Då man minst anar...

Vad gör man då man inte längre klarar det man alltid har klarat?
 Då saker varit *lite mycket*vissa tider men man rest sig som en ny människa ur den där skrothögen som faktiskt är*jag själv* efter att belastningen avtagit. Och allt är frid och fröjd.
Man är glad som en lärka, kvittrar och har sig. Muggöronen är åt samma håll(höger) i personalrummet, en källa till glädje och en kaffemaskin som sköter sig...förhoppningsvis. För om INTE...

RED ALERT!

Men vad då då? Så har det ju alltid varit, så varför hålla på, liksom? Så är det ju för alla arbetande människor! Man drar sitt strå till stacken, känner sig tillfreds med sig själv, att göra skäl för sin lön är viktigt, men inte bara, att ha ett sammanhang är också viktigt, och bra medarbetare, en bra chef, inte bara bra, utan fantastiska. Det är jätteviktigt!

Allt detta har jag.

Men ändå gråter jag obehärskat, är otrevlig mot oskyldiga människor(förlåt alla), klarar inga *pling* i mobilen, kan inte sortera, inte ge råd, inte avgöra om jag skall köpa röd eller grön mjölk, eller om jag skall ta till höger eller vänster då jag promenerar våra hundar., eller vad och OM jag skall äta...

Nåja, jag kommer inte svälta ihjäl, har nåt flöff runt midjan som jag gärna kan säga adjö till, men inte orkat ta tag i på länge...
Jag, den utbildade friskvårdaren och f d elitmotionären har flöffat ut och är på ruta 1. Nu är det viktigaste att klara dagen utan hjärtklappning.

Men nåt jag är bra på är att gråta, alltid nåt...

Känner mig lite så här...

Nobelpriset i katastroftänkande går till.......

Det där med att ta ut sorg i förskott....Fanns det ett Nobelpris för detta så skulle jag ha vunnit flera gånger om. Sån är jag. Antagligen sitter det i generna.

Vår förste voffs Vaski har ju under lång tid haft svårt med sin bakdel. Han har ibland inte kunnat stå på benen eller så har han ramlat omkull utan synbar anledning. Många veterinärbesök har det blivit. Vi fick höra att han har artros och att han är till åren kommen men väldigt pigg för sin ålder.....

Matten grät floder varje gång vovven inte kunde resa sig eller då benen vek sig vid minsta ojämnhet. 

Men hunden verkade inte ha förstått att han fått diagnosen "gammal" utan tjoade på och busade som om han var valp med en släpande bakdel. 

Det fanns inte i denna värld att låta honom få springa vidare i Regnbågslandet. Inte än, i alla fall. Förr eller senare så...men inte just NU...
Så matte bokade tid hos den förhatliga vetten och krävde en slutgiltig utredning.  Och det fick hon!

Vovven var inte på nåt sätt dödsdömd. Vetten gav honom en spruta i röven och sa att voffs skulle ha 3 st till sen skulle det onda förhoppningsvis vara över. Om inte finns en plan B.
Ehhh....jaha....

Så här är det ofta med mitt katastroftänkande. Jag gråter floder långt innan saken är utredd, kanske för att plana ut sorgen inför det oundvikliga....
 Fast å andra sidan så har det varit förfärligt de gånger jag INTE haft katastroftänket inom räckhåll. Som med Skrållan i julas...Då var jag så säker på att hennes problem var hennes tandsjukdom som var lätt fixat, men som visade sig vara en obotlig tumör....Jag lämnade henne för en lättare operation och fick aldrig mer träffa henne i livet.
Så jag fortsätter nog med mitt katastroftänk, jag. Bättre att ta ut det värsta och sen bli glatt överraskad.
Just nu har jag inget att oroa mig för...Känns jäkligt konstigt, tomt liksom...
Men om det blir för jobbigt så finner jag nog nåt att oroa mig för, som att bilen hackade lite förut...

Kram på er alla vänner!

PS: ta på er hjälm och knäskydd då ni får ut med soporna så ni inte slår ihjäl er för då blir jag alldeles förfärligt ledsen och förtvivlad hur länge som helst. DS.

Inte ok...

Idag har jag varit med om nåt oerhört obehagligt. Jag har haft en lång överläggning med mig själv om jag skall blogga om detta. Indirekt handlar det om mitt jobb och där råder en sträng tystnadsplikt. Den håller jag stenhårt på! Men detta gäller en händelse utanför mitt arbete, som ändå hör ihop med jobbet. Har varit riktigt oense med mig själv, men allt eftersom tiden gått och jag inte kunnat släppa händelsen utan tvärtemot grunnat mer och mer så kom jag och mig själv fram till att det nog är bäst att plippa ner det i bloggformat. Om jag skall få ro i hövve...och själen.

I eftermiddags tog jag mig för att åka till Skoghall för att socialträna Lummi-stresstanten. Jag ställde bilen vid bryggan där båtbussen lägger av och an och så vandrade Lummi och jag i sakta mak inåt Skoghall.
Eftersom hon har svårt med många intryck på samma gång och dessutom är oerhört känslig för känsloyttringar hos oss tvåbentingar så får man ha stooooort tålamod och sakta ned tempo och röst då man är på okänd mark med henne. Eller näst intill...Skoghall är ju inte helt okänt för mig, inte heller henne men däremot allt som händer. Och idag hände det....

Vid ICA Tummen stod ett stor gäng och skränade. De hade helt klart helgkänsla, om man så säger...
Jag kände igen en av personerna som en f d elev hos oss och förberedde mig på att hälsa på hen då jag kommit närmare. Döm om min förvåning då hen tittade på mig och sedan vände ryggen åt mig!
Jaha, tänkte jag, så får hen väl göra om hen vill, men kände mig lite förvånad. Samtidigt som jag tänkte detta så hör jag ett råflabb i klungan, kort därefter sluter två killar upp bakom ryggen på mig.

Följande dialog utspelar sig:
-Kolla hunden, drömhunden, vettu(asgarv), nu vet jag preciiiis vilken hund jag skall skaffa(asgarv igen). Ja jävlar du, den skulle man ha! HAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!
Detta upprepades ett flertal gånger tills jag fick nog och vände mig om och sa:
-Ursäkta, men är det mig och min hund du kommenterar?
-Ja, vadådå, jag tycker ju att din hund är en sån glad hund, men om du tar det på det viset så...du vet jag äääääälskar hundar mer än livet, ja(hånflabb)
-Jaha du, men jag tyckte det verkade mer som sarkasm, ja...men okej...men om du hade sagt det TILL mig istället för bakom ryggen så hade jag tagit det på annat sätt, vettu.
-Vadådå, får man inte säga att en hund ser glad ut, eller?(hånflin) men om man hatar ungdomar och är pensionär så tar man det väl så...(ännu mer hånflin)
Vi skiljdes åt vid Bolaget, han och hans stumme följeslagare gick in, jag förbi.Alltså bör killen fyllt 20..Det gör mig orolig, ty då var det antagligen langning på gång, ty vår fd elev är inte 20 än...

Det är solklart för mig att den fd eleven sade nåt om negativt om mig då jag passerade, det finns ingen annan förklaring. Varför skulle de överhuvudtaget brytt sig annars? Jag har passerat centrum massor av gånger då det stått gäng där och aldrig har någon brytt sig.

Det som jag inte kan släppa är, VARFÖR? Vi har aldrig haft nån konflikt. Hen gjorde aldrig några täta besök i biblioteket och i övrigt så hade vi en gles men hyfsad relation. Tvärtom så har jag försökt se till hens goda egenskaper. Det jag vet är att hen hatade skolan. MYCKET!

Detta gör att mina tankar skenar...
Hur kan det komma sig att vissa ungdomar HATAR skolan så otroligt?
Visst är det en period i livet då allt känns orättvis och ingen förstår en- så är det ju för de flesta tonåringar under de tiden.

Vi har en skola som är helt gratis och alla ungar får en bra utbildning av välutbildade pedagoger. De värnar om sina elever, gör det yttersta för dem för att de skall klara sig bra i sitt fortsatta liv. Jag vet detta, för jag ser det VARJE DAG!
Jag kan såklart inte svara för alla skolor men tar för givet att ALLA skolor gör allt för sina elever precis som pedagogerna på min skola.

Sååå, vad kan det vara som gör ungarna till såna motståndare till utbildning?

Nu backar jag bandet.
Min dotter, född 1980 kom ofta hem från skolan och beklagade sig över att allt var orättvist. Läraren hade sagt ifrån för att hon inte gjort sin uppgift. Vad har hänt? frågade jag. Jo, det var så att jag inte hade böckerna med för att nyckeln till mitt skåp var borta. Och han som skall öppna skåpet(slöjdläraren) hade inte tid. Men vart är nyckeln då?frågade jag. Vet inte, sa hon.
.
Skulle jag som förälder då ringt skolan och anklagat den för att de inte kunnat öppna skåpet så hon
kunde nå sina böcker? Nä, aldrig på tiden! Hon fick vackert skaffa en ny nyckel att hålla reda på! OCH dessutom jobba ikapp.
Och tänk vilken fantastiskt fin dotter jag har! Hon har aldrig mått dåligt av att jag inte varit blåögd och hållit henne om ryggen i motgång utan att först tagit reda på fakta.
Nja,....såklart har jag ibland varit blåögd...eller valt att vara blåögd men inte då det gäller skolan. Hennes tonårstid hade andra problem...

Utbildning är grunden till hela ens existens och den schabblar man inte med om man har nåt vettigt i huvudet.
Även om man som förälder har ett förskräckligt minne av sin skolgång så MÅSTE man lägga den bakom sig. Det är sunt förnuft, eller hur? Varför älta ens egen skoltid? Herregud, man växer väl upp och får VUXNA värderingar, eller hur?
Ens barn skall man ge de bästa förutsättningarna för framtiden. Det gör man inte genom att delge sina egna misslyckanden och tillkortakommanden från sin egen skoltid.
 Så för bövelen, föräldrar, låt pedagogerna i skolan göra det de är bäst på utan att lägga er i!!!!

Detta blev riktigt långt och kanske drygt för många men viktigt för mig.

Avslutningsvis kan jag känna en viss oro inför framtiden, men hoppas att detta var en engångsföreteelse..
Om detta upprepas så har jag gett Lummi kommando att bita dem i benen.
Matte tar eventuella böter.

Höst igen...

Nu börjar det lacka mot jul...nä, nu skojar jag lite, men det är lika bra att börja vänja sig för en sommar- och värmeälskare som jag. 

Då man har en trädgård så är årstidsväxlingarna så tydliga. Då man kollar bilderna i kameran så återkommer liknande bilder från flera år tillbaka, från att de första vårlökarna tittar fram tills hela trädgården står i full blom. 

Så infinner sig augusti....och allt vissnar steg för steg. Den enda växten som blommar ända fram till frostens intågande är kärleksörten, lika tråkig som årstiden.

För varje dag så ser jag hur trädgården sakta vänjer sig för den kalla årstiden. 

Men JAG då?

Jag vänjer mig ALDRIG! Jag kan inte dra ett täcke över mig och vänta på nästa sommar. 

Lyllo växterna, alltså! 

De kan ju bara lägga sig ner och vila och poppa upp då de känner för det! Vad är det för sätt?

Vi människor får vackert stå ut med den slaskiga, mörka och vidriga vintern! 

Ja, det finns ju såklart såna som orkar kana omkring på snön med brädor under fötterna som hävdar att detta minsann är livet på en pinne, men jag är mycket skeptiskt ja.

Nåja, det får väl kana omkring och bryta benen bäst de vill medan jag håller mig på behörigt avstånd och står ut resten av den otäcka årstiden och inväntar nästa FANTASTISKA varma och solbelysta årstid än en gång. 

Här kommer några av mina älsklingar i trädgården. Jag har säkert visat dem många gånger förut...men är man gammal så...

Mina dagliljor är mina mest älskade växter i trädgården, men inte BARA, även vår bröllopspresent från jobbet, rosen Karen Blixen brukar blomma samtidigt med vår bröllopsdag den 23/7.

 

Jag kommer igen...som nybörjare

Nu är jag tebax efter en låååång bloggvila. Och vilken vila sen....

Har haft en av de bästa semestrar någonsin! Jag har tomglott, nojsat med våra pälsklingar, läst flera bra böcker och några dåliga....skapat i mitt fina syrum, BÅDE till LillBebben och mig själv men i den takt som är bra för själen. 

Det där med själen, alltså....det blir viktigare för varje år. Att stanna upp, tänka efter, ibland under lång tid och sen komma till insikt vad som är rätt för mig själv JUST NU, det är en förbryllande insikt men så vilsam. 

Efter min långa period av ångest över utebliven träning så var det dags att tänka över min situation om det var ok att:

*Få ont och feber av minsta lilla kroppsrörelse efter 30 år som träningsfreak,

*Inte hinna med mina voffs

*Inte hinna städa,

*Inte hinna med mina stora intressen som att läsa, skapa(vad som faller mig in)

*Inte orka laga mat,

*Inte BRY mig om NÅT.

Det har inte varit lätt att ändra om mitt liv till den "icke tränande människan"!

Jag har ju under hela mitt vuxna liv ansetts, och ansett mig själv som en människa som tar hand om min kropp, kan ge tips och råd, peppa andra att börja träna och även haft tokroligt under många, många år på mitt träningsmecka KMTI där inte bara träningen varit i fokus utan även min sociala liv. Jag har haft så himla kul att det varit ett riktigt trauma för mig att inse att om jag skall må bra i både kropp och själ så är det detta som jag får säga adjö till. Det har jag nu gjort. 

Det tog en oerhört lång tid att besluta sig men en befrielse då det var gjort. 

Nu börjar jag om från början igen. 

Medelgympa på Kilene, eget program på övervåningen med husdjuren som åskådare, hundprommar och helt vanlig vardagsmotion. 

Men såklart så har jag blivit tjock. Haha, vad trodde ni? Inte f-n funkar allt som klockan inte, jag får för tusan försöka att inte mysa med Göbben med god mat och vin stup i kvarten. 

Fast....varför skall man inte ha det gött och mysigt då man närmar sig ättestupan? 

Men jag mår bra, mycket bra....tills jag sätter mig ner och en nytillkommen badring tar emot. Det där med bilringar har jag ju tagit upp i nåt tidigare inlägg, har jag för mig. Stor röv är ok men bilring är nono sååååå nu har jag gjort ett riktigt grispass på ca 20 minuter...var helt slut efteråt, men det skall bli RUTIN på vår övervåning OAVSETT pälsklädda åskådare!

Mitt råd till er alla är: Må gött och så länge ni kan hålla in magen vid speciella tillfällen så är det OK!

Kramisar!!

Från en som inte trodde det fanns ett liv utan blodsmak i munnen