Positivt och negativt

Nu jädrar blir det mycket!
Det var ju ett tag sen sist.... Men för mig är det så att jag får uppslag i huvudet när som helst...eller inte alls. Jag tvingar mig aldrig att skriva. Hur kul skulle det vara att läsa?

Den här veckan har varit riktigt kul i alla fall, trots mitt höstmood. Det är ju inte att leka med...
Jag har tränat ALLA dagar denna vecka.
 Det ni!
Och jag som har haft så himla svårt att motivera mig under lång tid. Att jag har fått ny energi kan jag tacka min arbetskamrat Camilla för, Hon ville byta träningsställe och frågade hur det var på mitt träningsmecka.
Då mindes jag att i mitt årskort ingår 3 gästinbjudningar, så jag erbjöd henne att prova och bokade in två pass för oss två. Det har verkligen varit så himla kul!
Sen har ju Gubben och jag tre stående pass per vecka. Gubben har ju haft en kass träningsperiod men har nu fått ny energi och det är jag så glad över för det är jättekul att få träna tillsammans. Nu blev det så att de dagar som inte jag och Gubben körde, körde jag med min arbetskamrat.
Mosig i benen är bara förnamnet, kan jag upplysa om, men jädrigt nöjd och tillfreds med mig själv är jag.

Jag har ju som jag tidigare sagt, EDS(Ehler Danlos syndrom) och får tänka efter väldigt noga vad jag skall utsätta mig för, även om det för utomstående kan verka som jag är ett energiknippe....
För så är vi, vi EDS:are, vi kör så det ryker med det vi brinner för, men får betala med värk och kraftbortfall.

I torsdags tog jag mig för att åka till IKEA för jobbets räkning. Det krävs en viss procedur för att få handla för oss, så därför gick jag till en säljstation och väntade på min tur. Med rekvisition och legitimation i högsta hugg.
En kund före mig men så var det min tur. Försäljaren, en glad och trevlig kvinna i min ålder tog emot mig. Jag överlämnade min rek och så sa jag; Du vill väl ha legitimation, antar jag? Hon tittade glatt på mig och sa; Det behövs inte, du är väl Ajna eller Anja...eller hur? Kommer från Kil...eller hur?
Jag tittade NOGA på henne men kunde inte placera henne...ändå...nåt var nåt lite bekant.
Hon började räkna upp personer och händelser från tidigt 70-tal där jag var huvudpersonen. Det stod Anneli på hennes namnskylt och min hjärna körde lottohjulet för att komma på nån med det namnet i min kamratkrets på den tiden. Ingen passade in. Jag skämdes nästan för att jag inte mindes henne...
Hon berättade en massa kul episoder under tonårstiden där jag hade ingått, så till slut var jag bara tvungen att fråga vad hon hette i efternamn. Och då hon sa sitt efternamn, Segolsson, så trillade poletten ner!
Men guuuud så kul! Tänk om vi hade haft tid att fortsätta prata, men en enveten kö började bildas just vid vår station. Varför kunde de inte ha gått nån annanstans?
Tänk så glad jag kände mig resten av dagen!

Och sen har det bara fortsatt...

Jag som inte är särskilt intresserad av flärd fick för ett tag sen ett erbjudande från en kär vän om ett mobilskal, designat av henne, där 50:- av priset går till Cancerfonden. Hon gör fantastiska, lite abstrakta målningar, och skalet var en kopia av en av hennes målningar. Jag kunde verkligen inte motstå erbjudandet! Dels för att gynna forskningen, dels för att skalet är så JÄKLA SNYGGT!
Nu sitter det på min jobbmobil och jag kan inte se mig mätt på det.
 Herreguuuud, alltså, hur fjollig kan man bli? Fast jag bjuder på det och tänker att...va faan, det är ju så snyggt!

Normalt så ligger min jobbmobil i en låda under helgen men efter det snygga mobilskalet
så får den alltid ligga på bänken

Tyvärr så kommer det ledsamma saker...
Min goaste styvdotter har en mycket tuff tid just nu och jag och Gubben oroar oss för henne. Att behöva uppleva att ens barn/styvbarn går igenom svåra tider är inte kul. Samtidigt kan man inte lägga sig i för mycket. Hon är ju inget barn längre utan en vuxen människa som måste få lösa problemen på sitt sätt. Men det är inte lätt för oss, och heller inte för henne. Vi har ju upplevt samma sak som henne och vet vad det innebär...fast ändå inte. Vi hoppas att det snart löser till det bästa. För så är ju livet, allt löser sig, till slut. Fast vägen dit kan vara lång.

Julen närmar sig, men först 1:a advent. Det är nästan det bästa jag vet. Att få sätta upp alla stjärnor i fönstren, ställa fram tomtarna och ljusgrottorna är ändå ett avbrott i mörkret. Sen har man några veckor på sig att njuta av allt pynt. Då julafton kommer är ju allt nästan över...
I mina sista betongprojekt ingick en entréskylt med julmotiv. Jag är riktigt nöjd efter den sista finishen idag.
Jag passade på att måla lite mer...med känt resultat. Kladdmaja, är mitt andra namn....

Väggskylten som skall sitta på entréväggen nästa helg.

Fick lite guldfeber...

Goldfinger...

Igår kväll var inte våra två honvoffs så himla mycket värda i mina ögon. Jag fick mig ett riktigt lerbad då jag rastade dem efter mörkrets inbrott.
På gångvägen bakom vårt hus började Lummi vädra i luften vilket innebär att NÅGOT finns i närheten. VAD som finns i närheten vet man aldrig...
Igår var det en hundägare UTAN REFLEXER på sig själv eller vovve som dök upp framför oss.Alldeles för sent...
Klinga sa: Boff, varpå Lummi blev stollig och sa; Vaffvaffvaffvaffvaff...och sen vaffvafvaff...
Då jag fick den ena att sitta så tappade den andra fokus på mig...och rätt som det var så rusade Lummi åt fel håll och matten gleeeed i leran. Efter detta var matten OERHÖRT bister till sättet och två vovvar MYCKET låga i temperament.
Det har inte på flera år varit så tyst i vårt hus som efter att vi kommit in efter denna promenad.
Alla vovvar kollade noga den där toksura kärringen som härjade omkring i huset.
Hussen har nog aldrig varit så himla välkommen hem som denna fredagskväll, trots uteblivna tokskall....De glodde stint på mig då husse tog i handtaget men med mer än ett fnfnhmph vågade de inte hälsa honom välkommen hem denna kväll.

Här sitter hon...tokfia

Och matten hade dåligt samvete, som vanligt, då en "situation" uppstått...för egentligen var det ju den jävla skitkärringen utan reflexer på sig och sin vovve som var den skyldige, eller hur?