Go lördagskväll, mina vänner! Första advent stundar och jag har i vanlig ordning fuskstartat redan under fredagskvällen...eller faktiskt redan på torsdagskvällen med att byta till julgardiner!!! Herre jestanes! Att min make dissar mig för detta tilltag varje år hör också till traditionen!😁
På tal om Göbben...För en stund sen satte han på tv-n och började kolla på fotboll för att sen gå in till grannen..hur tänkte han där? Försöker han smygträna mig i att gilla fotboll? Jag säger bara:
HAHA!
SÅ länge jag har makt över fjärrkontrollen och dessutom kan streama så kommer sport att ligga oerhört långt ner på prioriteringslistan for ever.😁 Jul med Ernst syns för tillfället på vår tv-skärm via streming och tänk så mysigt det känns i kroppen då denna man får husera i nån tv-kanal vid juletid. Tänkvärt är att jag bara för några år sen skydde Ernst alla program som pesten! Det är ALDRIG försent för eftertanke och förändring, mina vänner.
Vårt fd hus är till försäljning! Redan!!!!! Hur är det möjligt?!?! "Vårt" fina hus har legat på hemnet jättelänge! Detta hus som vi designade som det enda av alla hus i kvarteret! Inga andra hus i området har samma smarta lösningar som vårt, enligt oss, alltså...
Ritningarna stämmer inte på Hemnet för Göbben ritade ju om hela köket efter mina önskningar, trappan till övervåningen vändes för att öppna upp vardagsrummet, badrummet blev som en dröm och efter vår gigantiska vattenläcka 2015 så fick vi trots alla motgångar och elände få som vi ville, en stor tvättstuga med extra allt genom att "offra" ett rum. Vårt hus blev verkligen som VI ville! Men huset stod ju på alldeles för liten tomt och att bo på landet var för oss båda en så stor dröm att då vi fick möjlighet att få köpa vår fina gård så kände lyckan ingen gräns! Och så känns det fortfarande och kommer att kännas tills vår tid är....ja, ni vet...
Men ändå drömmer jag...
I drömmens värld är allt tillåtet som att: Smyga runt i trädgården och rätta till saker de har ställt på sitt(fel) sätt, prova dörrhandtaget på altanen och TADA det är öppet! Jag går in och kollar runt, är inte nöjd med deras möblering så jag fortsätter runt i huset och "rättar till" Ja, man måste ju kolla om de förvaltat ens hus på rätt sätt, eller hur?😉 Rätt som det är, men inte alltid, blir jag påkommen, husets ägare eller barnen kommer hem och jag får förklara mitt intrång och be om ursäkt med skammens rodnad i ansiktet men trots detta så fortsätter jag ändå att hemsöka huset om nätterna då och då. Efter att huset blivit utlagt till försäljning så har drömmarna förändrats. Nu finns jag i bakgrunden vid visning av huset, ger goda råd och baktalar ägarna å det grövsta beträffande trädgården! Ja, jösses, vad ens undermedvetna kan ställa till det för en! Hoppas att huset får en ägare som förvaltar det väl så jag slipper hemsöka dem i fortsättningen!😂
Tiden går och det är snart 3 månader sen våra pälsklingar Klinga och Lummi fick somna in,
Livet har gått vidare efter att den värsta chocken lagt sig efter den där lördagskvällen den 17/9 då vi insåg att våra två finaste vänner behövde somna in akut. Klinga skulle inte ha klarat natten utan oerhörda plågor pga en snabbväxande tumör som tryckte ihop ändtarmen samtidigt som Lummi hade en inbokad tid för insomning onsdag veckan därpå pga svåra tandsmärtor som inte kunde åtgärdas pga hennes höga ålder.
De fick in somna tillsammans som de bästa vänner de alltid varit. Jag känner fortfarande så himla många OM då det gäller deras sista resa; Varför gjorde vi inte så här, varför lät vi inte de andra två vovvarna vara med och ta adjö. Och kissarna...Jag vet inte jag, nu är det försent och vi får leva vidare.
Deras urna står nu tillsammans med alla våra ängladjur på byrån i övre hallen och jag kan ärligt säga att jag pratar med dem varje gång jag går förbi. Ni kan tycka att jag är helt knäpp men för mig är det terapi för själen och gör att saknaden mildras allt eftersom. Att vara husdjursägare är detsamma som att var förälder, enligt oss och förhoppningsvis även alla andra djurägare.
Att sakna...
Jag går ner i tvättstugan och ingen Klinga följer med mig i hälarna. Hennes fina älskvärda personlighet var hennes signum. ALLA älskade henne, människor, katter och hundar. Och JAG älskade henne nåt så oerhört att hjärtat brister bara jag skriver om henne! Lilla Klingeling, mattes älskling💔
Jag kommer hem, parkerar bilen och Lummis ljuva stämma ljuder inte...Lummi var vår utmaning från att vi fick hand om henne för alltid då hon var ca 5 år. Hon var superstressad men supergosig samtidigt. Att vara hund är inte alltid så himla enkelt då livet inte gett en de bästa förutsättningar som hund. Hon blev husses bästa eftersökshund tillsammans med vår första lappis Vaski men i övrigt hade Lummistump svårt med höga ljus mm. Därför känner jag att vi ändå gav henne en chans att få vila utan stress hennes sista år genom att flytta ut på landet. Under dessa år kunde hon slappna av, rädslan för höga ljud försvann helt och hållet och fick äntligen visa alldeles speciella personlighet, hennes finurlighet och klokhet, ja, hon var fantastisk och jag saknar henne nåt oerhört!
För att inte förglömma alla fecebookminnen som dyker upp titt som tätt...
Ja det finns massor av tillfällen då jag faller ihop av saknad och just nu är det jättetufft. Mina tjejer är så saknade att det inte är klokt men mitt sunda förnuft säger samtidigt att de behövde somna eftersom de hade ont. Men vad hjälper det då saknaden är så påtaglig att man känner det i hela kroppen?
Så kommer ett annat minne upp...
Morgonen då jag fick samtalet i bilen på väg till jobbet om att mitt 9 dagar gamla barnbarn inte vaknat upp under morgonen gör att jag fortfarande inte kan höra Cover me in sunshine med Pink och hennes dotter Willow utan att falla i gråt. Jag har tillslut förlikat mig med att han inte finns längre och talar ofta med honom vid hans grav. Idag tände jag ett ljus för honom och hans bror som inte ens hann födas. Trots att jag inte är troende så känner jag nån sorts känsla av att det kanske finns ett Regnbågsland...
Livet får vidare.
Vi människor är rustade för att klara motgångar och så måste det ju vara.
Hur skulle det annars vara?
Kram på er, mina vänner!
