådär alldeles lagom sval så inte värmen skall framkalla svettningar som i sin tur framkallar undringar om det är klimakterievallningar eller att det bara är jävligt varmt.
Skit samma, allt har sin tid...fast min borde varit överstånden för länge sen kan tyckas. Men vem bestämmer det? Doktorn? SMHI? Lövén, GUD eller t o m Trumpjäveln?
Tror faan det...

Varning!
Nu blir det filosofiska undringar.
Hur kan man veta när man är lycklig om man inte har nåt att jämföra med? Och vad är lycka? Egentligen?
För mig har den ultimata lyckan infunnit sig med vår flytt. Pusslet är komplett!
Jag har tagit upp det där som alla pratar om men inte kan; att tomglo!
Jag kan!
Men innan dess så hade jag under många år i förortsvilla en annan uppfattning om lycka. Att stå ut och göra det bästa av situationen. Att renovera och skaffa fler och fler husdjur. Det var lycka.
Då.

Innan dess i ett annat förhållande så fanns en annan lycka, tex att få en älskad onge och dessutom en DOTTER som jag i hemlighet önskat!

Julafton 1982

Min favoritbild av min onge!
Älskar henne från jorden till månen!

Att som ung och oerfaren ta hand om ett litet barn var oerhört nytt, overkligt men också fantastiskt. Men så...
Efter att ha haft bästa småbarnstiden så blev ungen som förbytt vid 4års-åldern. Blev rädd för tex flygplan.
Vi fattade ittnö.
Under hela hennes uppväxt fortsatte vi att fatta ittnö och det har jag fortfarande svårt att inte ha fruktansvärt dåligt samvete för. Jag förstod inte varför hon var som hon var och varför hon mådde så dåligt.
 Nån hjälp fick vi aldrig då det på den tiden var ajabaja att ge diagnoser. Den enda diagnosen som fanns var MBD eller BORTSKÄMD. Många av min dotters skolkamrater ha fått diagnoser i vuxen ålder, precis som hon.
Jag kämpade och det gjorde såklart hon också fast på olika håll. Tiden går inte att ta tillbaks men förhoppningsvis går allt lösa i vuxen ålder.
 Min dotter är min allra bästa vän och mina barnbarn mina hjärtan för evigt. Men jag känner en sorg över att hennes ungdomstid blev så fruktansvärt jobbig och att jag inte fattade hur jag skulle kunna hjälpa henne.

Detta inlägg grundar sig på att jag sträckläst

Familjen Thunberg-Ernman har alltid fått likes för sina åsikter av mig sen tidigare men nu då jag har fått insyn i deras vardag så är de mina vardagshjältar för evig. Jag känner igen mig i så många situationer och hur man tänker och agerar utifrån sina egna ihopknåpade lösningar.
De personer som har åsikter om att hon är exploaterad av sina föräldrar borde tvingas läs denna bok!
Att ha högfungerande autism passar inte in i ramen för "oss andra" men är en tillgång då man vill påverka och åstadkomma något konkret. Detta verkar ofta störande för "den stora massan".
 Att högfungerande autism och ADHD kan var en tillgång som kulturarbetare, företagsledare eller över huvudtaget som yrkesutövare med hög arbetsmoral är för många helt i skuggan av tidningsrubriker då det handlar om mord och förödelse.
Jag är helt säker på att många familjer går igenom samma vardag som denna familj för att överleva. Jag känner igen mig i så många delar av familjen Thunberg-Ernmans berättelse att jag har behövt lägga ner boken och ta in innan jag fortsatt läsa.
Detta är den viktigaste läsning jag upplevt på mycket länge.

Jag beordrar er att läsa den för den är sååå himla viktig!

Nästa gång vi hörs vill jag ha en recension!

Adios amigos!

Efter dopet och framtiden...

Här kommer den spännande fortsättningen på förra inlägget...

På morgonen visste jag fortfarande inte vad jag skulle ha på mig. Jag har under senare år, efter jag fyllde 50 faktiskt, tagit klädval, makeup och utsmyckning av min lekamen med en klackspark. Det känns befriande, faktiskt. Hel, ren och bekvämt är mitt motto. Det enda jag var osäker på idag var om jag skulle behöva köpa nylonstrumpor. Jag hatar nylonstrumpor!!! Men att visa ett par blåvita ben för församlingen vore rent av straffbart. Så kollade jag mina ben i spegeln och insåg att de faktiskt var bruna, eller ja, nästan bruna men inte blåvita i alla fall. Inga nylon, alltså! Gött!

Tänk vilken procedur det var i yngre år! Var jag bjuden på fest så låg stressen på lur direkt! Vad skall jag ha på mig? Har jag haft den på tidigare fester så alla kommer att känna igen den? Bäst att köpa nytt men vad skall jag välja? Klänning, byxor eller kjol? Jag borde nog klippa mig också...och tona håret. Och då jag äntligen bestämt vad jag skulle ha på mig och håret var fixat så var det dags att stressa upp mig för makeupen.
Under många år kunde jag inte gå till affären utan att ha makeup.
 Jösses, känner jag nu!
Så här i efterhand kan jag väl tycka att jag inte var så jäkla ful att jag var tvungen att dölja ansiktet med färg bara jag gick utanför dörren. Men självkänslan var väl inte på topp i 20-30 årsåldern. Med åldern kommer visdomen...eller insikten om sakernas tillstånd att man inte kan få en groda att förvandlas till en svan.
Nu är det slut på visdom för nu jäklar kommer en hyfsat bra resumé över dopets vedermödor.

Alltså....
Jag for vid gott mod till Norrstrandskyrkan vid 13-tiden för att vara behjälplig med ditt och datt. Eller rättare sagt, jag for mot Norrstrandskyrkan men då jag fick mess om att handla saker på vägen så blev det ett stopp. Jag skulle köpa Partyis....Ehhh. De säljer alltså fryst vatten i dagligvaruhandeln....61 år och har aldrig hört talas om detta. Jag har bara fryst i islådor, jag. Men sen var beställningen nåt som jag kände igen i alla fall, bubbelvatten,
Efter att ha genomsökt alla för mig logiska ställen fick jag till slut fråga en personal. Han gick i förväg hela vägen fram till brödfrysen, var annars?
Fullpackad med fryst/bubbligt vatten for jag mot vidare äventyr i Norrstrandskyrkan.
Där väntade ett föräldrapar, ett ytterst kompetent kompispar och två ungar, en liten 6-månaders som har som spetskompetens att kaskadspy på alla och envar och en 2-åring som har duracellbatterier. Den där sista ongen var idag MITT ansvar.
Han och jag har ju sen lång tid tillbaka varit bästisar så jag var inte ett dugg orolig.
Nu ljög jag. Det bara kom, liksom...
Jag var väldans förberedd på sprinterrace all over the place.
Och jag fick rätt...

Den här dagen var han jävligt trött på mommo! Hon var ju efter honom efter hela tiden juh!
Kan nån förstå att en liten 2-åring kan springa ifrån sin mormor så oerhört snabbt.
Oopps, där känner jag att jag gav en lina till vissa sarkastiska kommentarer...

Resumé av dopet:
Jag och little Dave kom in då akten redan börjat pga ett smärre utbrott...av little D kan tilläggas, inte mommo.
Vi smög in sist och satte oss bland våra vänner. På första bänk satt mammis släkt och framförallt morfar och moster. David fick tråkigt i mommis knä efter ca 1 minut och drog iväg på äventyr men då var moster Issa där och haffade honom innan han vält alla ljusstakar eller tagit över hela dopakten. Gulle Issa!
Som en tyst överenskommelse skötte hon handhavandet av David inne i kyrkan och jag utanför.
Men vi får inte glömma hans morfar som försökte i möjligaste mån att få lugn på sitt sprilliga barnbarn. Men som 2-åring är det döden att sitta still, det vet ju alla, så David körde racet fullt ut. Morfars knä blev tråkigt så vad gör man då? Jo, man kör en liten walkabout i altarringen...
Kyrkvärden fick nog bestående hjärtproblem efter denna dag medan den coola prästen lugnt sa: Du har en hel församling som har koll på killen.
Coolaste prästen!
David, turbokillen, gjorde dagen till ett sprinterrace för vissa i församligen..däribland mommo men även kära Louise som jag såg som hastigast skynda förbi i korridoren i församlingshemmet...
Men trots sprinterloppen efter little David så blev det ett fint dop för lilla Junia som var lugnet själv under hela kalaset, precis som sin storebror vid hans dop.
Jag är sååå himla stolt över min dotter och hennes sambo som rodde allt detta iland och då allt var över skänkte kvarvarande fika till församlingen dagen efter. Och det blev massor av fikabröd över.

Sen fick vissa av oss en mindre trevlig överraskning nån dag efter...
Nån hade tydligen haft magsjukebaciller med sig som present på kalaset.

Minst 10 av gästerna hamnade i framåt huvudstupaläge under söndagen.
Däribland mommo....i 3 dar. Mommo vill aldrig må så dåligt igen, faktiskt.
Nåja, nu är mommo frisk igen och allt är som vanligt.

Så har det hänt saker i vår trädgård. Morsdag var en orgie i presenter från min bästaste dotter i världen! Hon lockade med mig på trädgårdsdag på ett koloniområde där hon upplyste mig om att jag fick välja vad och hur mycket jag ville som morsdagspresent!
Jag blev helt stirrig över alla fantastiska växter men valde tillslut, med dotterns hjälp, 3 mycket ovanliga funkior, en storrams och en alunrot jag aldrig tidigare sett.
Inte nog med detta, hon hade också beställt en japansk lönn och en polkagrisfärgad ros till mig som tyvärr blev försenade. Kan ni förstå hur hjärtat bultar över en sån fantastisk dotter?!? Tänk att få en enda unge och så blir det en så perfekt en!

Nu har alla plantor hamnat i jorden och vår trädgård börjar likna en trädgård i min smak.
Nu återstår att vänta på att allt växer till sig.
Däe kommer mitt tålamod väl till pass...

Rosenrabatten

Fyndat rosor!

 Tålamodet, ja, Det har utvecklats nåt otroligt under de 22 år jag bott i villakvarter...
Och tänk så bra detta tålamod är att ta till då jag är barnvakt till mina små telningar till barnbarn! Sånt tålamod hade jag tyvärr inte då deras mammi var liten.
Man får perspektiv på saker och ting med ålderns rätt. Att minnet svävar omkring är en helt annan sak...Åldern, ni vet.

Tankar om sorgliga saker:
Det är snart 1 år sen han fick gå vidare till de gröna ängarna men hans minne sitter i mitt hjärta som om det var igår han gick omkring och betade maskrosor på gräsmattan.

Vaski på väg över Regnbågsbron.
Mattes hjärta brister fortfarande då och då.
Hans minne kommer ofta upp i våra samtal om ditt om datt

Att ta adjö av sin bästa vän är bland det värsta man kan vara med om och jag har vänner som just gått igenom detta och några som har detta framför sig inom snar framtid. De har mitt absolut starkaste stöd och jag vet så himla väl vad de kommer att gå igenom av saknad och sorg. Men så är livets upp-och nedgångar.

Pappa till Klinga och Lummi har för några dar sen fått gå vidare till de gröna ängarna. Han fick ett långt och bra liv men då livet blir jobbigt så är det skönt att få gå till den eviga vilan. Men för oss tvåbeningar är det otroligt tomt och sorgen ligger som en tung filt över oss.
 Så är livet med husdjur.
Saker som gör mig glad:
På tisdag hämtar Göbben hem Glittra! Guuud som vi har saknat henne!
Och ännu mer spännande: På torsdag kommer vår Humle till oss!
Göbben kommer att vara "valpledig" under 4 veckor och efter 3 veckor sluter matte till. Han kommer inte att ersätta min älskade Vaski, för det går inte utan han kommer att bli "sin egen" med alla sina egenskaper. Detta lilla underverk kommer att bli vår alldeles egna lilla bebis och han kommer att få bo i vårt lilla himmelrike på jorden.

Humle, den ljusa lilla godingen
är snart vår alldeles egna voffs.

Bara så ni vet, vi mår så kungligt gött här ute på landet att det inte är klokt!

Ha dä gött, mina goingar!

Doptider..och lite annat..

Hej mina godingar! Det duggar inte tätt mellan inläggen nu för tiden, men ni har säkert överlevt det också.

Vi skruvar, spikar, gräver upp och gräver igen, flyttar och flyttar om igen...med andra ord så fyller vi våra dagar fullt ut efter våra ordinarie jobb. Men vi gör det med glädje. 

Vi har satt staket runt hela tomten, 130 m med stolpar, bräder och vilstängsel, jag har grävt bort massor av vitt grus i rabatterna(detta skall återvinnas som dränering i diket intill grannen), köpt växter för en otroligt hemlig summa, målat 12 pallkragar med falurött och sen flyttat runt dem i vår paddock om och om igen för att till slut få ordning på alltihop. Ja, jösses! 

Men vi är sååå lyckliga över vårt paradis.

Men....

Jag har fått dödsångest. 

Ja, jag vet. Dumt. Jättedumt. Och jag skäms en aning....

Men ändå...Jag är 61 år, och dödsannonserna duggar tätt med klasskamrater, fd kollegor osv. Varför skall JAG vara skonad? Eller min man? Jag har koll på hans hälsa också, bara så ni vet...

Jag vet inte om jag är speciell på nåt vis, men om man är mitt i den bästa tiden i livet, är det inte då lätt att hemfalla åt tankar om sjukdom och död? För att man har det så bra så kommer tvärtomtankarna direkt.

Är jag knäpp, ellä? 

I morse då min själs älskade göbbe satt och drack morgonkaffe hörde han ett missljud nånstans ifrån. Neeeeej, har kylskåpet gått sönder nu, tänkte han förskräck, men insåg efter en stund att ljudet kom ifrån övervåningen...där hans maka låg och drog timmerstockar.

Då ljudet kunde väcka döda, enligt maken så är det väl i det närmaste omöjligt att jag själv skulle falla död ner...

Att vara mormor: Då ens egna barn växt upp och fått egna ungar så träder livets Efterrätt in. Barnbarnen. 

Som nyfödda gör de inget större väsen av sig men bara efter nån månad så är man såld. 

Och då de börjat gå....

Vad kan man annat göra än att älska dem då de med snor och matrester i ansiktet möter en med ett stort leende på läpparna?

Mormor har värmeslag i hjärtat. 

I dag är det Junias dag. Hon skall döpas i Faderns, sonens och...vad var det sen? Helige andes namn, tror jag det heter.

Men på riktigt!

Finns ju inga andar, juh, det vet ju alla. Men det kommer att bli en fin dag till hennes ära, Om hon kör sin storebrorsas variant av dop så sover hon sig igenom hela proceduren...

Sen får vi se om mommo kommer att bevisa för församlingen sin oerhörda förmåga att hålla en 2-årig guldlock i schack under dopakten... 

Forts. följ..

Morsning och godbaj, mina vänner!

Världen är liten...

Hej alla mina godingar! Hoppas ni mår lika bra som jag och min göbbe nu då solen lyser och temperaturen är behaglig.
Igår var vi valpvakter åt lilla lappisgänget med mamma Glittra i spetsen. Och tänk så glad hon blev över vårt besök! Det värmer matte och hussehjärtat även om vi vet att hon får den bästa omvårdnad av vår fina uppfödare Inger.
Runt midsommar kommer det att finnas en liten lappishane vid namn Hurra eller Humle i vårt hem.

Efter 22 år i förorten så är vi helt ovetande om hur allt funkar på landet.

Nu skall jag tala om hur det funkar på landet.

Då man är ute på tomten och nån åker förbi på vägen så vinkar de, likaså om man rastar sina hundar efter vägen så vinkar folk och vill prata. De stannar och presenterar sig och då inser man att de är flesta är släkt med varann på nåt vis.
Idag satte Gubben och jag staket och då kom ett par promenerandes och presenterade sig. De visade sig vara föräldrar till en av våra närmaste grannar på Abborrvägen! Tänk så liten världen är!

Det som är så himla skönt är att ingen klagar på skällande hundar. Här har vi tuppar som gal vid tidig morgon och hundar som står i hundgårdar och skäller.

För oss är det mysigt att höra granntuppens galande. Han är dock lite sen med sitt galande då jag redan har vaknat till liv då han drar igång.
Mycket mysigare än att höra backtutan på Postnords bil genom hela Abborrvägen...

Ha en fantastiskt go påsk!

Våren är kommen...vik hädan förbannade vinter!

Gokväll, mina godingar! Just nu är det lättare att göra sig förstådd via skrift eftersom en elak förkylning hindrar mig från en av mina bästa sidor, dvs att prata. Enligt mig, alltså, vissa myser just nu, inga namn...

Nu har vi bott i vårt nya hem i drygt en månad. Sen vår första dag i vårt nya hem har min käre make funderat över hur man får ljus i vårt ena vitrinskåp. Det lyste ju under visningen. Han har funderat och funderat...
Jag, som den pedant jag är, har sett en liten rund mojäng liggandes på bänken under vårt vitrinskåp sen vår inflyttning och funderat på vad det varit för grej, och lagt den åt sidan. Min Göbbe har på sin kant funderat på om det varit en brandvarnare och i så fall om den fungerat och hur. Och flyttat på den...

I förmiddags ropade min käre make på mig med en nöjd, MYCKET nöjd min och frågade om jag såg nåt speciellt i vårt kök och tänk, jag upptäckte att det lyste i vårt vitrinskåp!
Den magiska lilla dosan hade visat sin uppgift via min käre makes "oavsiktligt tryck på dosan" och helt plötsligt lyste hela vitrinskåpet upp plus lysröret över bänken.
Ja, jädrar!

Igår var min gubbe och visade köparna till vårt fd hus på vissa inställningar osv. Vid hemkomsten berättade han att min trädgård är en fd trädgård. De har grävt bort alla rabatter och lagt gräsmatta.

Inatt drömde jag att jag gick omkring på min fd tomt och förskräcktes över massakern och sen gick till ägarna och skällde ut dem!
Ja, jädrar!

Idag var det kalas för min älsklingskille David. Han fyllde 2 år den 10;de april men kalas var enklast att ha under helgen. Idag samlades delar av hans släkt men det sket han fullständigt i. Han och hans mammi hade haft en konflikt där mammi klart och tydligt sagt ifrån att om man beter sig dumt så får man vara i sitt rum tills man har lugnat sig. Då mormor dök upp så låg gullefjun på golvet i sitt rum och kollade på sin surfplatta. Sur. Men mormor är ju en tokig tant så rätt som det var så sken födelsedagsbarnet upp och så var han sitt glada jag igen!
Bilder kommer dock inte att finnas på ongen då dotter och sambo inte tillåter bilder på ongera innan de själva kan tillåta det. Men kan intyga att de är de finaste ongera i världen!
Ja, jädrar!
Go helg, mina goingar!