Snipp, snapp, snut, så tog arbetslivet slut!

 Hej, mina godingar!

I torsdags var ingen vanlig dag för det var min sista arbetsdag!

29 och ett halvt år...swosh! Vart tog tiden vägen?

Många minnen finns såklart.

Här kommer ett axplock:

Min första dag på Ilandaskolan var den 25/11 1996 och mitt inträde tilkännagavs av skolans dåvarande rektor Mats Larson via skolans "allanrop", ett MYCKET ålderstiget högtalatsystem som var den sammankallande länken under denna tid. Vet inte att någon annan har presenterats på detta sätt efter mitt inträde... Men jag känner mig fortfarande hedrad. Må han vila i frid, finaste Mats! En mycket fin människa och chef!

Många personer har kommit och gått under mina år på skolan, ingen nämnd ingen glömd och alla har gett ett märke i mitt hjärta!

Sen finns det också taggar i hjärtat...men det var under några få år och det är numera historia. Min lärdom efter denna period var vad begreppet  "utbränd" innebar. Men lärdom är alltid av godo och att älta och vara bitter är onödigt. 

Och jösses så många renoveringar som har passerat under mina 29,5 år!

Lärdom 1: Jag kan sätta ihop en flyttkartong på drygt 5 sek! 

Lärdom 2: Hur snabbt kan man packa ner ett helt bibliotek i "rätt" ordning och sen packa upp det i hyllorna?

Lärdom 3: Hur man lyckas göra något positivt av att packa upp ett helt bibliotek. Jag och den fantastiska resurspersonen Maggi lärde vår dåvarande elevstödjare Calle Bokstavsvisan från Fem Myror under tiden vi packade upp alla kartonger.

 Undrar om han fortfarande kan den om man väcker honom mitt i natten?

Ja, herregud, så många minnen! 

Så var det dags för min 25-årsgåva. Numera är valet fritt, ingen guldklocka, alltså. Jag valde därför en tre-växlad damcykel med fotbroms. 

Diplom, minsann!

Cykelpremiären den 6/6-2023 slutade på akuten med bruten fot. Jag är nog historisk som har lyckats bryta en fot av att cykla för sakta...

Jag har aldrig varit en festprisse men gjorde ett avsteg från mina principer ht.2022. 

Temat var: Blå

En lyckad fest för alla förutom mig som under samma vecka mist min katt i en smitningsolycka. Jag var bottenlöst sorgsen och kunde därför inte glädjas med mina kollegor.

Men...

Under kvällen fick jag ett meddelande från en kär vän och fd  kollega som hade en kull kattungar som behövde nya hem. Sååå, denna festkväll tillbringade jag med att chatta om en kattunge! Allt annat försvann i en dimma, men jag har efteråt hört att mina kollegor hade kul.

Första kvällen i husses knä

Så kom då lille Blixten till oss!

Minnen ja...

Vissa minnen kommer jag att ta med mig i graven med ett gapskratt!

Som Lisa, som kom in på mitt kontor tillsammans med sin bästa kompis som jag inte kommer ihåg namnet på. Lisa upptäckte min nya mousetrapper, ett verktyg till tangentbordet och utbrast; Men Anja, vilken skön mus du har!

Både jag och hennes vän dog nästan av skratt innan hon själv begrep vad hon sagt! Lisa var en ständig källa till glädje för oss vuxna. Hon frågade också sin lärare Åsa om det var Bellman själv som sjöng på CD:n som hon spelade upp...Om du visste, Lisa vilken källa till glädje du har varit!

Nu har jag tagit adjö av alla kära medarbetare och inte att förglömma Mugghyllan! Färgkoordinerad och alla öron åt samma håll. Autist, javisst!😂

Efter noga övervägande
så har jag accepterat olika 
färger och utformning
bara de inte BLANDAS
på samma hylla!😱

Jag har såklart inte fattat att jag inte skall till jobbet i höst, just nu lever jag i en semesterillusion.

Återkommer i augusti om det.

Kraaaam på er!

 

Vååååår bästa tid är nuuuuuu!!!

 God fredagskväll på er, mina godingar!

Jag sitter faktiskt inomhus just nu. Jag vet, det är nästan brottsligt då naturen visar sin absolut bästa sida men om jag satt ute på altanen så skulle jag inte se vad jag skrev pga solens strålar. Ja, man kan ju tycka att jag är helt crazy som hellre går in för att skriva ett attans blogginlägg än sitta ute och njuta. 

Men...

Jag har faktiskt ett fullt legitimt försvar i form av snor-nys och andningsnöd. Som liten och ända tills 30-årsåldern var jag en fullständigt allergifri Anja. 

Nej, förresten, nu glömmer jag ju den där tonårstiden då man var tvungen att passa in i gänget på något sätt...vad skulle man hitta på? Jo, eftersom ens mamma rökte så kunde det väl inte var fel att sno några ciggisar av henne och stoltsera med i rökrutan? Jodå, så gammal är jag att det fanns rökruta på skolan. Bara det att hon rökte Ritz-ofilterat, hemska grejer!!! Detta var ju ohållbart så istället fick jag gå över till att sno några kronor ur hennes plånka för att köpa en liten Commerse. Ni märker villken brottsling jag var! Både missbrukare och ekonomisk brottsling!

Inte mer än rätt att jag i vuxen ålder blivit gravt allergisk mot rök, av alla de slag. Eller hur? Karma, liksom.

Nåja, över till här och nu. Våra vackra buskar blommar så vackert att ögonen tåras. Ja, just det, de doftar också...

Men skit samma med doftande buskar och rök så länge som jag inte är allergisk mot pälsdjur! 

Jag kan villigt erkänna att det inte är nån vila att bo på en gård. Men det är nåt man valt för ens sinnesros skull. Arbetet på gården är en form av rekreation även om det känns i musklerna. Jag gräver, svär, gräver igen och blir nöjd över mitt arbete, sen upptäcker jag nåt nytt som behöver åtgärdas, tex att nån av hundarna gjort ett grävprojekt i nån rabatt...

Men...

Livet här på landet lunkar på i lugn och ro utan stress.

Ta det lugnt, mina godingar, ni hinner, och det ni inte hinner är inte en livsnödvändighet. Om ni inte är hjärtkirurger förstås...men nån sån känner jag inte!

Kraaaaaam på er!

Valborgsmässoafton

 Gokväll, alla mina godingar! Är ni på väg till nåt firande just nu eller tar ni det lugnt? 

Själv tar jag det lugnt eftersom mitt hjärta skenar titt som tätt och denna vecka har det trilskats i mitt tycke alldeles för mycket. 

Efter attt jag stigit ur bilen utanför huset efter jobbet idag fick jag en yrselattack med tillhörande hjärtklappning. Jädrar, så trött jag är på detta! Jag som alltid varit så noga med kost och kropp!

Vi har sen en tid varit bjudna på valborgsmässobrasa med tillhörande mat och dryck av våra grannar "rakt över åkern". Idag utgick ett påbud att det är eldningsförbud i kommunen. Där brann brasan inne!😆

Min Gubbe fick order att sammansluta med övriga grannar som är bjudna. Jag sitter här och bloggar jag. Jag är inte nära döden på något sätt men känner mig bara trygg i mitt eget hem. Orkar inte en massa väsen och ståhej runt omkring mig ifall jag skulle bli yr och få hjärtklappning.

Just nu...

Känner jag mig faktiskt lite som tjuren Ferdinand som sitter under sin korkek för att lukta på blommorna och han är SÅ lycklig.

Kanske inte så lycklig som en tjur som slipper dö men ändå väldigt glad över att ha min familj och husdjur. 

Det är inte illa, eller hur?

Ta hand om er i våryran!

Mot härliga tider!

 Nä men hej, mina godingar! 

Jag har haft påsklov! Det har aldrig hänt förut och det kommer aldrig att hända igen men jäääspalt så skönt det varit! Tur att jag hann prova på hur det kändes innan det var försent. 

Jag har hunnit vila. För mig är vila AKTIV vila, dvs att vara kreativ på olika sätt. Antingen städa trädgården, piffa en glasburk med dekoupage, sticka barbiekläder, ja, allt som jag inte orkar under vanliga veckor. Att ligga i soffan och glo på tv gör jag endast då jag är sjuk...som jag nästan aldrig är.

Här kommer bilder i en oerhört knepig ordning men det vete tusan hur jag skall ordna dem snyggt...ni får stå ut, helt enkelt!

Förut har jag jäktat som tusan under helger med att rensa bort allt bôs ur rabatterna, nu har jag hunnit med nästan alla rabatter utan att stressa. För stressa skall jag inte göra eftersom hjärtat protesterat. Hjärtproblemet har ställt till det eftersom akutläkaren efter min yrselattack dubblade min medicindos. Oh my god, så jobbigt det har varit att bara gå en hundpromme! Kroppen har känts som bly och jag har varit tvungen att vila efter minsta lilla ansträngning. Vad gör man då man inte når sin läkare? Jo, man googlar såklart! Och där fick jag veta att min medicin gör att motion blir asjobbig. 

Accepterades inte av mig så i onsdags, kors i taket, fick jag kontakt med en riktig människa på vårdcentralen, tror jag i alla fall för han talade grov "Ekshärska" och det är väl för avancerat för AI? Han dikterade till min läkare, som jag aldrig träffat, under vårt samtal allt jag sa, och kära nån, det är så man tror man drömmer, men han hade ett svar från min mystiske husläkare redan nästa morgon att dra ner på medicindosen till ursprunget! Halleluja, hör bön!

Sååå, redan efter tre dar av halverad medicindos så har jag kunnat rensa rabatter och gå hundpromenader utan näradödentrötthet. Det ni!

Jag och min Gubbe har huserat tillsammans i 30 år. Han kallar mig Gumman och jag kallar honom Gubben. Detta kallar vi varann i goda vänners lag. När dessa begrepp inföll kommer jag inte ihåg men oavsett det så känns väldigt bra. 

Men...

Under mina shoppingrundor hör jag titt som tätt ÄLSKLING ropas av kvinnor mellan hyllorna och då undrar jag i mitt still sinne, har inte älsklingen ett namn? Varför kallar man sin man för ÄLSKLING mitt ibland folk? Jag har livlig fantasi, jag vet, så i mitt stilla sinne ser jag framför mig att män från alla håll springer som skållade råttor för att sluta upp till sin maka och inser att men va faan, det var inte min...Vart är MIN då? 

Drog jag igång er fantasi nu?😂

Bra! Då är jag inte ensam!😉

Ha nu en fortsatt trevlig helg!

Tankar från hjärtat

 Go fredagskväll på er, mina godingar!

Det där med vinter snö och is...

Jag såg en artikel i en dagstidning som gjorde mig nåt så  oerhört upprörd! En förälder hade protesterat mot att en idrottslärare på Hammarö planerade att ha iskunskap för eleverna. 

Vad är det för fel i huvudet på vissa föräldrar? Är det inte en ynnest att ens unge får möjlighet att begripa faran med att gå ut på isen hur som helst då man inte själv ids att lära ungen det själv? Herreguuuud, säger jag! Tacka läraren, för tusan! 

Läste nån dag senare i samma morgontidning att det har blivit ett stort problem med folk som går härs och tvärs över isarna och dessutom under broar, den farligaste isen som finns!...Själv går jag bara på spolad is, om jag måste. Vår plattgång över lilltomten är en isfälla, dock utan drunkningsfara. Det räcker för mig. 

Efter att ha ätit betablockerare i en vecka märks ingen skillnad. Samma obehagskänsla över bröstet och upp strypkänsla i halsen.  Under lördagen fick jag en hjärtrusning de luxe! Kommer inte ihåg att jag fått nån sån rusning tidigare. Försökte tänka bort hjärtrusningen eftersom jag behövde göra inköp som var prio 1. Bröstet drog ihop sig som om jag haft en oerhört för liten korsett och andningen blev tung. Pannbenet vann dock och jag kunde klara mina inköp och ta mig hem utan plåtskador. På bilen, alltså. Gubben fick bära in alla kassar ur bilen, dock inte mig, jag kunde fortfarande gå, om än på svaga ben.

Måndag v. 7. kl. 7.50.

Körde till jobbet, lyssnade till Mix Megapol på radion och skrattade högt åt deras flams då jag helt plötsligt blev fruktansvärt yr i huvudet och det blev svårt att andas! Kunde inte stanna då det fanns bilar bakom och jag var nära avfarten till Skåre. Pannbenet sa; Fokusera, för fan, Anja! Och det gjorde jag såklart för pannebenet och jag är riktiga kompisar sen många år! Faktiskt typ i 67 år, snart 68.

Väl inne på kontoret blev jag en blöt fläck och fick hjälp av tvåa av mina fantastiska kollegor, de sopade ihop mig och körde mig till akuten för vidare öden.

To be continue...